Fru talman! Efter regeringen kommer syndafloden,
sade Ingvar Carlsson, och menade såvitt vi förstod
därmed att han skulle leda nästa regering. Visst var
det många överdrifter, och visst var det ett valtal,
men jag tror att vi alla gör den reflexionen att det i
alla partiers program finns någonting som är
vettigt -- även i Socialdemokraternas program.
Mitt anförande kommer per definition inte att bli
ett valtal.
Jag är partiordförande till den 9 april. Jag är t.o.m.
gruppledare, vilket överraskar en del av er. Men
mina dagar äro räknade! Ni kan börja
nedräkningen nu, men det är för tidigt att andas ut.
Även om ni blir av med mig kommer ni inte att bli
av med budgetunderskottet. Ni kommer inte att bli
av med OECD-rapporter som påpekar precis det
som jag här har påpekat många gånger, nämligen
att vi inte tillräckligt har sett allvaret i läget och
åtgärdat det.
Det spelar heller ingen större roll för er om Ny
demokrati finns i riksdagen eller inte, på annat sätt
än att man belyser problemen. Problemen kommer
att finnas kvar.
Sanningens minut nalkas för politikerna. Jag
kommer snart att höra till dem som håller tummen
på ögat på er. Det skall bli ett nöje. Det är möjligt
att jag blir journalist när jag blir stor. Vi hörde
Ingvar Carlsson säga att Olle Wästberg blev riktigt
vettig när han blev journalist.
Ni kan tänka på att längst ner på popularitetslistan
slåss journalister och politiker om vilka som har
sämst anseende. Jag tror att det bara finns ett sätt,
och det är att försöka skaffa sig ett bättre anseende.
Själv är jag enligt SIFO sämre än Gudrun Schyman
och Olof Johansson ihop, och det är ändå att ta i.
Och nu, fru talman, skall ni få höra! Jag vet att de
flesta här är mycket duktiga och jobbar på.
Observera att jag på flera månader inte har beskyllt
er för att vara politiska broilrar! Men jag vill säga:
Tänk över er situation! Jag har själv tänkt över min.
Jag skulle tro att Gullan Lindblad har tänkt över
sin, när hon skulle ge Bengt Westerberg en
pappamånad.
Låt oss anta att Gullan Lindblad, Bengt Westerberg
och jag vill göra något bra för Sverige. Det vill vi,
tror jag. På fint språk kan man tala om att vi
företräder allmänintresset, hela Sverige, inte några
speciella särintressen, inte vårt personliga
egenintresse. Då måste vi, precis som alla andra
som känner ansvar, börja med att tala om hur det
är. Det är det jag tycker att vi inte gör. Vi talar inte
om hur det är. Ju närmare valet vi kommer, desto
mindre sägs om hur det är. Statsskulden galopperar
i väg, och man gör egentligen ingenting.
Hur tror ni att debatten låter om tre eller fyra år?
Då kommer man att säga: Varför gjorde de
ingenting 1994? Varför ingrep de inte när räntan på
statsskulden var 80 miljarder? Varför väntade de
tills den var 172 miljarder? Så kan det komma att
låta.
Man kommer också att säga: Varför gjorde de så?
Jo, de tog det så lugnt därför att det var val strax
efter. Det är den största faran med val, dvs. att man
inte vågar säga någonting.
Nu säger alla t.ex. att vi skall återinföra 90 %
arbetslöshetsersättning, sjukersättning och allt
möjligt. Det är fullständigt omöjligt att göra det.
Det har kommit en OECD-rapport, och vad säger
den? Jo, den säger följande:
Vi kan inte höja skatten när skattetrycket redan är
över 70 %.
Vi måste sänka statens utgifter.
Regeringens stolta saneringsprogram på 81
miljarder räcker inte. Det behövs 150 miljarder i
stället.
Vi har för höga ungdomslöner. Vi har hög
ungdomsarbetslöshet, därför att lönerna är för
höga. Det finns en marknad; det går till så. Det
hänger ihop.
Arbetsrätten är ett hinder och inte en trygghet.
OECD avslutar rapporten med att säga att landet
helt enkelt inte kan fortsätta som om inget hänt.
Rapporten kom i förrgår, och det land som det
handlar om är Sverige.
Även med regeringens prognos -- man brukar ju
missa med 100 miljarder ibland, så jag vet inte om
vi skall tro på den -- går Sverige med 172 miljarder
i förlust nästa år.
Hur mycket är 172 miljarder kronor? Det är ett
ofattbart belopp. Man skulle kunna täcka det
genom att höja momsen till 62 %. Det vore väl
ganska kul, fru talman? Eller också skulle man höja
arbetsgivaravgiften till 77 %. Detta är dock helt
omöjligt. Det betyder god natt för hela Sverige.
Det går inte.
