Hoppa till innehåll
PRESS
Swisha

Frivilligt stöd

Stöd med Swish

Stödet är frivilligt och påverkar aldrig redaktionella beslut.

Mottagare: Simon Axelsson

Lämna tomt för att välja belopp i Swish. Bankens beloppsgränser gäller.

Öppna Swish

Kontrollera att mottagarnamnet är Simon Axelsson och att beloppet stämmer i Swish innan du godkänner med BankID. Meddelande: PRESS0.

Swish till Simon Axelsson, 0761860127
Skanna QR-koden med Swish eller mobilkameran.

Du kan också öppna Swish själv och fylla i numret. Den här sidan kan inte kontrollera om en direkt Swish-betalning har genomförts. Kontrollera betalningen i Swish eller hos din bank.

Fler sätt att stödja PRESS0

Utforska PRESS0 · områden, sidor och verktyg
Anförande · kammaren

Allmänpolitisk debatt

IAN WACHTMEISTER (nyd), 1994-02-09 (riksmöte 1993/94).

Talarens profil: röster, uttalanden och ansvar

Fru talman! Efter regeringen kommer syndafloden,

sade Ingvar Carlsson, och menade såvitt vi förstod

därmed att han skulle leda nästa regering. Visst var

det många överdrifter, och visst var det ett valtal,

men jag tror att vi alla gör den reflexionen att det i

alla partiers program finns någonting som är

vettigt -- även i Socialdemokraternas program.

Mitt anförande kommer per definition inte att bli

ett valtal.

Jag är partiordförande till den 9 april. Jag är t.o.m.

gruppledare, vilket överraskar en del av er. Men

mina dagar äro räknade! Ni kan börja

nedräkningen nu, men det är för tidigt att andas ut.

Även om ni blir av med mig kommer ni inte att bli

av med budgetunderskottet. Ni kommer inte att bli

av med OECD-rapporter som påpekar precis det

som jag här har påpekat många gånger, nämligen

att vi inte tillräckligt har sett allvaret i läget och

åtgärdat det.

Det spelar heller ingen större roll för er om Ny

demokrati finns i riksdagen eller inte, på annat sätt

än att man belyser problemen. Problemen kommer

att finnas kvar.

Sanningens minut nalkas för politikerna. Jag

kommer snart att höra till dem som håller tummen

på ögat på er. Det skall bli ett nöje. Det är möjligt

att jag blir journalist när jag blir stor. Vi hörde

Ingvar Carlsson säga att Olle Wästberg blev riktigt

vettig när han blev journalist.

Ni kan tänka på att längst ner på popularitetslistan

slåss journalister och politiker om vilka som har

sämst anseende. Jag tror att det bara finns ett sätt,

och det är att försöka skaffa sig ett bättre anseende.

Själv är jag enligt SIFO sämre än Gudrun Schyman

och Olof Johansson ihop, och det är ändå att ta i.

Och nu, fru talman, skall ni få höra! Jag vet att de

flesta här är mycket duktiga och jobbar på.

Observera att jag på flera månader inte har beskyllt

er för att vara politiska broilrar! Men jag vill säga:

Tänk över er situation! Jag har själv tänkt över min.

Jag skulle tro att Gullan Lindblad har tänkt över

sin, när hon skulle ge Bengt Westerberg en

pappamånad.

Låt oss anta att Gullan Lindblad, Bengt Westerberg

och jag vill göra något bra för Sverige. Det vill vi,

tror jag. På fint språk kan man tala om att vi

företräder allmänintresset, hela Sverige, inte några

speciella särintressen, inte vårt personliga

egenintresse. Då måste vi, precis som alla andra

som känner ansvar, börja med att tala om hur det

är. Det är det jag tycker att vi inte gör. Vi talar inte

om hur det är. Ju närmare valet vi kommer, desto

mindre sägs om hur det är. Statsskulden galopperar

i väg, och man gör egentligen ingenting.

Hur tror ni att debatten låter om tre eller fyra år?

