Herr talman! Jag bestrider bestämt att jag skulle stå
här som någon regimens företrädare, vilket Bertil
Måbrink vill pådyvla mig.
Som jag sade i mitt anförande finns det väldigt
mycket att kritisera. Jag sticker inte alls under stol
med det. Tvärtom. Här finns mängder av saker att
kritisera, och vi kan hjälpa MR-aktivisterna i
Indonesien och på Östra Timor så att de får ett mer
aktivt stöd. Det är det jag talar för.
Jag har träffat företrädare både för katolska kyrkan
och för MR-aktivisterna samt rättskämpar för
demokratiska fri- och rättigheter. Deras
gemensamma bedömning är att vi skall vara där och
påverka. Det är min bestämda uppfattning att om
de som är i Indonesien och arbetar för en bättre
situation för mänskliga rättigheter, en bättre
situation för möjligheten att organisera sig fackligt
har åsikten att vi skall vara där och påverka, då
skall vi självfallet vara det. Det tycker jag är ett sätt
att samarbeta aktivt med de MR-aktivister som
finns i landet.
Jag tycker inte heller att det finns anledning att inte
säga något om det har skett förbättringar i ett land.
Jag tycker t.ex. att fattigdomsbekämpningen i
Indonesien är värd respekt. Inget annat land i
tredje världen har faktiskt lyckats så väl med
fattigdomsbekämpning för vida delar av
befolkningen.
Men, som jag sade, det finns mängder av saker att
kritisera. Men det gör vi bäst där. Vi kan hjälpa till
att stödja och utveckla de delar av befolkningen
som fortfarande hör till de allra fattigaste.