Fru talman! Vi har nu först fått höra en partiledare
som beskriver Sverige som det mest anständiga
samhälle som har skapats. Sedan har vi fått höra en
annan som beskriver Sverige som rena rama Vilda
Västern, fullt av bovar och banditer.
Min företrädare på partiledarposten, Lars Werner,
är en av dem som har varit med om att bygga upp
detta samhälle. Både som murare och politiker har
han deltagit, och deltar fortfarande, i bygget av det
svenska välfärdssamhället. Han tillhör en
generation som håller hårt på grundläggande
värderingar om jämlikhet och solidaritet. Jag tror
att han känner sig ytterst förolämpad efter Ian
Wachtmeisters beskrivningar om hur det går till ute
på byggena.
Jag ser det som min uppgift att se till att det som
han har varit med om att bygga upp inte rivs ner.
Den senaste tiden har vi kunnat bevittna hur den
ena ''17-taggaren'' efter den andra har fallit: Kjell-
Olof Feldt, Allan Larsson, Stig Malm, Jan Carlzon,
P.G. Gyllenhammar, några bankdirektörer, några
valutaspekulatörer och nu senast Ian
Wachtmeister. Tre saker har de gemensamt: de har
alla varit s.k. stora män av den mer maktberusade
sorten, de har alla varit ingenjörer bakom 80-talets
politik och de har alla aktivt varit med om att leda
Sverige in i dagens problem.
I medierna kan vi avläsa en oro -- en oro på ytan --
för vart dessa herrar skall ta vägen. Finns det ingen
som har ett nytt jobb till P.G.? Vart skall Stig Malm
ta vägen? Samtidigt gnager en annan och mycket
djupare oro i väldigt många människor som har fått
sparken, som har fått gå från sina jobb, och är
arbetslösa. Den finns hos alla dem som har fått gå
från bygget, från den nedlagda fabriken, från
daghemmet, från sjukhuset, från skolan eller från
det stängda biblioteket. Tänk om TV och tidningar
kunde intressera sig mer för dessa människors
framtid och ägna färre spaltkilometer åt P.G.
Gyllenhammar.
I dag finns det faktiskt vårdpersonal och
barnskötare runt om i landet som är arbetslösa
samtidigt som sjukhuskorridorerna är överfulla
med patienter som inte får den vård de behöver och
samtidigt som personalen på dagis har alldeles för
många barn att ta hand om. Andra har mist sina
jobb inom industrin. De får nu höra hur de gamla
arbetskamraterna nästan sliter livet ur sig med ett
ständigt ökande övertidsarbete.
Ett sådant mänskligt och ekonomiskt resursslöseri
är orimligt i en tid när alla talar om att spara. Var
finns solidariteten? Var finns rättvisan i det
samhälle som vi nu ser växa fram?
Sverige håller faktiskt på att få en växande
underklass, ett skikt av människor som en allt
hårdare arbetsmarknad lämnar vid sidan av. De
s.k. lågpresterande och bångstyriga, de
lågutbildade, de arbetsskadade och den växande
gruppen förtidspensionerade lämnas alla därhän.
För många invandrare är arbetsmarknaden helt
stängd. Få politiker för deras talan här i riksdagen.
De själva är inte ens välkomna. Vid Sveriges
gränser stoppas de bosniska flyktingarna med
visumregler. Det påminner på ett groteskt sätt om
hur vi stoppade judiska flyktingar vid gränsen före
andra världskriget. En sådan politik är inget att
vara stolt över.
Gamla människor i Sverige är oroliga. Vem tar
hand om gamla mamma när vården bantas och man
själv har fullt upp med egna ungar? Skall det bli
ättestupa för nästa generation? Är det framtidens
äldreomsorg?
Kvinnor i låglöneyrken får uppleva hur deras
arbeten nedvärderas, nästan bespottas. Bo
Södersten och andra försöker intala sjuksköterskor
och förskollärare att de måste lämna sina jobb om
vi skall kunna rensa upp efter alla inkompetenta
bankchefer med vidlyftiga fallskärmsavtal.
Vi kvinnor får höra att vi antingen skall bli
mammor eller karriärkvinnor, antingen pigor eller
chefer i näringslivet. Våra män, om vi har några,
skall åter bli familjeförsörjare och avsäga sig det
dagliga ansvaret för sina barn.