Ingvar Carlsson berättade vad 20 miljarder är. Jag
skall berätta vad 172 miljarder är. Håll i er i
bänkarna nu!
Det är lika mycket som kostnaderna för hela
barnbidraget, hela bostadsbidraget, den
kommunala barnomsorgen -- det som kommer från
statsbudgeten --, föräldraförsäkringen,
arbetsskadeförsäkringen, statens andel av
sjukförsäkringen, hela polissystemet, alla
domstolarna, universiteten/högskolorna och nästan
hela försvaret. Detta kostar 172 miljarder.
Det är den förlust vi håller på att göra. Snart är
alltså räntan, som vi aldrig kommer ifrån, ensam
uppe i det talet. Mycket allvarligare än så kan det
inte bli.
I det läget har vi alltså svårt att göra någonting! Vi
kan inte ens skära ned u-hjälpen utan säger: Vi
måste fortsätta med den. Eftersom vi ändå inte har
några pengar är det väl lika bra att ge bort dem. Vi
ger pengar till organisationer som inte ens plockar
in lika mycket i medlemsavgifter. Om man vågade
vara ärlig om flyktingpolitiken -- men det är det
ingen som vågar -- och lade ihop vad vi ger ut på
den, på organisationsstöd och på u-hjälp skulle man
komma upp i 50 miljarder kronor. Visst finns det
mycket som vi politiker kan göra -- självfallet -- om
vi bara vågar. Men enligt vad jag kan begripa är det
ingen som vågar.
Folk då -- människor som ser på TV, lyssnar på
radio, eller sitter här på läktarna -- vad kan de göra?
Ja, håll i er nu, och säg ingenting till Bert om det
här! Jag kan tala om för er, kära folk, vad ni kan
göra. Ni skall sluta stjäla! På byggarbetsplatserna
stjäls 10 %. Butiksstölderna uppgår rent statistiskt
till 3 %. Vi har genom åren betalat hundratals
miljarder för att utbilda små och stora bedragare.
Vi har inte beivrat fusk, inte ens när vi känt till det.
Vi har inte vågat påstå att folk stjäl ens när de stjäl.
Vi har inte lärt medborgarna -- exempelvis genom
att föregå med gott exempel -- att de tar från andra
när de t.ex. jobbar svart och tar
arbetslöshetsunderstöd. Man stjäl då från sina
grannar och kompisar; det är nämligen de som får
betala. Vi har de facto i stället visat för dem att det
lönar sig att fuska.
Såvitt jag vet finns det inte en människa som har åkt
dit för att ha tagit allmänna medel genom att lura
försäkringskassan eller liknande. Nej, det är bäst
att jag säger att det bara finns tre fall -- annars får
man alltid höra att det man säger är fel och att det
faktiskt finns två. Men kom ihåg: Ingen lurar
staten! Staten är ju människorna. Det finns inga
pengar hos fru Wibble. Det finns bara ett stort svart
hål med minus en miljon miljoner kronor. Alla
pengar som kommer in till statskassan kommer från
folk. De som stjäl av de pengarna stjäl av sina
kompisar. Det måste sägas ut.
Nästa till rakning! Det är den svarta sektorn -- jag
har talat om den förut. I den svarta sektorn är ni
med, hela högen, såvida ni inte sitter kvar här inne
i kammaren hela tiden och aldrig går ut. Sätter ni
er i en taxi är det -- ofta -- svart så det ryker om det.
Går ni på krogen är chansen rätt stor att det är
svart. Tar ni er en liten rackare någon gång är det
en 40-procentig chans att det är hembränt.
Vare sig den svarta marknaden är 100 eller 150
miljarder är den enorm. Hur bekämpar vi den? Det
gör vi egentligen inte. Det flesta av oss utnyttjar
den -- eller hur? Jag menar att man måste angripa
det. Man måste angripa fusket, för det är brott mot
lagen. Antingen måste den svarta marknaden bli
vit, eller också får väl de vita lagarna bli svarta då.
Men vi kan inte låta samhället fortsätta att fungera
vid sidan av lagarna.
Den svarta sektorn är lika farlig som barnporr, som
för övrigt ingår i hela det här systemet. En svart
sektor betyder till sist maffia, olagligheter, mord,
stöld och -- inte minst -- minskad tilltro till hela
systemet, det demokratiska system som vi här
representerar.
Nå, men låt oss då förklara krig mot fusket. Låt oss
bevisa för våra barn att vi inte är korrupta eller
försoffade utan vi angriper det här, som är ett stort
problem i Sverige. Men det är klart att en affisch
med ett stort finger som säger: Svensson! Du
fuskar! inte är världens bästa valaffisch. Då går de
väl och röstar på Westerberg i stället -- förlåt!
