Fru talman! Vi skall nu debattera det gemensam-
ma utskottets betänkande om svensk säkerhetspolitik.
Inledningsvis vill jag säga att säkerheten har två ben.
Det ena är civil säkerhet, och det andra är militär
säkerhet. Båda benen är lika viktiga.
Den europeiska integrationen är en huvudfaktor
för att skapa europeisk säkerhet. 1930-talets miss-
lyckande och efterkrigstidens framgång i Västeuropa
visar hur viktig den breda europeiska integrationen är
för att skapa frihet, fred och välstånd.
Europarådet sätter upp normer för mänskliga rät-
tigheter, demokrati- och minoritetsfrågor. EU och
dess föregångare lade grunden för den breda integra-
tion som omfattar hela Västeuropa och numera allt
fler länder i öst.
Vad vi nu ser är inte att man skapar nya alleurope-
iska samarbetsordningar utan att de västeuropeiska
också kommer att röra sig österut och omfatta de nya
demokratierna i Öst- och Centraleuropa.
Detta är viktigt. I Sverige finns ibland en före-
ställning om att man nu skulle ha ett bredare säker-
hetsbegrepp, precis som om det vore någon nyhet. Vi
är 50 år efter vår tid om vi tar fram detta som något
nytt.
Självfallet har säkerhet alltid skapats genom ett
brett civilt samarbete. Hela den europeiska integratio-
nens idé är just detta att ta bort gränshinder, skapa
mekanismer för samarbete, bygga en inre marknad
samt Europarådets normer för mänskliga fri- och
rättigheter.
Nu är det viktigt att också länderna öster om Ös-
tersjön får del i det här samarbetet. Därför måste den
svenska linjen vara tydlig. Det skall vara en möjlighet
för de nya demokratierna i Central- och Östeuropa att
kunna komma med som medlemmar i EU redan år
2000. Det skall vara samma rätt för länderna på Balti-
kum, Estland, Lettland och Litauen, som för Polen
och andra centraleuropeiska länder att komma med.
Sedan hänger det naturligtvis på dem själva hur de
förändrar sina samhällen och inför demokrati, rättssta-
ten och marknadsekonomin. Vi ser alla att rättsstaten
kanske är det svåraste av allt.
Det konstiga i den svenska debatten är att en del
av de partier som betonar den civila säkerheten kraf-
tigast samtidigt är partier som är föga intresserade av
att utveckla det civila samarbetet. De tycker att vi
helst skall gå ur EU. Vi skall inte ha fasta och förplik-
tande mekanismer för det här samarbetet. Då tror jag
att man har missförstått hela det europeiska integra-
tionstänkandet. Det har ju bottnat i just detta att det
under 1930-talet inte fanns ett brett civilt samarbete.
Det saknades, och det byggdes upp efter andra
världskriget. Man lärde sig av misstagen i det förflut-
na.
Om det breda civila säkerheten är viktig, vilar den
likväl på den militära säkerhetens hårda kärna. Det
finns ingen motsatsställning mellan dessa båda strä-
vanden. Historien visar entydigt att säkerheten byggs
på båda sätten.
Under mellankrigstiden misslyckades Europa med
att bygga en fast säkerhetsordning. Nationernas För-
bund, som i praktiken var den europeiska säkerhets-
ordningen under mellankrigstiden, blev det som eng-
elsmännen kallar en vackert-väder-organisation, dvs.
den fungerade när vädret var vackert, men när parter-
na var oense, när onda krafter påbörjade aggression
fungerade den inte längre. Den var inte förpliktande.
Den gick bra när man satt kring bordet och samtalade,
men när aggressionen började fungerade den inte.
Västeuropa har haft en fast militär säkerhetsord-
ning efter andra världskriget. NATO har varit denna.
Vi kan för övrigt notera att den har en struktur som
påminner om den som var tänkt för FN, men som
aldrig blev förverkligad för FN på grund av det kalla
kriget. Det handlar om militära stabsutskott och allt
sådant som FN har i sin stadga, men som aldrig blev
någonting. Egentligen kan man säga att NATO i stor
utsträckning förverkligar det som FN var tänkt att bli
1945.
