Herr talman! Nya läroplaner är alltid att betrakta
som någon form av milstolpar i
utbildningshistorien. Den nuvarande -- Lgr 80 --
har, som Lena Hjelm-Wallén var inne på,
fortfarande mycket gott i sig, men har blivit
inaktuell på grund av de förändringar av skolans
styrning och annat som har skett till följd av de
senaste årens riksdagsbeslut. Det är framför allt två
propositioner, dels den som kallas Skolans
utveckling och styrning, från 1988/89, dels
Ansvaret för skolan, som på sätt och vis påbörjar
den process som vi nu är inne i. Kommunen blev
huvudman och ett par år senare försvann dessutom
det tidigare sektorsbidraget, som har ersatts med
ett kommunalt utjämningsbidrag. Mål- och
resultatstyrning ersatte en central detaljstyrning.
Den läroplanskommitté som den förra regeringen
tillsatte har med sitt betänkande lagt grund för det
förslag som vi i dag diskuterar.
Regeringen har i propositionen dragit ett par
konsekvenser av de tidigare fattade besluten; dels
att tona ned de centrala timplanernas betydelse
som styrinstrument, dels att ge slutbetyg när målet
nåtts, dvs. efter hela grundskolans slut, i nian.
För första gången får vi en gemensam läroplan för
hela den obligatoriska skolan: grundskolan,
särskolan, specialskolan och sameskolan. Inte
minst föräldrarna till barn i särskolan vet jag har
haft ett stort och varmt önskemål om att det skulle
bli en gemensam läroplan. Dessutom får vi
samtidigt en gemensam läroplan för de frivilliga
skolformerna. Regeringen betonar i propositionen
1--12-perspektivet, där man ser hela skolgången
från årskurs ett i grundskolan till årskurs tre i
gymnasiet som en sammanhängande utbildning.
Man brukar ibland kalla den en sömlös utbildning.
Jag tror att det finns olikheter mellan
regeringspartierna och Socialdemokraterna i synen
på vad läroplanen skall innehålla. En del
reservationer pekar på det, t.ex. reservation 3 om
demokratisk fostran och reservation 5 om det
kommunalpolitiska ansvaret och rektors ansvar.
Det finns ingen oenighet i sak i dessa frågor, men vi
tycker att det av vissa skäl är viktigt att hålla nere
omfattningen på det här läroplansdokumentet.
Målet är att läroplanen skall läsas av alla i skolan.
Den borde om ett tag ligga sönderläst på varje
nattduksbord i varje lärarhem. Jag tror mig veta att
många i skolan i dag faktiskt inte har läst Lgr 80,
eller läst den mycket fragmentariskt, på grund av
det omfång den faktiskt har. Det som finns i lagar,
förordningar, kursplaner och i andra styrdokument
måste inte nödvändigtvis stå i
läroplansdokumentet.
Allt som står i läroplanen är självfallet viktigt, men
viktiga ting finns alltså även i andra dokument.
Timplanen tonas ned, som jag har sagt tidigare.
Förut var hela medelstilldelningen uppbyggd på ett
antal timmar som skulle ges i olika årskurser.
Propositionen föreslog endast en rekommenderad
timplan utom i svenska, matte, språkval och
elevens fria val. Därmed skulle möjligheten för
lokala och individuella val öka. De förändringar
som vi har gjort i utskottet genom att lägga egna
timtal på de s.k. praktisk-estetiska ämnena
förändrar inte de möjligheterna på något
avgörande sätt. Ämnesövergripande undervisning
och temastudier är ett självklart inslag i en modern
skola.
Kursplanen blir viktigare än timplanen i ett
målstyrt system. Tydliga, utvärderingsbara mål för
årskurs 5 och årskurs 9 samt betygskriterier skall
alltså finnas i varje kursplan.
Vi har nått en stor och glädjande enighet i många
frågor och jag vill här passa på tillfället att ge en
eloge, främst till Lena Hjelm-Wallén och Ewa
Hedkvist Petersen, som har varit med och
diskuterat och förhandlat om en del saker. Den
gemensamma utgångspunkten har varit strävan
efter att ge så entydiga signaler till skolan som
möjligt. Vi har haft många konstruktiva
diskussioner och funnit gemensamma skrivningar.
