Fru talman! Först vill jag tacka Lennart Rohdin
för det lika överraskande som välkomna beskedet att
Lennart Rohdin stöder samtliga reservationer till
betänkandet. Det ställer kanske till litet trassel för
vissa av oss, men jag noterar ändå att en del av det här
kommer mig och Vänsterpartiet till godo. Nej, jag
inser naturligtvis att vad Lennart Rohdin menade var
att han stöder sina egna reservationer.
Herr talman! Det har vid en internationell jämfö-
relse i Sverige rått en betydande enighet vad gäller
målen och medlen för säkerhetspolitiken. Det gäller
såväl de grundläggande värderingarna som verktygen
för att nå målen. Det här har varit av värde. Det skall
emellertid sägas att det har varit en hämsko på en
livaktig debatt, och kanske har det också betytt från-
varon av en fruktbärande debatt. Om detta kan vi
spekulera.
Vi kan ändå konstatera att den här enigheten i vis-
sa stycken på gott och ont har tenderat att minska. Jag
ser faror med det. Låt oss exempelvis närmare betrak-
ta det som har kallats det vidgade säkerhetspolitiska
begreppet. Kring detta finns en betydande enighet. Vi
inser att betydelsen av olika säkerhetsskapande fakto-
rer och företeelser i föränderliga samhällen växlar
över tiden. Självfallet har miljöfrågorna kommit att få
också en säkerhetspolitisk betydelse. Detta medför
förändrade krav på de medel som vi använder för att
lösa säkerhetspolitiska problem. Insikten om detta är
bra, och jag tror att diskussionen framöver kommer
att utvecklas.
En av de aspekter som Vänsterpartiet försöker fö-
ra in i denna diskussion är ett könsperspektiv i säker-
hetspolitiken. Detta har av kommentatorer betraktats
som en nödvändig markering från ett feministiskt
parti. Man har sett det som att vi i snart sagt varje
politiskt delområde har försökt föra in detta begrepp.
Ett sådant betraktelsesätt kan då ge utrymme för roade
kommentarer.
Jag väljer en annan sida av det, och det är något
mycket tydligt. Det handlar om den underordning som
kvinnor runt om i världen har i samhällen, oberoende
av dessa samhällens utvecklingsgrad vad gäller eko-
nomi och teknik. Denna utvecklingsgrad sammanfal-
ler inte nödvändigtvis med utvecklingsgraden i fråga
om bl.a. etik och kulturell status. Kvinnans underord-
nade ställning är skäl nog att försöka få in detta be-
grepp i den säkerhetspolitiska analysen och att funde-
ra över vilka förändringar i fråga om de säkerhetspo-
litiska verktygen som motiveras av detta.
En annan aspekt på det här fenomenet är på vilket
sätt väpnade konflikter utspelas i dag och hur de
kommer att utspelas i framtiden. Vi har ingen anled-
ning att tro annat än att våldet mot civila kommer att
fortsätta och att en stor del av detta våld riktas mot
kvinnor. Det handlar då inte bara om en "rättvis an-
del" av våldet utan om ett våld som systematiskt rik-
tas just mot kvinnor.
Utskottet bemöter våra synpunkter med att säga att
ett könsperspektiv i säkerhetspolitiken ryms väl inom
det vidgade säkerhetsbegrepp som redan finns. Jag
kan hålla med om att så är fallet, men jag kan inte
hålla med om att detta på något vis nu skulle karakte-
risera eller genomsyra analysen. Jag tror att vi genom
att betrakta den här aspekten ytterligare kan finna nya
möjligheter i det säkerhetspolitiska agerandet och att
vi också kommer att finna att vi behöver andra medel
för våra verktyg.
Jag ser en utveckling och närmare definition av
detta som något nödvändigt i den framtida säkerhets-
politiska debatten, och jag välkomnar naturligtvis
bidrag till denna utveckling. Jag tillstår att vi inom
mitt parti har en del att göra innan vi är klara med en
ståndpunkt, i den mån man någonsin blir klar med en
ståndpunkt i en föränderlig värld.
Herr talman! Jag övergår så till att betrakta en del
av förändringarna i den säkerhetspolitiska debatten
som jag ogillar. Det gäller synen på alliansfriheten, i
första hand den militära alliansfriheten.
Självfallet var en av orsakerna till att Vänsterpar-
tiet sade nej till ett medlemskap i den europeiska
unionen de säkerhetspolitiska konsekvenserna. Histo-
riskt sett har det inte funnits särskilt många exempel
på ekonomiska stormakter som icke förr eller senare
manifesterar sin styrka med militär styrka. Vi menar
att vi snart nog skulle få se tecken på detta, och jag
tycker att vi har sett dessa tecken. Vad gäller Sveriges
inställning till utvecklingen i den europeiska unionen
och den västeuropeiska unionen samt Sveriges delta-
gande i krishantering och fredsfrämjande i de stycke-
na menar jag att det kommer att bli fråga om glid-
ningar i uppgifterna. Jag tror att det som i dag definie-
ras som Petersberg-uppgifterna kommer att vara an-
norlunda i framtiden. Vi kommer att få se klara tecken
på just funktionen militär makt och ekonomisk stor-
makt även vad gäller den europeiska unionen. Jag
hoppas att jag har fel, men jag tycker att tecknen tyder
på att vi går i den riktningen.