Då kommer man att säga: Varför gjorde de

ingenting 1994? Varför ingrep de inte när räntan på

statsskulden var 80 miljarder? Varför väntade de

tills den var 172 miljarder? Så kan det komma att

låta.

Man kommer också att säga: Varför gjorde de så?

Jo, de tog det så lugnt därför att det var val strax

efter. Det är den största faran med val, dvs. att man

inte vågar säga någonting.

Nu säger alla t.ex. att vi skall återinföra 90 %

arbetslöshetsersättning, sjukersättning och allt

möjligt. Det är fullständigt omöjligt att göra det.

Det har kommit en OECD-rapport, och vad säger

den? Jo, den säger följande:

Vi kan inte höja skatten när skattetrycket redan är

över 70 %.

Vi måste sänka statens utgifter.

Regeringens stolta saneringsprogram på 81

miljarder räcker inte. Det behövs 150 miljarder i

stället.

Vi har för höga ungdomslöner. Vi har hög

ungdomsarbetslöshet, därför att lönerna är för

höga. Det finns en marknad; det går till så. Det

hänger ihop.

Arbetsrätten är ett hinder och inte en trygghet.

OECD avslutar rapporten med att säga att landet

helt enkelt inte kan fortsätta som om inget hänt.

Rapporten kom i förrgår, och det land som det

handlar om är Sverige.

Även med regeringens prognos -- man brukar ju

missa med 100 miljarder ibland, så jag vet inte om

vi skall tro på den -- går Sverige med 172 miljarder

i förlust nästa år.

Hur mycket är 172 miljarder kronor? Det är ett

ofattbart belopp. Man skulle kunna täcka det

genom att höja momsen till 62 %. Det vore väl

ganska kul, fru talman? Eller också skulle man höja

arbetsgivaravgiften till 77 %. Detta är dock helt

omöjligt. Det betyder god natt för hela Sverige.

Det går inte.

Ingvar Carlsson berättade vad 20 miljarder är. Jag

skall berätta vad 172 miljarder är. Håll i er i

bänkarna nu!

Det är lika mycket som kostnaderna för hela

barnbidraget, hela bostadsbidraget, den

kommunala barnomsorgen -- det som kommer från

statsbudgeten --, föräldraförsäkringen,

arbetsskadeförsäkringen, statens andel av

sjukförsäkringen, hela polissystemet, alla

domstolarna, universiteten/högskolorna och nästan

hela försvaret. Detta kostar 172 miljarder.

Det är den förlust vi håller på att göra. Snart är

alltså räntan, som vi aldrig kommer ifrån, ensam

uppe i det talet. Mycket allvarligare än så kan det

inte bli.

I det läget har vi alltså svårt att göra någonting! Vi

kan inte ens skära ned u-hjälpen utan säger: Vi

måste fortsätta med den. Eftersom vi ändå inte har

några pengar är det väl lika bra att ge bort dem. Vi

ger pengar till organisationer som inte ens plockar

in lika mycket i medlemsavgifter. Om man vågade

vara ärlig om flyktingpolitiken -- men det är det

ingen som vågar -- och lade ihop vad vi ger ut på

den, på organisationsstöd och på u-hjälp skulle man

komma upp i 50 miljarder kronor. Visst finns det

mycket som vi politiker kan göra -- självfallet -- om

vi bara vågar. Men enligt vad jag kan begripa är det

ingen som vågar.

Folk då -- människor som ser på TV, lyssnar på

radio, eller sitter här på läktarna -- vad kan de göra?

Ja, håll i er nu, och säg ingenting till Bert om det

här! Jag kan tala om för er, kära folk, vad ni kan

göra. Ni skall sluta stjäla! På byggarbetsplatserna

stjäls 10 %. Butiksstölderna uppgår rent statistiskt

till 3 %. Vi har genom åren betalat hundratals

miljarder för att utbilda små och stora bedragare.