Naturligt nog skiljer vi oss åt i ett antal frågor,
eftersom olikheterna i politisk grundsyn gör att vi
går åt olika håll.
Tyvärr kvarstår oenighet i ett par viktiga frågor,
dels om skolans värdegrund, som närmare kommer
att behandlas av Marianne Jönsson senare i
debatten, och i betygsfrågan, som kommer att tas
upp av Hans Nyhage. Därför kommer jag inte att
nämna mer om det.
Oenigheten i sig är inte konstig i frågor av
ideologisk art. Det som är dubbelt beklagligt är att
det faktiskt rådde enighet före oenigheten. Jag
tycker att man lätt fick den uppfattningen när Lena
Hjelm-Wallén stod i talarstolen tidigare, att vi aldrig
hade varit eniga. Men vi var faktiskt det under en
kort tid. Det skulle ha gått att komma överens om
profileringsivern och partitaktiken lagts åt sidan i
de här två frågorna. Jag är mycket kritisk till sättet
på vilket de mer än preliminära
överenskommelserna spräcktes. Enstaka ord och
meningar får inte användas som murbräckor mot
enigheten i viktiga, långsiktiga politiska frågor. Jag
undrar för mig själv om vi verkligen har passerat
sista punkten för att komma överens i de här
frågorna.
Vi har nått en gemensam syn på miljöfrågornas
betydelse och internationaliseringsfrågorna. De
kommer att markeras som särskilda
kunskapsområden i läroplanen. Likaså har vi enats
om offensiva skrivningar om barn med behov av
särskilt stöd och mot rasism och
främlingsfientlighet, som Lena Hjelm-Wallén var
inne på. Vi är också överens om att tydligt markera
skolans kulturmål. Opposition och majoritet har
även en bred samsyn vad gäller sex- och
samlevnadsundervisning samt ANT-frågornas vikt i
undervisningen.
Elevers och föräldrars inflytande i skolan och
formerna för detta har tagits upp både i
propositionen och i några motioner. Runt om i
Sverige förekommer i dag olika slag av
skolenhetsstyrelser, skolkonferenser och andra mer
formaliserade samverkansformer mellan hem och
skola, där föräldrar och elever har ett stort
inflytande. Skol- och kommunallag lägger vissa
hinder i vägen för att ge ett fullt ansvar till sådana
organ. Utskottet begär därför hos regeringen att en
kartläggning av de här samverkansformerna skall
ske, att de juridiska begränsningarna skall
klarläggas och att regeringen därpå skall
återkomma med ett förslag till riksdagen om hur
man skall kunna utveckla de här
inflytandeformerna.
Utskottsmajoriteten har valt att inte förorda egna
kursplaner för barn- och ungdomskunskap
respektive svenska som andraspråk. Detta har inte
på något sätt att göra med att ämnena skulle vara
oviktiga, snarare tvärtom, även om det kan låta
paradoxalt. Jag skall kort ge skälen till vårt
ställningstagande, först vad gäller barn- och
ungdomskunskap.
Det hittillsvarande ämnet barnkunskap har haft ett
relativt litet timomfång. Bristen på behöriga lärare
har varit bekymmersam på många ställen. Många
skolor har därför inte kunnat ge en bra
undervisning i de mycket viktiga frågor som tas upp
i nuvarande kursplan. Lärarbristen kommer att
förbli stor under överskådlig tid. Behöriga
barnkunskapslärare lämnar nu också grundskolan
för att undervisa i barn- och fritidsprogrammet.
Sammantaget anser utskottsmajoriteten att de
oerhört viktiga frågorna om barns behov,
relationer, droger, sex och samlevnad m.m. kan få
en bättre belysning om de arbetas in i andra
kursplaner och behandlas i temaundervisning.
Samtidigt är det viktigt att poängtera att de
behöriga lärare som ändå finns tas till vara och
används för viktiga avsnitt inom dessa
ämnesområden och för planering av teman.