NATO:s utvidgning har kommit att utgöra en
mycket stor del av den säkerhetspolitiska debatten,
om inte i Sverige så i varje fall internationellt. Behövs
NATO? NATO:s generalsekreterare Solana, som var
på besök här i riksdagen för inte alltför länge sedan,
menade att frågan kanske inte är så intressant; NATO
behövs eftersom det finns. Då måste vi fråga oss:
Vilka intressen tjänar då detta NATO? En sak som
jag menar har kommit helt i skymundan är NATO:s
uppgift att alltfort vara ett instrument för stormakt-
spolitik.
Varför finns det bedömare i Ryssland som betrak-
tar NATO:s utvidgning med mycket stor skepsis?
Dessa bedömare finns inom en politisk spännvidd
som sträcker sig från rena galenpannor till i andra
sammanhang insiktsfulla bedömare. En aspekt är
naturligtvis NATO:s funktion när det gäller att utöva
stormaktspolitik. Rysslands ställning som stormakt är
i dag försvagad. Detta är självklart någonting som vi
måste ta hänsyn till när vi betraktar diskussionen om
NATO:s utvidgning. Jag menar, och Vänsterpartiet
menar, att ett medlemskap i NATO är uteslutet. Det
finns ingen anledning att tro att NATO:s förändring
går dithän att NATO icke kommer att vara ett instru-
ment för stormaktspolitik.
Om vi ser på hur USA stöder och betraktar andra
organisationer, där man inte har direkt nytta av sitt
deltagande, menar jag att det står fullkomligt klart att
USA har ett egoistiskt intresse av ett utvecklat
NATO. I detta ligger inget moraliskt betänkligt. Det
är bara att konstatera att det fungerar så.
Samma sak kan vi konstatera när vi jämför med
USA:s engagemang i Förenta nationerna. USA:s kon-
gress består i dag av en majoritet som i hög grad är
fientlig mot Förenta nationerna. Denna fientlighet tar
sig materiella uttryck i ständiga förhalningar vad
gäller USA:s betalningar till organisationen. "To pay
in time, in full and without conditions", som man har
förbundit sig att göra, försöker man ständigt undvika.
NATO:s funktion gör att vi från Vänsterpartiets
ståndpunkt naturligtvis inte kan tycka att NATO:s
utvidgning i sig är bra. Ståndpunkten måste självklart
grundas på en analys av vad NATO faktiskt kommer
att göra vid en utvidgning, och vilka effekter en sådan
får. Funktionen - ett verktyg för stormaktspolitik -
kommer vi inte ifrån. Därmed har små stater inte
mycket att hämta från ett utvidgat NATO. Det måste
påverka Sveriges syn på NATO-utvidgningen.
En annan aspekt på glidningen från den alliansfria
politiken är vår syn på krigsmaterielsamarbetet. Själv-
fallet skall Sverige, så länge vi har ett militärt försvar,
se till att det försvaret har vapen och utrustning. Detta
är dock någonting helt annat än den okritiska syn som
kommer till uttryck i utskottsmajoritetens skrivningar.
Utskottsmajoriteten menar att ett medlemskap i
WEAG - Western European Armament Group - är
eftersträvansvärt. Det dröjer naturligtvis inte särskilt
länge förrän Sverige kommer att vara fastare knutet
till WEAG:s arbete. Det menar vi är djupt olyckligt.
Det kommer att ytterligare minska tilltron till den
militärt alliansfria politik som jag menar är en god
tradition i den enighet som jag började med att refere-
ra till.
Att den stormaktskonstellation som vi såg bildas
efter andra världskriget nu har upphört är på inget vis
ett hållbart argument för att skrota begreppet militär
alliansfrihet för svensk del. Detta instrument har, som
Lennart Rohdin påpekade, tjänat oss väl under betyd-
ligt längre tid än efterkrigstiden. Jag är helt övertygad
om att det finns ett behov av ett antal små stater som
med kraft hävdar just småstaternas intressen. Detta
låter sig inte göras om man på ett eller annat vis är
knuten till militära allianser. Jag väljer att påstå att
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen mot den
bakgrunden är mycket olyckligt. Vi kommer genom
detta medlemskap tvingas att omdefiniera alliansfrihe-
ten på ett ur min synpunkt sett olyckligt sätt.
Herr talman! Jag slutar med att yrka bifall till re-
servationerna 6, 11 och 19.