Vi har inte beivrat fusk, inte ens när vi känt till det.

Vi har inte vågat påstå att folk stjäl ens när de stjäl.

Vi har inte lärt medborgarna -- exempelvis genom

att föregå med gott exempel -- att de tar från andra

när de t.ex. jobbar svart och tar

arbetslöshetsunderstöd. Man stjäl då från sina

grannar och kompisar; det är nämligen de som får

betala. Vi har de facto i stället visat för dem att det

lönar sig att fuska.

Såvitt jag vet finns det inte en människa som har åkt

dit för att ha tagit allmänna medel genom att lura

försäkringskassan eller liknande. Nej, det är bäst

att jag säger att det bara finns tre fall -- annars får

man alltid höra att det man säger är fel och att det

faktiskt finns två. Men kom ihåg: Ingen lurar

staten! Staten är ju människorna. Det finns inga

pengar hos fru Wibble. Det finns bara ett stort svart

hål med minus en miljon miljoner kronor. Alla

pengar som kommer in till statskassan kommer från

folk. De som stjäl av de pengarna stjäl av sina

kompisar. Det måste sägas ut.

Nästa till rakning! Det är den svarta sektorn -- jag

har talat om den förut. I den svarta sektorn är ni

med, hela högen, såvida ni inte sitter kvar här inne

i kammaren hela tiden och aldrig går ut. Sätter ni

er i en taxi är det -- ofta -- svart så det ryker om det.

Går ni på krogen är chansen rätt stor att det är

svart. Tar ni er en liten rackare någon gång är det

en 40-procentig chans att det är hembränt.

Vare sig den svarta marknaden är 100 eller 150

miljarder är den enorm. Hur bekämpar vi den? Det

gör vi egentligen inte. Det flesta av oss utnyttjar

den -- eller hur? Jag menar att man måste angripa

det. Man måste angripa fusket, för det är brott mot

lagen. Antingen måste den svarta marknaden bli

vit, eller också får väl de vita lagarna bli svarta då.

Men vi kan inte låta samhället fortsätta att fungera

vid sidan av lagarna.

Den svarta sektorn är lika farlig som barnporr, som

för övrigt ingår i hela det här systemet. En svart

sektor betyder till sist maffia, olagligheter, mord,

stöld och -- inte minst -- minskad tilltro till hela

systemet, det demokratiska system som vi här

representerar.

Nå, men låt oss då förklara krig mot fusket. Låt oss

bevisa för våra barn att vi inte är korrupta eller

försoffade utan vi angriper det här, som är ett stort

problem i Sverige. Men det är klart att en affisch

med ett stort finger som säger: Svensson! Du

fuskar! inte är världens bästa valaffisch. Då går de

väl och röstar på Westerberg i stället -- förlåt!

Vi begär som politiker en skärpning av våra

arbetsgivare, dvs. det svenska folket. Eller i varje

fall gjorde jag det alldeles nyss. Men vad har

svenska folket egentligen för möjligheter att

granska oss? Var finns det personliga ansvaret? Var

man än arbetar ute i samhället har man ett

personligt ansvar. Men var finns det personliga

ansvaret i politiken? Det finns inte. Det skulle

behövas något slags etikkommission som

medborgarna tillsatte och som kollade läget och såg

vad det är vi sysslar med. Den skulle få publicera

sina resultat, osv. för att hålla tummen på ögat på

folkets egna representanter. Det är klart att det inte

behövs dubbla pensioner i politiken. Och inte

behövs det fallskärmsavtal! Och visst skulle det gå

att införa fullt ansvar för ämbetsmän och fullt

ansvar för politiker. Men gör det då!

Det har för övrigt sagts om politiker -- det har ni

hört här förut -- att om politiker skulle prövas i

Marknadsdomstolen så skulle de fällas på löpande

band. Om vi som sitter här sålde tvål i stället för

politiska budskap skulle de flesta här ha

näringsförbud vid det här laget.

