Herr talman! Försvarspolitiken sparar vi till lucia.
Jag höll på att resa mig för att instämma i försvars-
ministerns anförande, och det kan jag väl för ovanlig-
hetens skull göra. Det är skönt att vi har kommit så
långt i den säkerhetspolitiska debatten att vi kan dis-
kutera odramatiskt och konstruktivt. Det visar väl att
den typen av debatter inte skall improviseras fram i
debatter om massarbetslösheten.
Jag håller också med försvarsministern när han
säger att vi inte är tillbaka på 20-talet eller, ännu
värre, på 30-talet. Det är alldeles riktigt. Tvärtom har
vi nu med den kommande utvidgningen av EU och
NATO förutsättningar att skapa en sammanhållen
europeisk säkerhetsstruktur där små stater inte lämnas
ute, där små stater inte lämnas ensamma.
Vi behöver inte diskutera frågan om svenskt
medlemskap i NATO. Den brådskar inte. Så länge
bl.a. Viola Furubjelkes besked gäller tycker jag att
den debatten alls inte brådskar.
När det gäller NATO-utvidgningen som sådan är
vi ju helt överens om att den gemensamma europeiska
säkerheten måste stå på flera ben: EU, OSSE, Euro-
parådet, Östersjösamarbetet osv. Enligt de flesta and-
ra stater gäller det förmodligen också NATO i fråga
om de militära medlen.
Jag vill fråga försvarsministern på samma sätt som
jag gjorde i mitt inledningsanförande: Vore det fel om
NATO, liksom ett stort antal andra stater, blev den
del av den alleuropeiska säkerhetsordningen som
förfogar över nödvändiga militära medel? Vore det
fel, olämpligt, olyckligt eller skadligt från svensk
utgångspunkt? Vad avser regeringen i så fall att göra
för att motverka detta?
Jag vill också fråga försvarsministern: Är det till
fördel för Sverige - det handlar inte om ett argument
för medlemskap - att vi står utanför de förhandlingar
och diskussioner om det övriga Europas relationer till
Ryssland som kommer att ske nu i NATO-dialogen
med Ryssland? Är det alltså till fördel att Sverige står
utanför där?