Sverige, Finland och Österrike kunde inte delta i
NATO. Likväl hade alliansen en avgörande betydelse
för att säkra frihet och fred i hela Västeuropa. Vi kan
ju fundera över varför vi inte har samma standard i
Sverige som man har öster om Östersjön. Varför har
vi inte samma förhållanden? Jo, därför att friheten och
freden säkrades i Västeuropa. Det finns anledning att
betona det när vi ser tillbaks på den mycket besvärliga
period som det kalla kriget utgjorde.
Men nu är situationen en annan. Nu finns det möj-
lighet att i verklig mening bygga en fast europeisk
freds- och säkerhetsordning. Detta är mycket viktigt.
Det måste innebära att man skall bevara freden genom
att garantera säkerheten också för ett litet land som
inte kan försvara sig av egen kraft. Det är själva kär-
nan i den militära delen av en säkerhetsordning. His-
torien visar att onda och aggressiva krafter kan dyka
upp under olika perioder. Bara under de senaste åren
under 90-talet har vi sett hur Milosevic och serbiska
extremister startat de jugoslaviska krigen i syfte att
expandera sitt territorium, och vi har sett Tjetjenien.
Priset har varit ohyggligt högt.
Vad vänder sig då en europeisk säkerhetsordning
mot? Det är fråga som många ställer. Finns det någon
fiende? Riktar den sig mot någon? Ja, det finns en
mycket tydlig fiende. Den fienden är aggressorn. Det
är själva idén med en säkerhetsordning att den skall
vända sig mot den som är aggressor, den som startar
krig och den som vill använda våld för att nå politiska
syften. Det är fienden, och det måste vara den tydliga
fienden i varje säkerhetsordning. Det är därför man
bygger den. Det handlar om dem som vill gå på trots
mot de normer som vi har satt upp, de principer som
vi nu har manglat fram i Europa genom en bitter his-
torisk erfarenhet. Det är normer i såväl Europarådet,
FN som OSSE, och vi måste se till att de följs.
När vi diskuterar en europeisk freds- och säker-
hetsordning är det viktigt att komma ihåg att den blir
förpliktande också för Sverige. Vi kan inte ha en
ordning där man bygger en europeisk freds- och sä-
kerhetsordning där vissa länder plötsligt säger att det
inte angår dem, de berörs inte av detta och att de skall
stå utanför. Det är självklart att Sverige måste vara
berett att påta sig samma ansvar och förpliktelse som
alla andra länder.
När vi tittar på Afrika skall vi erinra oss att Euro-
pa har haft en mycket blodigare historia långt in i sen
tid med förtryck och industriell utplåning av männi-
skor. Det finns ingen anledning för oss att tro att vi
kan ta lätt på dessa saker och att vi på något sätt kan
luta oss tillbaka och säga att framtiden är så ljus nu att
vi inte behöver lägga ned så mycket energi och att vi
kan ta det lugnt och stoppa upp. Det var för övrigt vad
man tyckte ibland på 1920-talet. Det såg så ljust ut
efter första världskriget att det inte fanns någon an-
ledning att lägga stor energi på sådana här saker.
Nu är det viktigt att arbeta för den europeiska sä-
kerhetsordningen. Vad blir då denna? Det ser ut som
om NATO kommer att växa fram som den militära
säkerhetsordningen. Vi vet inte bestämt än. Vi har
inte det slutliga svaret, men det ser så ut. Europa har
goda erfarenheter av amerikansk militär närvaro på
vår kontinent. Genom NATO kan USA delta i att
säkra säkerheten tillsammans med ett fredligt och
demokratiskt Ryssland, eller i värsta fall mot ett re-
vanschistiskt.
De nya demokratierna i Central- och Östeuropa
önskar praktiskt taget alla bli medlemmar i NATO
och ser det som det bästa sättet att försäkras friheten
och självständigheten. Det är naturligt att tankarna i
de baltiska länderna kretsar mycket kring friheten och
självständigheten. Alla har väl i färskt minne det
ohyggliga pris som ockupationen innebar. Förra
gången var vi fria i 20 år. Hur länge skall det bli nu?
