Herr talman! Jag skall göra det lätt för mig och
endast ta upp frågor som jag själv handgripligen har
kommit i kontakt med. Jag hittade under 70-talets
mitt bättre i huvudstäderna i Afrikas
diktaturregimer än i Gamla stans gränder i dag.
Sverige har satsat ej mindre än 250 miljarder i
bistånd under årens lopp och borde vara
världsmästare i u-hjälp. Sällan har emellertid så
mycket pengar använts så dåligt.
Vi har haft en oförmåga att hålla allsköns
mellanhänder borta från biståndsmedlen. Det går
inte att låta oerfarna, känslomässigt laddade
tjänstemän sköta förhandlingar med durkdrivna
politiker. I England pratade man på kolonialtiden
om ''players versus amateurs'' när det gällde att
spela cricket. Vi håller oss med amatörer både i
toppen och ute på linjen. Detta har konstaterats i
utredning efter utredning, senast i en översyn av
utvecklingssamarbetet med Moçambique. Nu är
det handling som behövs -- nya kompetenta chefer,
inte fler utredningar.
Vi kan bara konstatera att svensk u-hjälp kört fast.
Vad gör vi? Vi kan till en början konstatera några
fakta från den i mitten av maj publicerade
undersökningen av den svenska biståndsviljan.
91 % svarade då att de ville ge samma eller lägre
bistånd. 9 % ville öka biståndet, 37 % ville minska
det. 59 % av de 91 % tyckte att förra årets
nedskärning var bra och skulle troligtvis inte ha
accepterat årets uppskrivning.
Långsiktigt anser Ny demokrati att det bilaterala
avtalet helt skall avvecklas i Afrika. FN måste
överta ansvaret, eftersom man har helt andra
möjligheter att samordna sina egna och andras
biståndsinsatser. I FN:s organisationer --
Världsbanken, IMF, m.fl. -- finns alla dessa
experter som planerar för u-ländernas finansiella
överlevnad med mjuka lån m.m. Vi anser att
Sverige i än högre grad än nu måste medverka till
att inom FN:s ram stärka de afrikanska ländernas
ekonomier.
Tyvärr måste jag instämma med statsrådet, som nu
har gått, att FN:s byråkrati är mycket svårartad.
Allting skall dras i långbänk. Men jag hoppas att vi
kan påverka denna positivt.
Sverige bör i stället för bilateralt bistånd försöka
bygga upp en organisation, vi har kallat den
Swedaid, som skall ansvara för snabba
katastrofinsatser, hjälpsändningar, flyktinghjälp,
m.m. I dessa fall tar det för lång tid att rulla i gång
det tunga FN-engagemanget. Swedaid skall ha ett
nära samarbete med Räddningsverket.
Det är lång väg att vandra innan vi får FN som
slutstation i biståndet till Afrika. Vi har därför
föreslagit att vi som ett första steg skall inrikta oss
på neddragning av det enprocentiga målet till det av
FN rekommenderade målet 0,7 %. Med hänsyn till
dagens statsfinansiella läge har Ny demokrati
emellertid i budgeten 1994/95 föreslagit än
kraftigare nedskärningar både i det bilaterala
biståndet och i SIDA:s administrationskostnader.
Vi har vidare föreslagit en snabbutredning av ett
samgående mellan alla de organisationer som i dag
arbetar med bistånd. Vi vill även inkorporera EKN
och Exportrådet. På så sätt får vi en bättre styrning
och lägre administrationskostnader. Vi har gett den
nya organisationen arbetsnamnet Swede-Center.
Vi vill att denna nya organisation skall
reproduceras på alla marknader som är av vikt för
svenskt bistånd och svensk export.
Ju mer vi krymper våra direkta hjälpinsatser till u-
länderna runt ekvatorn, desto mer måste vi satsa på
biståndsrelaterade insatser i vårt närområde. Jag
besökte i samband med valet Sosnovyj Bor,
kärnkraftverket utanför S:t Petersburg, vilket
ligger 50 mil från Stockholm om man tar den väg
som kråkan flyger. Under ett sådant besök blir man
pinsamt medveten om det latenta hot som pyr runt
husknuten.
Med denna hotbild som bakgrund har Ny
demokrati föreslagit en utökning av vårt stöd till
Baltikum och Ryssland från 1 miljard till 2
miljarder. Vidare har vi föreslagit en ökning av
exportkreditgarantiramarna från 1 till 4 miljarder.
Jag vill slutligen från Ryssland ta Sidenvägen till
Kina. Där har vi folkrepubliken Kina och
republiken Kina. Båda har en tillväxt av
bruttonationalprodukten som är uppåt fantastiska
7--8 %. De är stora importörer av svensk export, ca
3,5 miljarder. Den ena är en demokrati med 35
politiska partier. Den andra är en diktatur som
bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det har
utrikesministern konstaterat, bl.a. i ett uttalande
den 4 juni 1993. Man släpper också vätebomber
med en viss regularitet.
Bägge dessa två kinesiska regimer gör nu gällande
att de är den lagliga regimen för den motsatta
parten. I denna strid har Taiwan blivit den
förfördelade parten och är efter påtryckningar från
folkrepubliken Kina ännu ej erkänd som
oberoende stat av de flesta länder, inklusive
Sverige. Det faktum att Sverige 1950 erkände
folkrepubliken Kina skall i detta sammanhang ej
behöva vara ett hinder, eftersom man en gång
erkände Sovjet och nyligen har erkänt
Baltstaterna, trots att många fortfarande hävdar att
de är sovjetiska områden.
Följaktligen anser vi i Ny demokrati att UD bör ta
initiativ till att förutsättningslöst finna lösningar så
att Taiwan kan erkännas som självständig stat.
Om statsrådet hade varit här hade jag varit tacksam
för ett besked om hur han ser på denna viktiga fråga
och om UD har diskuterat den eller tänker ta
nödvändiga initiativ.