Fru talman! Vi kan i dag föra en säkerhetspolitisk
debatt i en för vårt land osedvanligt gynnsam situa-
tion. Vi lever i ett förändringens tidevarv. Det kan
knappast ha undgått någon svensk. På detta område är
förändringen i allt väsentligt positiv. Förvisso återstår
betydande frågetecken.
Vi kan nu också föra en debatt utifrån vad som
kallas ett "vidgat säkerhetspolitiskt begrepp". När det
kalla krigets ständigt överhängande militära konfron-
tation numera hör historien till, har vi tid och råd att
ta itu med de väl så viktiga icke-militära hoten mot
vår säkerhet och vår överlevnad, som i flera fall är
långt ifrån nya. I takt med att en verkligt gemensam
europeisk säkerhet etableras kommer det vidgade
säkerhetspolitiska begreppet att kunna få allt större
genomslag också i gemensamma åtgärder.
Med kommunismens sammanbrott och med Sov-
jetväldets upplösning har nu förutsättningar skapats
för att förverkliga den gemensamma säkerhet som
man på 80-talet talade om. Till skillnad från 80-talets
gemensamma säkerhet handlar det nu om en demo-
kratiernas gemensamma säkerhet, inte om fredlig
samlevnad mellan demokrati och diktatur i Europa.
Det glädjande i detta borde vi också kunna vara över-
ens om.
Svensk säkerhetspolitik har alltsedan Birger Jarls
trupper 1239 mötte Alexander Nevskij på floden
Nevas is bestämts av vårt förhållande till Ryssland.
Långt ifrån alltid har det varit ryssen som varit den
aggressive i det förhållandet. Att se den geopolitiska
verkligheten i vårt grannförhållande till Ryssland är
därför i sig inte utslag av någon ryssnoja. Kanadas
förre premiärminister Trudeau lär om USA ha sagt,
att sover man i samma säng som en elefant är det
alltid farligt när elefanten vänder på sig. Så är det att
vara granne till en stormakt.
I en av höstens viktigaste böcker - Segern vid
Narva - visar den estniske Stockholmsambassadören
Margus Laidre hur Sveriges stormaktsvälde började
falla samman i striderna med det framträngande
Ryssland. Sverige blev med tiden en fredsälskande
nation som många andra utan stormaktsanspråk. Men
det tog tid att vänja sig.
På samma sätt ger Sovjetväldets fall Ryssland en
unik möjlighet att bli en värdefull partner och en
fredsälskande nation utan stormaktsanspråk mitt i det
demokratiska Europa som nu växer fram. Det tar
säkert tid att vänja sig, men det underlättar, som Gri-
gorij Javlinskij framhöll vid Folk och Försvars konfe-
rens i Sälen för två år sedan, om Europa ställer sam-
ma krav på Ryssland som på varje annan normal
europeisk demokrati - varken mer eller mindre.
Med de tre baltiska staternas återkomst som fria
självständiga stater och med ett demokratiskt Polen på
dess sydöstra stränder har Östersjön blivit fredens
hav. Det har i ett slag förändrat Sveriges säkerhets-
politiska läge. Några militära invasionsföretag över
Östersjön är inte längre att räkna med inom överskåd-
lig svensk försvarsplanering. Baltikums sak är således
vår av rent egenintresse.
Fru talman! Det är ganska förståeligt att man i vå-
ra grannländer och ute i Europa med viss förvåning
följer känslosvallet i svensk säkerhetspolitisk debatt,
en debatt som för en utomstående lätt kan framstå
som om svensken inte upptäckt att det kalla kriget
faktiskt är över. För de historiskt insatta är det, och
det får vi väl vara glada över, kanske inte så överras-
kande. De vet ju att svensk säkerhetspolitisk debatt
främst haft inrikespolitiska syften.
Trängda socialdemokratiska regeringar har re-
flexmässigt gripit till säkerhetspolitiken för att stig-
matisera besvärliga politiska motståndare. Det har
omvärlden klokt nog aldrig låtit sig påverkas av, men
taktiken har inte varit utan framgång på hemmaplan.
