Herr talman! Min poäng är att 1992 års försvars-
beslut skedde mot bakgrund av att det kalla kriget
hade upphört. Det var en alldeles förändrad säker-
hetspolitisk situation i Europa. Det krävde i sin tur
betydande förändringar av det svenska försvaret av
naturliga skäl. När den säkerhetspolitiska situationen
förändras krävs det omstruktureringar. Det krävs
också en kvalitetshöjning. En av lärdomarna från
Gulfkriget var vikten av ett smalare men vassare för-
svar, som det ibland brukar kallas.
Därmed behöver man ha ett försvar med en annan
struktur och med en annan kvalitet. Det, herr för-
svarsminister, är kanske inte så mycket billigare.
Tvärtom blir det kanske t.o.m. något dyrare under en
övergångsperiod, eftersom anpassning och kvalitets-
höjning kostar pengar.
Försvarsministern tog upp felbedömningarna från
30-talet. Det ligger ju en lärdom i dem. Det gläder
mig att försvarsministern själv påtalar detta. Ofta
ligger ju bekymret på den politiska nivån. På den
politiska nivån är vi ovilliga att dra konsekvenser av
en försämring. Ibland är skälet att man säger att man
kan försämra situationen genom att dra konsekvenser.
Det brukar vara ett argument mot att faktiskt göra den
anpassning som är nödvändig.
Jag är rädd för att när saker prövas i verkligheten
finns det en risk att Sverige, på samma sätt som
många länder på 1930-talet, inte förmår att ta till sig
signalerna. Många skakar på huvudet när man i
Ryssland säger att att läsa Zyuganovs bok är som att
läsa Mein kampf. De säger att det låter konstigt och
att det inte kan vara så. Så sade många i slutet på 20-
talet om en viss herr Hitler. Ingen tog det på allvar. Så
illa kan det ju inte vara. Det är ju orimligt. En sådan
svartsyn kan man ju inte ha i ett så civiliserat land i
Europas mitt som Tyskland. Vi skall lära oss av his-
torien.