Herr talman! Det råder inget tvivel om att det pågår
något slags systemskifte också på biståndspolitikens
område. Det pågår ett systemskifte i den inhemska
organisationen av biståndsprocessen och ett
systemskifte i dialogen med u-länderna.
Det är självklart att metoder, inriktning och olika
konkreta insatser måste förändras tid efter annan.
Det finns många exempel i svensk biståndshistoria
på att så har skett, både genom politiska initiativ
men också genom att biståndsorganen, främst
SIDA, har tagit initiativ till omorganisation och
förändring av biståndets metoder och innehåll. Att
så inte skulle ha skett, dvs. att man stelbent skulle
ha trampat på i gamla hjulspår i ett enda stort
misslyckande, är en myt som gärna odlas. Det har
här i dag talats mycket om fördomar, men det odlas
också myter i den biståndspolitiska debatten. Det
är en myt som odlas av dem som gärna vill
ifrågasätta hela nyttan av biståndet. Jag tyckte
också att det fanns en underton av denna myt i
biståndsministerns anförande.
Precis som Kristina Svensson sade tidigare i
debatten är det ju vad som händer i världen och
vilka olika behov som finns som måste styra
biståndet. Ett bra exempel från den svenska
biståndshistorien är att vi avsatte, och avsätter än i
dag, stora belopp av biståndet till s.k.
betalningsbalansstöd. Det blev ett nytt inslag i
biståndet som en logisk konsekvens av att
skuldbördan hos u-länderna blev en alltmer
uppenbar och utvecklingshämmande faktor. Detta
är ju en synbar förändring från den ena
biståndsbudgeten till den andra som är lätt att peka
på. Det har naturligtvis skett en ständigt pågående
process inom biståndsorganen, där man hela tiden
vinnlagt sig om att utvärdera och dra lärdom.
Förändringar och nya behov har hela tiden fått
styra.
Ett bra exempel på detta är frågan om hur biståndet
når kvinnorna. Det gäller både biståndet som riktar
sig direkt till kvinnorna och frågan om hur vi
integrerar kvinnornas och barnens behov inom
olika sektorer av biståndet. Här har det
uppenbarligen skett förändringar under det senaste
årtiondet -- det är den tid som jag noga har följt
detta och kan överblicka. Det har varit en mängd
stora eller små förändringar som inte är så lätt att
snabbt sammanfatta. Men detta tydliggörs kanske
bäst genom att det i dag inte finns ett enda
landprogram eller en enda sektor av biståndet som
diskuteras i SIDA:s styrelse utan att man också
belyser effekterna för kvinnor. Därmed inte sagt att
vi har gjort vad vi skall eller bör göra. Det finns
säkert mycket som återstår att göra, vilket jag tror
kommer att framstå med all önskvärd tydlighet
både vid befolkningskonferensen i Kairo och så
småningom vid Kvinnokonferensen i Peking. Det
kommer säkert också att framgå av den översyn
som departementetet nu förutskickat.
Jag är glad över att så många av herrarna i debatten
här i dag har tagit upp kvinnofrågan. Alf
Wennerfors, som nu är på väg att gå ut ur
kammaren, har visat sig ha blivit en riktig
kvinnokämpe i SIDA:s styrelse. Jag är också glad
att utskottet så tydligt ger Kvinnorådet, som är
knutet till SIDA, sitt stöd i betänkandet. Som
framgår av betänkandet är jag ju något av en
''morsa'' -- för att inte säga mormor snart, eftersom
både Kvinnorådet och jag börjar bli till åren
komna -- till att Kvinnorådet bildades en gång i
tiden. Det är självklart att man efter cirka tio år
börjar fundera över rådets både politiska och
organisatoriska roll. Men jag tycker att jag i dag har
stöd i utskottsbetänkandet för att det vore
utomordentligt märkligt om det inte skulle visa sig
att Kvinnorådet behövs på ett eller annat sätt.