Under det kalla kriget trodde många att det gällde att
sitta blickstilla i båten. Så är det inte längre.
Men varför då denna upphetsade debatt om alli-
ansfrihetens vara eller icke vara? Varför då denna
fixering vid NATO? Ja, kanske därför att vi utan yttre
press i dag faktiskt kan vara överens om så mycket i
svensk säkerhetspolitik, men också därför att det tar
tid att ändra beteende och en till synes lyckosam tak-
tik.
Fru talman! Jag kan lätt föreställa mig de retoriska
frågor eller utfall som kan komma i kommande re-
plikskiften, när man vet att jag inte längre har re-
plikrätt. Då är det inte längre fråga om dialog, vilket
utrikesministern brukar efterlysa. Jag vill därför upp-
repa de entydiga besked som lämnats tidigare från
denna talarstol. Lyssna noga nu Viola Furubjelke,
Thage G Peterson, Lena Hjelm-Wallén och Britt
Bohlin!
Vår neutralitetspolitik under det kalla kriget var
varken heroisk eller präglad av global solidaritet. Men
den tjänade oss väl och hade därför alltid också Folk-
partiets helhjärtade stöd. De välkomna förändringarna
i Europa efter det kalla krigets slut gjorde den tradi-
tionella neutralitetspolitiken obsolet. Därav vårt inträ-
de i EU med dess gemensamma utrikes- och säker-
hetspolitik.
Den militära alliansfriheten ålägger oss inga andra
restriktioner än att vi inte gör några automatiskt för-
pliktande försvarsåtaganden. Den militära alliansfrihe-
ten tjänar oss därför också väl. Sverige behöver inte
och har ingen anledning att gå med i en sådan militä-
rallians som NATO varit och fortfarande formellt är.
NATO behöver inte Sverige, och Sverige behöver
inte NATO.
Men, fru talman, handlar säkerheten i Europa då
bara om NATO? Nej, självfallet inte. FN har alltid
varit en hörnsten i Folkpartiets utrikespolitiska vision.
Vi drömmer nog mer om en gränslös värld än de
flesta. Och vi ängslas mindre inför att ta konkreta steg
för att förverkliga den när tillfälle verkligen bjuds.
Kalla krigets slut gav oss alla hoppet att FN skulle
kunna bryta sin förlamning och bli det kollektiva
verktyg för fred och säkerhet som FN-stadgans bok-
stav alltid utgjort.
Besvikelsen var därför stor bland oss liberaler
över FN:s misslyckande i Bosnien. Men det var inte
FN-tankens misslyckande utan dess medlemsstaters,
inbegripet vår egen. Hur många gånger under mer än
tre års folkmord i Bosnien har vi tvingats höra svens-
ka regeringar slingra sig undan krav på ett rakryggat
uppträdande i FN och hänvisa till att Sverige bara
lojalt skulle följa de beslut som FN fattade? Det är
bara att hoppas på en metamorfos från regeringen, när
nu Sverige tar plats i säkerhetsrådet. Vi lovar att vara
en nyttig blåslampa. Det kommer säkert att behövas -
för FN:s skull!
Fru talman! Grogrunden för totalitär och nationa-
listisk politik ligger i ekonomisk och social stagnation
och misär. Det borde det europeiska sekel som snart
går till ända väl ändå ha lärt oss? Ett utökat och integ-
rerat samarbete för ekonomisk och social utveckling
är därför den viktigaste vägen mot fred, frihet och
demokrati i Europa. Därför är EU det viktigaste
fredsprojektet i Europa. En fortsatt utvidgning och
integration av de nya demokratierna i EU är därför
nyckelfrågan. EU som ett verkligt fredsprojekt uteslu-
ter däremot varje försök att utestänga världen utanför
och de människor som lever där. Verklig fred är odel-
bar.