Som så många gånger förr målar man in oss i ett
hörn där vi tvingas att välja, antingen det ena eller
det andra. Man kallar det valfrihet; det är absurt.
Verkligheten präglas inte av antingen--eller-
tänkande. Vi vill ha både barn och arbete. Faktum
är att vi blir bättre och mer motiverade som
föräldrar när vi trivs på jobbet, och vi blir mer
motiverade på jobbet när vi trivs med våra privatliv.
Det gäller oss kvinnor, och det gäller naturligtvis
också er män.
Hur ser då hoten mot jämlikheten ut? Man kan ta
förslaget om vårdnadsbidraget som exempel. Ett
familjefundamentalistiskt litet parti, nästan lika
litet som mitt eget, har trumfat igenom tanken att
småbarnsmammor minsann inte hör hemma på
arbetsmarknaden. Trots att det inte var många år
sedan vi hörde de borgerliga partierna klaga på
bidragssamhället införs nu en helt ny bidragsform.
Hälften av pengarna, drygt en miljard, tar man från
föräldraförsäkringen. Den sänks från 90 till 80 % av
inkomsten. För en normalinkomsttagare med
14 000 i månaden betyder det 1 000 kr minus i
månaden. Den andra hälften av pengarna, den
andra miljarden, får dagisbarnen och deras
föräldrar stå för i och med dyrare taxor och
försämrad service.
Jag kan riktigt se framför mig hur Bengt
Westerberg sitter i sin riksdagsbänk och bekymrat
klottrar ner några poetiska rader för att travestera
en annan känd före detta minister med kluven
tunga: Vårdnadsbidraget är ett djävla skit. Nu har
vi baxat det ända hit.
Man kan också ta det ogenomtänkta och orättvisa
förslaget till nytt pensionssystem som exempel. Det
är ett av seklets viktigaste politiska beslut, som
tydligen Socialdemokraterna och de borgerliga
partierna nu skall försöka snabbsnitsla genom
riksdagen. De fackliga organisationerna har inte
ens fått vara med i diskussionen. Någon offentlig
debatt om förslaget vill man tydligen inte ha.
Som vi ser det är det nödvändigt att den knappa
remisstiden förlängs. Något beslut i den här stora
och viktiga politiska frågan skall vi absolut inte fatta
här i riksdagen förrän efter valet. Vi vill gärna att
det fattas ett beslut, men först skall det vara en rejäl
diskussion.
Bakom det här bakslaget, som framför allt vi
kvinnor nu upplever, döljer sig högerns brutala syn
på hur samhällets samlade tillgångar skall fördelas.
I framtidens samhälle räcker inte arbetena åt alla,
menar man. Pengarna räcker bara till dem som
redan har. Dessutom visar man en skrämmande
nonchalans inför vad människor utanför de egna
snäva partileden tycker. Demokratin är satt på
undantag -- här i riksdagen och inte minst ute i våra
kommuner.
Vad vi i Vänsterpartiet vill se är nya grepp och
lösningar, handling och framtidstro. En sådan ny
lösning, som alltmer börjar diskuteras bland
arbetslösa och i fackföreningarna i både Sverige
och övriga Europa, är en omfördelning av
arbetstiden. I många europeiska länder har man
redan startat färden mot 30-timmarsveckan, men i
Sverige går det trögt.
Vänsterpartiet har anslagit 1 miljard under det
kommande budgetåret för att få i gång en
försöksverksamhet med sex timmars arbetsdag. Vi
är nämligen trötta på alla osakliga angrepp på
tanken att omfördela arbetstiden. Genom
praktiska exempel vill vi visa att det går att fördela
jobben jämnare. Det borde vara självklart för var
och en att det är bättre att fler människor arbetar
sex timmar än att få jobbar åtta timmar plus övertid
och resten är beroende av bidrag.
Både Socialdemokraterna och de borgerliga
partierna säger nej. Men vad har ni för alternativ
för att få ned arbetslösheten?
