Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna nr 4, 9 och 16, vilket jag glömde i
mitt anförande.
Lennart Rohdin frågade om det var bra med
NATO-insatsen i Bosnien. Ja, det var självfallet bra,
när inte några andra organisationer hade dessa resur-
ser. Vi hade inte prioriterat det, som Jan Jennehag tog
upp i en replik. Det är en prioriteringsfråga, och vi får
alla ta ansvar för vilka resurser vi vill lägga på vilka
organisationer. Som jag ser det, kan inte den insatsen
legitimera att NATO har ett berättigande, dvs. att man
hela tiden kommer att återfalla till att NATO gjorde
den insatsen för så och så många år sedan. Det är
inget konstruktivt att hänga sig kvar vid för att där-
med fortsätta att legitimera en organisation som just
nu saknar visioner och letar efter en ny roll.
När det gäller kärnvapenavskräckning uppfattade
jag inte riktigt något svar på den fråga som jag ställde
till Lennart Rohdin, nämligen om Folkpartiets mening
är att Sverige skall gå in i ett NATO med kärnvape-
navskräckningen och de ömsesidiga försvarsgaranti-
erna kvar. I så fall är det inte ett nytt NATO, utan det
är ett NATO som bygger på samma kärna som alltid
förr.
När det gäller visioner höll Lennart Rohdin själv-
fallet med mig om att det är bra med visioner också i
riksdagens kammare. Jag uppfattade det så att de
visioner jag har om FN inte skulle vara giltiga i och
med att vi har sett vad som har hänt. Det menade jag
inte heller i resonemanget om NATO. Man kan inte
förkasta argument bara därför att det inte har varit så
tidigare. Det handlar om en kraftanspänning, priorite-
ringar och politisk vilja.
Min politiska vilja är att det skall vara en univer-
sell organisation, som har ansvaret för militära opera-
tioner, om det skall ske några. Det skall inte vara
regionala instanser, som aldrig kan ta detta hel-
hetsansvar utan bara ser till egna insatser och syften.