EU tillkom visserligen under det kalla kriget men
avsåg att föra samman gamla fiender bland Västeuro-
pas demokratier. Europarådet däremot skapades som
ett bålverk för demokrati och mänskliga rättigheter
inför främst den totalitära kommunismens framgångar
i Öst- och Centraleuropa. ESK eller OSSE, som det
heter i dag, skapades som ett forum där det västra
Europas demokratier och det östras kommunistiska
diktaturer kunde finna former för fredlig samlevnad.
Europarådet och OSSE har visat att också strukturer
från det kalla krigets dagar kan finna värdefulla nya
roller och uppgifter i byggandet av Europas gemen-
samma säkerhet.
Men utvecklingen mot gemensam säkerhet i Euro-
pa är inte färdig. Europas framtida säkerhet står på
flera ben. Utvecklingen i Bosnien visar tyvärr att
gemensam säkerhet också kräver militära medel. I dag
tror nästan ingen utanför den svenska debatten att det
finns något alternativ till NATO i detta avseende. När
länder som Frankrike och Ryssland lägger högsta
prioritet vid sitt framtida samarbete med och i NATO,
säger det mycket om den förändrade verkligheten.
Det är bra för Europa och för Sverige att vi får en
gemensam säkerhetsstruktur i Europa. Det är därför
bra, om NATO fortsätter att förändras, så som det
börjat. Det är bra, om NATO utvidgas till att omfatta
alltfler av de nya demokratierna i Öst- och Centraleu-
ropa. Det är bra, om NATO fortsätter att utveckla och
fördjupa samarbetet med Ryssland, i en framtid kan-
ske som NATO-medlem.
"Det NATO vi ser leda IFOR i Bosnien är inte
detsamma som kalla krigets NATO, och NATO om
sex-sju år kommer att vara än mer förändrat. Vår
vision är en framtid där nationella försvar successivt
minskar i betydelse och gemensamma insatser skapar
en ny europeisk säkerhetsordning", sade Ingvar Carls-
son i sitt sista säkerhetspolitiska tal för snart ett år
sedan.
Det borde vara i Sveriges intresse att aktivt med-
verka till att den utvecklingen fortsätter och stärks. I
detta framtida NATO har också Sverige en självklar
plats. Men låt mig göra alldeles klart att frågan om ett
svenskt medlemskap i NATO i sig gärna kan vänta
och tas upp om den blir aktuell, bara Sverige tar vara
på varje möjlighet att nu medverka till och påverka
den gemensamma säkerheten i Europa, som NATO
bör och kommer att kunna bli en hörnsten i.
Om man vill ha gemensam säkerhet och om
NATO i slutändan, som så många europeiska stater
önskar, blir den del av den alleuropeiska säkerhets-
ordningen som förfogar över nödvändiga militära
medel för att värna säkerheten i Europa - vore detta
då från svensk sida fel form, fel bokstavskombina-
tion? Finns det bokstavskombinationer som enligt den
svenska regeringens uppfattning helt enkelt inte får bli
slutformen för den alleuropeiska säkerhetsordningen?
Vore det rent av så allvarligt att vi borde vidta åtgär-
der för att förhindra att så sker? Det borde vi kunna få
svar på i dag.
Fru talman! I en intervju i Dagens Politik förkla-
rade Olof Johansson att Folkpartiet, Moderaterna och
Kristdemokraterna försöker smyga in Sverige i
NATO. Nog för att Centern och Socialdemokraterna
med gemensamma krafter kör Sverige allt djupare ned
i massarbetslöshetens träsk, men nog vore det hybris
att tro att våra tre partier ensamma skulle kunna smy-
ga in Sverige i NATO. Dessutom tycks åtminstone
regeringens företrädare tycka att vi i Folkpartiet inte
smyger tillräckligt mycket varje gång vi talar öppet
om dessa frågor.
Nej, för att smyga in Sverige i NATO krävs det
någon mer aktör. För den händelse Sverige smögs in i
EU, så var det inte de partier som tidigt talade öppet
om det som var ansvariga för det. Det var snarare de
s.k. folkrörelsepartier som varnar och hotar dem som
vill ha en öppen debatt innan alla beslut är fattade.
