Herr talman! Ibland får man lätt det intrycket att
Moderaterna över huvud taget inte vill att det svenska
försvaret skall ha någon anpassningsförmåga. Det är
litet märkligt med tanke på att ni i er egen partimotion
skriver att anpassningsförmåga är en absolut nödvän-
dighet, oavsett anslagsnivå.
Jag sade i mitt anförande att anpassningsförmå-
gan, tillväxtförmågan, löper som en röd tråd genom
försvarspropositionen. Finns det någon punkt där
propositionen verkligen är klar och har bestämda
förslag är det just i fråga om anpassningsförmågan.
Där kommer vi med förslag efter förslag. Det handlar
om en översyn av underrättelsetjänsten så att den
bättre passar anpassningsförmågan, särskilda forsk-
ningsinsatser, återkommande säkerhetspolitiska kon-
trollstationer och en betryggande inhemsk kompetens
och matrielförsörjning. Vi skall behålla 300 officerare
mer än vad krigsorganisationen erfordrar osv.
Detta har regeringen tänkt igenom ordentligt. Det
finns en uppslutning i riksdagen för förslaget. Jag
förstår att även Moderaterna har accepterat förslaget.
Nu säger Göran Lennmarker att vi inte skall
glömma erfarenheterna i det förgångna. Det är riktigt
att alla inte tog signalerna från Hitler och nazismen på
allvar. Vi var inte ensamma om det. Så var ju fallet
över hela Europa. När den svenska riksdagen väl hade
anslagit de tre stora försvarslånen i slutet av 30-talet
hade inte militären i Sverige planer framme för att
möta dessa pengar. Därför måste en anpassningsför-
måga hela tiden utgå ifrån en mycket noggrann pla-
nering.
Det är inte så, Göran Lennmarker, att 1992 års
försvarsbeslut intecknade allt som hänt i Europa efter
det kalla krigets sammanbrott. Försvarsbeslutet 1992
kunde omöjligen förutsätta eller förutse alla de för-
ändringar i Europa som har skett efter dess.