Svenska som andraspråk är ett mycket speciellt
ämne. Målet med undervisningen är att lära sig
svenska, att tala, kunna använda språket som
instrument eller verktyg och att få en svensk
kulturkompetens. Den konstruktion på
kursplanerna som jag förut beskrivit är svår att
applicera på detta ämne. Få ämnen är så
individualiserade, och det är omöjligt att ange vilka
mål som eleven skall nå upp till vare sig i årskurs
5 eller i årskurs 9, eftersom förutsättningarna är så
skiftande, t.ex. vid vilken ålder man startar sin
svenskutbildning som invandrarbarn.
Företrädare för ämnet har hävdat att det måste
finnas en av riksdagen beslutad, reguljär kursplan
för att ämnets status skall bevaras och utbildning
och undervisning tryggas. Majoriteten anser att det
går att skydda det alltmer viktiga ämnet på annat
sätt. Jag vill i sammanhanget passa på att slå fast att
det finns en total uppslutning kring det mycket
viktiga ämnet svenska som andraspråk. Vad vi
diskuterar är egentligen ett tekniskt problem,
nämligen formerna för hur vi skall hantera
kursplanefrågan. Beskrivningen av svenska som
andraspråk, dess syfte och karaktär, kommer att
arbetas in i kursplanen för ämnet svenska.
Skolverket kommer dessutom att få i uppdrag att
utforma ett kommentarmaterial, eller en
''skuggkursplan'' om man så vill, i samverkan med
lärarutbildningen i ämnet. Elevernas rätt till
undervisning är sedan tidigare och alltfort fastlagd
i grundskoleförordningen.
Det får inte finnas några som helst tvivelsmål om
den stora och ökande vikten av både
lärarutbildning och undervisning i svenska som
andra språk. I ett alltmer mångkulturellt och
multietniskt samhälle har lärarna i svenska som
andra språk, vid sidan av sin egentliga lärarroll, en
mycket viktig uppgift i att vara ett stöd för sina ofta
rotlösa och hårt drabbade elever och en länk mellan
skolan och invandrarbarnens föräldrar.
Främst utifrån argument om religionsämnets allt
viktigare roll i ett multikulturellt samhälle har
samhällsvetenskapliga ämnesgruppen tillförts 40
timmar från den naturvetenskapliga gruppen. Den
tid som tillförs skall kanske främst ses som
ytterligare tid för diskussioner och reflexioner över
viktiga frågor om etik, moral och demokrati, vilka
är viktiga inslag i samhällskunskap,
religionskunskap och historia. Jag vill också
poängtera att Na-gruppen trots minskningen ändå
får en kraftig timförstärkning.
Slutligen en kort kommentar om ämnet teknik, som
återfinns i Na-gruppen. Jag ser teknik som ett eget
kunskapsområde. Det är både ett
naturvetenskapligt och samhällsvetenskapligt
ämne. Det är viktigt att teknik introduceras tidigt
under grundskolan och ges erforderliga
timresurser, inte minst för att överbrygga det
främlingsskap som många flickor känner inför
ämnet teknik. Ett ämne med så kort tradition som
teknik har färre försvarare i skolan än andra
ämnen, och därför vill jag fästa uppmärksamheten
på behovet av att det nya teknikämnet får ett starkt
stöd både i lärarutbildning och fortbildning.
Jag vill också peka på det mycket kraftfulla sätt på
vilket problemet med mobbning i skolan tas upp i
både propositionen och betänkandet. Vi betonar
t.o.m. genom lagstiftning att alla som verkar i
skolan måste ge akt på mobbningstendenser och
aktivt motverka dem.
Herr talman! Det är många talare anmälda till
debatten, och jag utgår ifrån att många av de
viktiga frågor som jag inte hunnit ta upp i mitt
anförande kommer att aktualiseras av mina
meddebattanter. Jag får då möjlighet att i repliker
ge utskottmajoritetens syn på dessa frågor.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan
i sin helhet och yrkar samtidigt avslag på samtliga
reservationer och meningsyttringen.