Det är en mycket vanlig fundering man möter i Est-
land, Lettland och Litauen. Det är självklart att
mycket cirkulerar kring detta.
Därför är det viktigt att vi inte bara respekterar de
baltiska ländernas rätt att själva välja sin säkerhets-
politiska lösning utan också ser positivt på deras strä-
van till NATO-medlemskap. Att Estland, Lettland och
Litauen känner sig fullständigt trygga är viktigt inte
bara för dem själva utan för Europa i stort, och även
för Sverige. Därför menar vi att man borde uttrycka
just detta också i det här betänkandet. Vi har poängte-
rat detta i en reservation.
Låt mig i det här sammanhanget säga att det är
mycket uppseendeväckande att statsministerns besök i
Tallinn och Riga, där han ju faktiskt formulerade
tankar om svensk politik gentemot Baltikum, över
huvud taget inte finns omnämnda i detta betänkande,
trots att man har refererat till andra uttalande av
statsministern i andra sammanhang.
NATO har beslutat öppna organisationen för de
nya demokratierna i Central- och Östeuropa. Samti-
digt skall man bygga upp samarbetet med Ryssland,
och även med Ukraina och andra som av olika skäl
inte vill ingå i det här samarbetet.
Detta är också bra för Ryssland. Att Ryssland har
trygga grannländer i väster främjar även en demokra-
tisk utveckling i Ryssland. Länder som känner sig
trygga i frihet och självständighet har betydligt
mycket lättare att samarbeta med sin stora granne i
öster. Det ofta spända förhållandet kan bli mindre
spänt om inte den nationella självständighetsfrågan
ständigt pockar på uppmärksamhet. Det blir också
lättare att ha goda relationer med rysktalande minori-
teter. Man behöver inte se dem som något slags fem-
tekolonnare, utan kan ha ett avspänt och klokt förhål-
lande om man känner trygghet i sin egen säkerhet.
I den ryska föreställningen finns ofta bilden av ett
NATO som skulle bli något slags hot. Så behöver det
inte bli. Vi har ju själva erfarenhet av 50 års nära
gräns med NATO. Vi har faktiskt Europas längsta
NATO-gräns. Vi har tyckt att det har varit en fördel
för Norge, Danmark och Island att de har känt sig
trygga i sin nationella självständighet. Det har varit en
fördel för Sverige. Det har gjort det lättare i det nor-
diska samarbetet. Vi har haft en av Europas öppnaste
gränser.
Det motstånd som finns i politiska kretsar i Ryss-
land beror nog på två saker. Det finns de som miss-
uppfattar det hela och ser NATO som ett block och
som någonting som kan bli aggressivt. Där får man
väl bedriva folkupplysning för att erinra om hur t.ex.
Danmark, Norge och Island upplevt sitt NATO-
medlemskap. Sedan finns de ju andra som har dolda
motiv för detta. De anser att ett NATO-medlemskap
skulle kunna blockera för att man skall kunna återvin-
na territorium som har förlorats till följd av Sovjet-
unionens upplösning. Det finns revanschistiska kraf-
ter. Det skrivs obehagliga artiklar. Det finns männi-
skor - det är oklart hur många de är - som har detta
som sitt främsta motiv mot NATO-utvidgningen.
Det finns också de i Ryssland, de som jag själv
ofta träffar, som ser det snarare tvärtom. De säger att
det är bra att även Ryssland kanske i framtiden skall
ingå i denna gemensamma europeiska säkerhetsord-
ning, när Ryssland skall bli en stabil västlig demokra-
ti.
Det fanns en tid då Tyskland uppfattades som ett
hot av sina grannar. Men tyskarna har genom en kon-
sekvent politik gentemot sina grannar övertygat dem
om att sådana risker inte längre finns. Därför ankom-
mer det nu på Ryssland att i sin politik se till att gran-
narna inte behöver känna oro.