Vi begär som politiker en skärpning av våra
arbetsgivare, dvs. det svenska folket. Eller i varje
fall gjorde jag det alldeles nyss. Men vad har
svenska folket egentligen för möjligheter att
granska oss? Var finns det personliga ansvaret? Var
man än arbetar ute i samhället har man ett
personligt ansvar. Men var finns det personliga
ansvaret i politiken? Det finns inte. Det skulle
behövas något slags etikkommission som
medborgarna tillsatte och som kollade läget och såg
vad det är vi sysslar med. Den skulle få publicera
sina resultat, osv. för att hålla tummen på ögat på
folkets egna representanter. Det är klart att det inte
behövs dubbla pensioner i politiken. Och inte
behövs det fallskärmsavtal! Och visst skulle det gå
att införa fullt ansvar för ämbetsmän och fullt
ansvar för politiker. Men gör det då!
Det har för övrigt sagts om politiker -- det har ni
hört här förut -- att om politiker skulle prövas i
Marknadsdomstolen så skulle de fällas på löpande
band. Om vi som sitter här sålde tvål i stället för
politiska budskap skulle de flesta här ha
näringsförbud vid det här laget.
Så tar vi nästa: bankerna. Jag representerar givetvis
bankerna -- jag är en fruktansvärd kapitalist som
röker stora cigarrer. Nej, det är jag givetvis inte.
Jag är en av de få som vågar gå på bankerna -- ni är
rädda för dem också, vågar jag påstå. Om man skall
slåss mot kapitalet skall man inte köra på Ingvar
Carlssons spår, utan man skall försöka attackera
den nya bankkrisen. Den består i att bankerna tar
ut för höga räntor av de företag som skulle kunna
bygga upp Sverige igen och ge alla jobb. De får
betala mycket högre räntor om de lånar pengar än
de stora grabbarna. Även om de stora grabbarna är
dåliga kanske de får låna för 7 %, medan de små
lirarna får låna för 12 % eller så.
Hur åtgärdar man det? Jo, genom fri konkurrens --
kan ni tänka er! Ni tänkte förstås: Då måste vi
lagstifta och sätta dit dem. Men fri konkurrens är
det enda sättet att åtgärda det. Det finns i stort sett
bara fyra banker kvar. Då gäller det att sätta
tummen på ögat på dem och se till att det inte blir
några karteller, att de inte kan hålla på och ta ut alla
möjliga orättmätiga fördelar genom att de inte
konkurrerar öppet.
Sedan vi eller regeringen eller hur det nu gick till --
undan gick det i alla fall -- beviljade bankstödet har
S--E-Bankens kurs gått upp med 727 %. Men de
som stod risken var svenska skattebetalare, och de
har faktiskt inte fått ut någonting för det. Då säger
Ingvar Carlsson kanske: Sådan är kapitalismen.
Men det behöver den inte alls vara! Men sådan har
regeringens taktik varit! Och de flesta av oss här i
kammaren har varit med på det. En av
ingenjörerna blev riksbankschef. Så kan det gå när
inte haspen är på!
Till sist i det här anförandet vill jag säga att vi
behöver sälja Sverige. Inte sälja av utan verkligen
sälja Sverige, tala om hur bra Sverige är att etablera
industrier i, hur bra det är att göra turistbesök i.
Men vi kanske skulle börja med att tala om hur
fantastiskt det är. Tänk om vi kunde säga: Här är
ett land där inte bara folket har vaknat utan även
politikerna.
Man kan sätta ansikte på allting. Det går inte att
bara ha en massa kommittéer och råd, utan det
behövs ett ansikte. Ta en av de sparkade cheferna --
det börjar bli gott om dem vid det här laget -- t.ex.
Janne Carlzon, och sätt honom att sälja Sverige.
Säg till honom: Hördu Janne, du är bra på att fixa
resor, på att övertyga folk och allt möjligt, och du
ser än så länge ganska trevlig ut också, så du kanske
skulle kunna vara ett bra ansikte för oss. Du får ett
par hundra miljoner. Sätt dig med ett gäng och
försök sälja Sverige och få folk att komma hit!
Finessen med det är att då kommer de hit och de
investerar, och då kan vi tala om för dem att vi är
tacksamma. Vi ger er bra villkor, säger vi till dem,
därför att ni tänker vara med och återuppbygga vårt
land.
Med detta, fru talman, gör jag tillfälligt avbrott.
(Applåder)
I detta anförande instämde Dan Eriksson i
Stockholm, Bo G Jenevall, Peter Kling, Kenneth
Attefors, Leif Bergdahl, Bengt Dalström, Claus
Zaar, Arne Jansson, Laila Strid-Jansson, Simon
Liliedahl, Max Montalvo, Lars Andersson, Stefan
Kihlberg, Karl Gustaf Sjödin, Ulf Eriksson, Robert
Jousma, Christer Windén och Lars Moquist (alla
nyd).