Så tar vi nästa: bankerna. Jag representerar givetvis

bankerna -- jag är en fruktansvärd kapitalist som

röker stora cigarrer. Nej, det är jag givetvis inte.

Jag är en av de få som vågar gå på bankerna -- ni är

rädda för dem också, vågar jag påstå. Om man skall

slåss mot kapitalet skall man inte köra på Ingvar

Carlssons spår, utan man skall försöka attackera

den nya bankkrisen. Den består i att bankerna tar

ut för höga räntor av de företag som skulle kunna

bygga upp Sverige igen och ge alla jobb. De får

betala mycket högre räntor om de lånar pengar än

de stora grabbarna. Även om de stora grabbarna är

dåliga kanske de får låna för 7 %, medan de små

lirarna får låna för 12 % eller så.

Hur åtgärdar man det? Jo, genom fri konkurrens --

kan ni tänka er! Ni tänkte förstås: Då måste vi

lagstifta och sätta dit dem. Men fri konkurrens är

det enda sättet att åtgärda det. Det finns i stort sett

bara fyra banker kvar. Då gäller det att sätta

tummen på ögat på dem och se till att det inte blir

några karteller, att de inte kan hålla på och ta ut alla

möjliga orättmätiga fördelar genom att de inte

konkurrerar öppet.

Sedan vi eller regeringen eller hur det nu gick till --

undan gick det i alla fall -- beviljade bankstödet har

S--E-Bankens kurs gått upp med 727 %. Men de

som stod risken var svenska skattebetalare, och de

har faktiskt inte fått ut någonting för det. Då säger

Ingvar Carlsson kanske: Sådan är kapitalismen.

Men det behöver den inte alls vara! Men sådan har

regeringens taktik varit! Och de flesta av oss här i

kammaren har varit med på det. En av

ingenjörerna blev riksbankschef. Så kan det gå när

inte haspen är på!

Till sist i det här anförandet vill jag säga att vi

behöver sälja Sverige. Inte sälja av utan verkligen

sälja Sverige, tala om hur bra Sverige är att etablera

industrier i, hur bra det är att göra turistbesök i.

Men vi kanske skulle börja med att tala om hur

fantastiskt det är. Tänk om vi kunde säga: Här är

ett land där inte bara folket har vaknat utan även

politikerna.

Man kan sätta ansikte på allting. Det går inte att

bara ha en massa kommittéer och råd, utan det

behövs ett ansikte. Ta en av de sparkade cheferna --

det börjar bli gott om dem vid det här laget -- t.ex.

Janne Carlzon, och sätt honom att sälja Sverige.

Säg till honom: Hördu Janne, du är bra på att fixa

resor, på att övertyga folk och allt möjligt, och du

ser än så länge ganska trevlig ut också, så du kanske

skulle kunna vara ett bra ansikte för oss. Du får ett

par hundra miljoner. Sätt dig med ett gäng och

försök sälja Sverige och få folk att komma hit!

Finessen med det är att då kommer de hit och de

investerar, och då kan vi tala om för dem att vi är

tacksamma. Vi ger er bra villkor, säger vi till dem,

därför att ni tänker vara med och återuppbygga vårt

land.

Med detta, fru talman, gör jag tillfälligt avbrott.

(Applåder)

I detta anförande instämde Dan Eriksson i

Stockholm, Bo G Jenevall, Peter Kling, Kenneth

Attefors, Leif Bergdahl, Bengt Dalström, Claus

Zaar, Arne Jansson, Laila Strid-Jansson, Simon

Liliedahl, Max Montalvo, Lars Andersson, Stefan

Kihlberg, Karl Gustaf Sjödin, Ulf Eriksson, Robert

Jousma, Christer Windén och Lars Moquist (alla

nyd).

Debatten

Hämtad sida: 50

Källa: Sveriges riksdag. Originalet hos riksdagen Källfil hämtad 2026-10-13.

IAN WACHTMEISTER (nyd): Allmänpolitisk debatt (1994-02-09) — PRESS0