Herr talman! Vad propositionen föreslår är att
varje skola skall erbjuda minst två språk. Eleverna
får alltså välja, och spanska är alltså inte separat
undantaget. Däremot behöver skolorna inte
erbjuda tre språk. Anledningen till att vi inte vill
ålägga skolorna detta är ju att resurserna är
begränsade. Det kan naturligtvis, som Björn
Samuelson påpekar, finnas en del praktiska
problem vid exempelvis flyttning, men jag tror
ändå att de är marginella. Det görs alltså inget
undantag i förhållande till andra språk för just
spanska, men däremot behöver skolorna som sagt
inte erbjuda samtliga tre språk. Det tror jag att man
får leva med.
Sedan detta med svenska 2. Det är klart att man
kan ha olika kursplaner om man accepterar olika
mål. Men för regeringen har det varit självklart att
vi inte skall ha olika ambition när det gäller
kunskaper i svenska beroende på om barnen är
uppvuxna i Sverige och har svenska föräldrar eller
om de kommer senare till Sverige och har svenska
som främmande språk. Den svenska grundskolan
och även gymnasiet måste ju givetvis arbeta för att
se till att alla som bor och lever här lär sig svenska
av samma höga kvalitet. Därför vill vi inte ha olika
mål för olika elevgrupper. Däremot måste man
naturligtvis arbeta på olika sätt, och det är därför
pedagogiken skiljer sig mellan svenska som ''vanligt
ämne'' och svenska som främmande språk.