Herr talman! Utbildningsfrågorna har avgörande
betydelse för Sveriges möjligheter att utvecklas. I
en värld där kunskaperna ökar och omsätts i en allt
snabbare takt och där kontakter och samarbete
över nations- och kulturgränser är en nödvändighet
har vi anledning att lägga stor vikt vid skolans
kvalitet och resultat. Alla barn och ungdomar
måste få en god grundläggande utbildning.
Det är enkelt att formulera detta krav. Men att
förverkliga det kräver både ödmjukhet och
eftertanke. Barn och ungdomar är individer med
olika förutsättningar, intressen och behov. De har,
vågar jag påstå, var och en av dem ett naturligt
intresse av att lära. Nyfikenheten och
upptäckarglädjen finns där. Skolan måste utgå från
detta och stimulera elevernas sökande efter
kunskap. Det kräver en skola som ger utrymme för
och som uppmuntrar mångfald och flexibilitet.
Skolan skall också förmedla etablerade kunskaper
och erfarenheter i en rad ämnen.
Kunskapsutvecklingen är sådan att prioriteringar
och avgränsningar är nödvändiga. Skolan kan inte
klara allt det som vore önskvärt. Vi måste
bestämma oss för vad skolan klarar bättre än andra
och vad den aldrig får misslyckas med.
I arbetet med läroplanen, från de ursprungliga
kommittéernas första möten via en bred och
omfattande remissomgång till den behandling av
regeringens proposition som skett i
utbildningsutskottet, har detta varit utmaningen.
Mängden önskemål, synpunkter och kritik visar det
stora engagemang som finns för skolans arbete. Det
har också givit regeringen värdefullt underlag i
beredningsarbetet.
De förändringar som skolväsendet står inför till
följd av det beslut som riksdagen fattar i dag är
omfattande. Det handlar nu inte om att ytterligare
reglera detaljer om hur skolarbetet skall
organiseras, utan om att skapa ökat utrymme för
elevers, skolors, lärares och föräldrars
bedömningar.
Vårt förslag bygger på tilltro och övertygelse om att
utvecklingskraften i vår skola finns hos de många
enskilda som verkar där -- i elevernas vilja att lära
och förmåga att ta ansvar, i lärarnas professionella
kunnande, i skolledares förmåga att i samråd med
sina medarbetare och familjerna ge varje barn den
bästa utbildningen.
Med all respekt för den kompetens som finns
samlad här i riksdagen, i Utbildningsdepartementet
och hos myndigheterna vill jag säga att ett verkligt
kvalitetslyft av svensk skola inför 2000-talet står
och faller med vad som uträttas i skolor och
klassrum. Det är därför de nya läroplanerna är så
betydelsefulla. De anger målen och klargör
ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner,
skolor och enskilda.
Jag vågar påstå att regeringens förslag i huvudsak
vunnit stor uppslutning. Det är viktigt. Skolan är en
gemensam angelägehet, och stor enighet måste
vara en målsättning. Jag har också uppfattat att de
flesta stöder ambitionen att med de nya
läroplanerna gå vidare med den decentralisering av
ansvaret för skolan som redan påbörjats.
Några förändringar är särskilt viktiga att framhålla.
För det första: Grundskolan skall ge de viktiga, mer
bestående kunskaperna. Att lära eleverna att läsa,
skriva och räkna tillhör alltjämt skolans viktigaste
uppgifter. Men i begreppet ''beständiga kunskaper''
ligger också kärnan i övriga ämnen. Historia,
naturkunskap, teknik och slöjd ger liksom övriga
ämnen grunder som var och en behöver.
Viktigt är att språken får mer tid i skolan. Ett
internationellt samhälle ställer stora krav på goda
kunskaper i språk. Här har svensk skola goda
traditioner som vi nu bygger vidare på.
För det andra: Skolan skall vara en god miljö för
lärande. Eleverna skall stimuleras till fortsatt
förkovran och bildning. Det förutsätter att eleverna
ges tillfällen att utveckla olika anlag --
intellektuella, praktiska, fysiska och konstnärliga.
Eleverna måste ges en aktiv roll i skolarbetet.
Ett viktigt inslag är att eleverna också i grundskolan
skall ges rejält utrymme för egna val. I
gymnasiskolan finns denna möjlighet redan, och nu
ökar möjligheterna.
För det tredje: Samarbetet mellan hem och skola
skall utvecklas. Skolan är inte den enda plats där
barn skaffar sig kunskaper och erfarenheter. Lika
mycket -- ibland kanske mer -- sker utanför skolan.
Att skolans personal och föräldrarna kontinuerligt
informerar varandra och utbyter erfarenheter om
barnens utveckling är därför viktigt. Rektor ges
ansvar för detta. Jag är positiv till utskottets tydliga
signal om behovet av ett utvecklingsarbete på detta
område.
För det fjärde: I konkreta kursplaner klarläggs nu
vad undervisningen strävar efter att uppnå och vad
den definitivt skall klara.
För det femte: Mål- och kunskapsrelaterade betyg
införs. Från vårterminen i årskurs 7 skall nationellt
reglerade betyg ges. Utskottet har också tydliggjort
att föräldrarna skall kunna begära skriftlig
information där detta inte förutsätts. I
gymnasieskolan och i den kommunala
vuxenutbildningen skall betyg ges efter avslutad
kurs.
De nya läroplanerna innebär en naturlig
fortsättning på de förändringar vad gäller ansvaret
för skolan som redan pågår. Det är emellertid
viktigt att understryka att det beslut som riksdagen
kommer att fatta i dag inte innebär att skolan
förändras över en natt. Däremot skapar det, med
det utrymme som nu ges för skolornas och de
enskildas bedömningar, förutsättningar för
kreativitet och nya lösningar med en bestämd
ambition: ännu bättre studieresultat.
De närmaste månaderna kommer departementet
och Skolverket på grundval av det beslut riksdagen
fattar i dag att arbeta med texterna till
läroplansdokument och kursplaner. Därefter följer
ett intensivt och viktigt arbete för att sprida
information och för fortbildning.
Herr talman! Tiden medger inte att jag i detta
anförande går in på alla de frågor, stora som små,
som förslagen innebär. Talarlistan är emellertid
lång, och det ger oss goda förutsättningar för att få
förslagen väl genomlysta. Att så sker är väsentligt,
därför att de nya läroplanerna och betygen kommer
att påverka svenskt skolväsende under många år
framöver.
Vår ambition i arbetet har varit att lägga grunden
för att Sverige under 90-talet skall kunna skapa
Europas bästa skola.