Medan ni öser ut miljarder på praktikplatser och
ALU -- insatser som snedvrider arbetsmarknaden,
utnyttjas av företagen och inte ger varaktiga jobb --
så fnyser ni åt förslaget om sex timmars arbetsdag.
Varför tar ni inte och studerar vad som händer med
arbetsskadorna, sjukfrånvaron och arbetslösheten
om t.ex. ett helt sjukhus får gå över till sex timmars
arbetsdag? Jag lovar att sjukfrånvaron skulle
minska, trivseln skulle öka, personalomsättningen
skulle bli mindre och fler skulle komma in på fasta
tjänster. De halvtidsanställda som vill gå upp i
arbetstid skulle kunna få göra det. Det här visar de
praktiska exempel som finns i Sverige, bl.a. i
Kiruna kommun.
En omfördelning av arbetstiden har också en annan
stor fördel. Den förstärker solidariteten mellan
arbetslösa och arbetande och gör det svårare att
dela upp folk i närande och tärande. Färre
människor blir utslagna och passiviserade och fler
motiveras att ta ett samlat och gemensamt ansvar
för arbetslösheten.
Vad vi behöver i dag är en satsning på
framtidsreformer och framtidslösningar. Vi
behöver satsa mer på framtidens
informationsteknologi i stället för att hänga fast vid
gamla tankar om att de nya jobben finns inom en
gammaldags storindustri.
Vi behöver bygga datamotorvägar till glesbygden --
kraftfulla telenät som klarar data- och
faxmeddelanden över hela landet -- i stället för att
bygga Dennispaket i storstaden.
Vi behöver ställa om industrin till kretsloppsteknik,
och vi behöver utveckla ny teknik, så att våra
energisystem kan fungera i ett samhälle utan
kärnkraft.
Vi kan vända arbetslösheten i byggbranschen till en
radikal miljöomställning av det svenska samhället.
Vi kan göra det nu -- om vi vill och om vi vågar! Om
vi vill kan vi välja en hållbar utveckling, en framtid
i ekologisk balans, med plats för alla.
Regeringen gör precis tvärtom. Carl Bildt, Ulf
Dinkelspiel, Bo Lundgren och de andra herrarna
ser sig nervöst om i backspegeln efter sina förfäders
lösningar. Ni är beredda att sälja ut både miljön och
kvinnorna för att hålla ihop regeringen. Dessutom
försöker ni inbilla oss, och förmodligen också er
själva, att guldletarnas Klondike fortfarande ligger
i Bryssel. Och på vägen dit trycker ni ner visionerna
om ett rättvist och solidariskt samhälle i asfalten.
Men en regering som inte vågar tro på ett
solidariskt samhälle, ett samhälle för alla, kan inte
annat än misslyckas. Därför är det inte förvånande
att er politik leder till betungande ränteutgifter, en
skyhög arbetslöshet och -- det värsta av allt -- ett
återuppväckt klassamhälle.
Ni visar inte en ansats till att klara jobben. Ert
recept, som är en blåkopia av
arbetsmarknadspolitiken i den europeiska
unionen, innehåller avregleringar av
arbetsmarknaden, försämrade anställningsvillkor,
sänkta ungdomslöner, större löneskillnader,
arbetsgivarnas överhöghet och en försvagad
fackförening. I övrigt gäller det en passiv väntan på
att den s.k. marknaden skall lösa problemet med
tillgång och efterfrågan. Det praktiska resultatet
blir massarbetslöshet och en social utslagning. Det
här kan beskådas i många av västvärldens länder.
För Vänsterpartiet är det självklart att våga se
framåt, att våga inse att vi lever i en ny tid och att
inse att nya problem kräver nya lösningar. Men det
är samtidigt lika självklart att vi skall återupprätta
det solidariska samhället där varje människa --
återigen -- är lika mycket värd.
Det här kräver att vi väljer, att vi tar ställning och
väljer sida. Vi måste säga att offentlig konsumtion
får gå före privat konsumtion. Vi måste välja
vården före videon, bussen före bilen och social
tillväxt före social utslagning. Vi måste välja
människovärdet före marknadsvärdet.
För oss innebär nämligen inte insikten om att vi
lever i en ny tid att vi överger våra grundläggande
värderingar. För oss går solidariteten och
framtidstron hand i hand.
(Applåder)