Herr talman! Jag blir alltid litet misstänksam när
Lennart Rohdin öser beröm över mig på sådant här
vis, framför allt när det gäller kopplingen till NATO-
frågan. Jag har nämligen alltid upplevt Lennart
Rohdin och även Folkpartiet som de största entusias-
terna för ett svenskt medlemskap i NATO.
För att lugna Lennart Rohdin på en punkt vill jag
säga att Sverige har goda relationer med NATO. Jag
tror att det är bra för både Sverige och NATO. Vi har
ett gott samarbete med NATO, inte bara inom ramen
för PFF utan också inom IFOR. Jag tror att jag var
den förste i denna kammare att säga att ett svenskt
engagemang i Bosnien förutsätter en NATO-ledd
operation. Jag kan inte se någon annan organisation
än NATO som kan leda fortsättningen av det militära
arbetet nere i Bosnien.
NATO har reformerats, men NATO har fortfaran-
de kvar sina kärnfunktioner, försvarsgarantierna.
Därför har jag rått mina vänner i Folkpartiet att inte
vara så otydliga i NATO-frågan. I stället gäller det att
verkligen så noga som möjligt sätta sig in i vilken
organisation det är som man vill söka medlemskap i.
Då får man inte ena dagen säga si och nästa dag säga
så.
Det är inget fel i att NATO utvecklas till att bli en
säkerhetsorganisation i Europa. Jag tror att utveck-
lingen i NATO så att säga går den svenska vägen och
att NATO har reformerats på så vis att NATO står för
alltmer av samarbete och vilja att arbeta för gemen-
sam kollektiv säkerhet. Den andra militäralliansens -
VEU:s - sammanträden, som jag åberopade i mitt
anförande, sysslade hela tiden med hur vi skulle kun-
na samarbeta för att få denna säkerhetsstruktur och för
att kunna åstadkomma fredliga förhållanden mellan
länder och folk. Ett gott råd är, Lennart Rohdin, att
man skall veta vad det är man önskar ge sig in i och
vad det är man vill söka medlemskap i.