Fru talman! Bedömningen av utvecklingen i
Ryssland är en viktig komponent för bedömningen av
hotet mot Sveriges säkerhet. Det handlar om framti-
den. Vi kan göra bedömningar av hur det ser ut nu, de
närmaste månaderna. Det har inte stor betydelse för
vår försvarskapacitet, den är given av beslut ganska
långt tillbaka i tiden. Det är svårt att bedöma den
långsiktiga ryska utvecklingen. Perspektiven varierar
mellan utveckling mot demokrati och marknadseko-
nomi och scenarion där de rödbruna krafterna, natio-
nalsocialisterna, kommer till makten. De som varnar
kraftigast för det här är faktiskt demokraterna i Ryss-
land. Det är inte så att man från utsidan varnar utan
inifrån Ryssland. Zjirinovskij förespråkar ju öppet en
uppdelning à la Molotov-Ribbentrop - vi har sett den
linjen på kartan. Den skiljer sig möjligtvis på själva
dragningen från tankegången mellan Molotov och
Ribbentrop. Ziuganov har i sin bok Jag tror på Ryss-
land pläderat för antisemitism och antivästliga värde-
ringar. Den påminner om Mein Kampf, säger de som
läst boken. Den finns än så länge bara på ryska.
Vi menar att det finns anledning att skärpa be-
dömningen vad gäller utvecklingen i Ryssland i så
måtto att det kan gå riktigt illa. Det kan i alla fall inte
uteslutas. Det är ingenting vi vet. Det är ingenting
man vet i Moskva. Det är ingenting vi kan veta med
någon stor sannolikhet, vare sig vi moderater eller
andra i denna kammare. Men det kan inte uteslutas.
I det här sammanhanget får jag säga att det är be-
klagligt med den debatt som vi just hade, att Sveriges
statsminister formulerar sig på sådant sätt att det, om
det kommer till kännedom - vilket jag inte är så säker
på det gör i Moskva - uppfattas som ett inlägg snarast
till stöd för de rödbruna krafterna i Ryssland.
Fru talman! 1992 års försvarsbeslut fattades efter
det kalla krigets slut. Strävan var att förändra försva-
ret till de nya förutsättningarna efter det kalla kriget
men också att höja kvaliteten på försvaret, vilket var
tydligt inte minst efter Gulfkriget. Försvaret skulle bli
smalare men vassare.
Länderna i det kontinentala Västeuropa känner sig
nu trygga. Möjligheten av ett massivt sovjetiskt anfall
västerut är borta. En rad nya demokratier finns emel-
lan. Därför har man i de stora västeuropeiska länderna
kunnat minska försvaret betydligt i omfattning. Den
amerikanska närvaron har också dragits ner. I Ryss-
land, Västeuropa och på en del håll i Centraleuropa
har försvarsnivåerna kunnat dras ned högst avsevärt.
Situationen är annorlunda här i norr. Finland om-
strukturerar sitt försvar. I Baltikum bygger man upp
egna försvarsmakter. I Polen har en betydande om-
strukturering och modernisering skett. Orsaken till
detta ligger naturligtvis i att situationen här i norr
skiljer sig från den nere på kontinenten. Den militära
potentialen för ett angrepp har inte minskat på samma
sätt här som där nere. Osäkerheten om utvecklingen i
Östersjöområdet är fortfarande mycket stor.
Sammantaget gör det att det är angeläget att vi i
Sverige tillsammans med våra nära grannländer håller
uppe en tillräcklig försvarsförmåga. Den bedömning
av hotbilden som riksdagen förra året skärpte i förhål-
lande till regeringen gör det dessutom rimligt att vid-
hålla 1992 års försvarsbeslut. Vi reserverar oss som
bekant till förmån för detta i betänkandet.
Låt mig avslutningsvis, fru talman, nämna att det
finns åtskilliga frågor som jag inte tagit upp här. Inger
Koch kommer att ta upp frågan om internationellt
minförbud. Henrik Landerholm kommer att beröra
CFI-avtalet, vapenexporten och konsekvenserna för
försvaret. Bertil Persson kommer att vidga Rysslands-
analysen.
Till sist yrkar jag bifall till reservationerna 1 och
2.