Jag sade tidigare att NATO inte behöver Sverige
som medlem. Tvärtom är NATO mer än nöjt med hur
Sverige i praktisk handling deltar ute i Europa. Det
framgick senast i går vid ett seminarium som USA:s
ambassad ordnade. Misstanken om att det smygs med
Sveriges allt närmare samarbete med NATO kan Olof
Johansson med fördel rikta till sin närmaste samarbet-
spartner. Vem är det som utan någon egentlig bered-
ning försökt smyga in Sverige i WEAG? Men där
kanske NATO nu hjälper oss till en öppen redovis-
ning av vad regeringen håller på med.
Nej, jag tror inte att Socialdemokraterna kommer
att ha några betänkligheter, om och när den dagen
kommer att det vore naturligt med en svensk ansökan
om medlemskap i det nya NATO. Men var står Cen-
tern, partiet som har gjort svenskt utanförskap till sitt
signum? Inför NATO:s generalsekreterare Solanas
besök förklarade Centerns talesman i utrikesutskottet,
Helena Nilsson, att denne visade en "upprörande brist
på inlevelse för den ryska inställningen" för att denne
avfärdat ambassadör Grinjevskijs invändningar mot
NATO-utvidgningen i klassisk rysk stil.
Olof Johansson förklarade i den nämnda intervjun:
"I Ryssland finns ett oerhört starkt psykologiskt mot-
stånd mot NATO-utvidgningen intill sina egna grän-
ser". När, Helena Nilsson, uttalade sig Centern i
samma tonläge om det starka psykologiska motståndet
i de baltiska staterna till den ökade handlingsfrihet
som förändringarna i CFE-avtalet i våras innebar intill
deras gränser? Eller om den upprörande bristen på
rysk inlevelse i den baltiska inställningen till detta?
Eller inför ryska parlamentarikers ständigt återkom-
mande utfall mot de baltiska staternas integritet? Eller
inför president Jeltsins brutala krossande av Tjetjeni-
en?
I intervjun förklarar Olof Johansson att om
NATO:s omorientering äger rum "blir det inte samma
spänningsskapande organisation som tidigare." Jag
vill fråga Helena Nilsson: Var det en
"spänningsskapande organisation" som tog ledningen
och stoppade det mer än tre år långa folkmordet i
Bosnien, om vilket inget annat parti varit så tyst i
riksdagens talarstol som just Centern?
Och är det Centerns uppfattning att NATO, de
västeuropeiska demokratiernas gemensamma försvar-
sorganisation under det kalla kriget, främst varit en
"spänningsskapande organisation"? Innebar den
svenska neutralitetspolitiken för Centern en ideolo-
gisk neutralitet mellan Västeuropas demokrati och
Östeuropas kommunism? Det kan säkert diskuteras
vem som vann det kalla kriget - om någon vann. Men,
Helena Nilsson, var det för Centern likgiltigt vem som
förlorade det?
Fru talman! Det finns de som i Centerns muller in-
för en svensk NATO-debatt ser ett taktiskt spel för att
utnyttja en fortfarande osäker svensk opinion. Jag tror
inte att det är så. I Helena Nilssons och Olof Johans-
sons utfall mot de västliga demokratiernas samarbete
och vädjan om förståelse för ryska känslor finns allt-
för mycket av centerrörelsens traditionella duckande
inför hotfulla grannars mullrande. Då är det lättare att
komma med höttande pekfingrar mot stabila demo-
kratier, som aldrig skulle drömma om att hota tillba-
ka.
Fru talman! Folkpartiet står givetvis bakom samt-
liga sina reservationer i betänkandet, men jag nöjer
mig med att yrka bifall till reservationerna 5, 10, 18
och 21. Beträffande reservation 14 avstår jag från att
yrka bifall - Folkpartiet kommer här av tekniska skäl
att rösta för reservation 13 av Moderata samlingspar-
tiet, liksom vi kommer att rösta för den gemensamma
reservationen 1.