Herr talman! Jag anmälde mig faktiskt till
talarlistan för att tala om någonting helt annat än
vad jag nu har gjort. Det här är något som har
runnit till medan jag har lyssnat på debatten. Jag
hade för avsikt -- och jag skall också mycket kort
försöka göra det -- att peka på två lokala konflikter
som inte har så mycket med pengaanslagen att göra
men som behandlas i utskottsbetänkandet. Det är
två politiska konflikter som äger rum på varsin sida
av Atlanten, Cuba och Västsahara. Det är inte så
mycket man i dag kan göra med svenska
biståndspengar för att lösa problemen. Inte desto
mindre viktigt är det ändå med ett svenskt
agerande. Vi har en moralisk och humanitär plikt
att agera politiskt i olika internationella forum för
att lösa konflikterna.
De två konflikterna har inte så många likheter, men
de har det gemensamt att det är en starkare nation
i grannskapet som anser sig ha rätt att blanda sig i
och bestämma över ett litet folks framtid. För
Sverige, vars främsta drivkraft i internationellt
agerande alltid har varit små nationers rätt till frihet
och självbestämmande, är det naturligt att
uppmärksamma denna fråga.
Detta lilla folk -- det västsahariska -- som har drivits
ut till en del av den algeriska öknen och vars
förmåga att kämpa och överleva där man inte annat
kan än beundra, har fått sin framtid blockerad av
Marocko. Marocko är ett land som till yttermera
visso kommer i åtnjutande av svenska u-krediter.
Om det är någonstans vi borde villkora biståndet så
är det väl här, med koppling till att man verkligen
medverkar till att FN:s ansträngningar för att få i
gång en folkomröstning och en lösning på
konflikten kommer till stånd.
Det är också bra att utskottet så tydligt tycks dela
uppfattningen att vi måste säkra kanaler för att
fortsätta det humanitära biståndet till Polisario.
Slutligen, herr talman, Cuba -- denna sista rest av
USA:s gamla svårbegripliga bakgårdspolitik i
Mellan- och Sydamerika. Jag tänker inte diskutera
kraven på ökat samarbete med Cuba, vilket också
tas upp i betänkandet. Jag tänker inte heller
diskutera utvecklingen av demokrati och mänskliga
rättigheter på Cuba utan bara peka på det faktum
att USA:s embargopolitik, som det heter i
utrikesutskottets betänkande, enligt min och
mångas mening helt och hållet motverkar sitt syfte,
förutsatt att syftet nu skulle vara att verkligen få till
stånd en demokratisk utveckling på Cuba.
Det är obegripligt att man kan tro att demokrati
kan tvingas fram genom att dels försöka svälta ut
ett folk, dels göra allt för att isolera detta folk från
omvärlden. Inte ens exilkubanerna, de s.k.
dissidenterna, tror på detta. Lyckligtvis växer
opinionen både inom och utanför USA. Vi har
blivit mer aktiva och Sverige har också aktivt
deltagit i omröstningar i FN mot USA-embargot.
EG-kommissionen har också till USA riktat stark
kritik mot detta. Inom Amerika finns en
organisation som heter Interamerican Dialog, som
leds av förre försvars- och justitieministern Elliot
Richardson. Han hävdar att ''USA:s
sanktionspolitik är otidsenlig, onödig, skadlig och
kanske farlig''. Han säger också att man i stället
borde ''aktivt främja det fria flödet av information
och idéer till det kubanska folket''.
Som sagt växer lyckligtvis opinionen både inom och
utanför USA. Kanske kan Clintonadministrationen
lösa upp denna gamla knut liksom man nu äntligen
kommit ur blockeringen gentemot Vietnam. Men
då krävs det ytterligare ett aktivt agerande från den
internationella opinionen.
Herr talman! Jag vill med detta inlägg bara
understryka hur viktigt det är att Sverige deltar i
den internationella opinionsbildningen.