Herr talman! I en OECD-rapport från förra veckan
bekräftades ånyo vad som redan tidigare var känt
bland utbildningspolitiker, nämligen att Sverige har
världens dyraste skola. Dess värre har vi inte den
bästa. Samma dag -- ironiskt nog, eller var det
möjligen planerat? -- anordnade Sveriges elever,
ivrigt understödda av en av lärarnas fackliga
organisationer, en stor demonstration där det
genomgående temat var Stoppa nedskärningarna.
Man skulle kunna instämma i det som stod som
rubrik för en artikel som en berömd och mera
erkänd samhällsdebattör skrev, nämligen att ösa
pengar över skolan löser inte dess problem.
Redan i vår motion skrev jag att vi välkomnar
regeringens proposition om ny läroplan för
grundskolan. Jag gav den beröm som jag gärna
upprepar. Vi tycker i grunden att den är bra och att
den är ett positivt steg mot en friare, mera
variationsrik och kvalitetsinriktad skola. Det är
med nöje som jag ger statsrådet Ask beröm på den
punkten.
Det hindrar dock inte att vi tycker att det saknas en
del. Propositionen är ett väsentligt steg, men på
något sätt saknar vi ändå tunga bitar för att man
verkligen skall kunna skapa Europas bästa skola.
Denne samhällsdebattör som jag nyss talade om
skrev också att byggnaderna i ett samhälle visar hur
vi värderar verksamheten. Han tog Rosenbad och
Riksdagshuset som exempel. På de byggnaderna
ser man att vi värderar den politiska verksamheten
utomordentligt högt. I den skola där jag fick större
delen av min utbildning fanns det också en högt
värderad verksamhet. Den är en av de mer
monumentalt pampiga byggnaderna i Malmö. Den
är fortfarande en skola. Men att döma av hur de
skolor som mina barn går i ser ut, verkar det som
om samhället inte bryr sig om kunskap och bildning
särskilt mycket. Jag tror dess värre att den
symboliken är riktig.
I dag är det snarare förfall och dåliga arbetsmiljöer
som kännetecknar skolbyggnaderna rent fysiskt,
även om det har skett en förbättring på senare tid.
Läraryrkets status är en annan utmärkt vägvisare.
Det var ett högstatusyrke men är i dag nästan ett
lågstatusyrke. Vad annat kan det bli när en
lågstadielärare i princip har nästan samma slutlön
som en lektor?
Lärare har i dag blivit motståndare till
förändringar. Det är i och för sig logiskt med tanke
på hur lärare under decennier har lurats och
misshandlats av skolpolitiker. Ännu längre tillbaka
var lärarna tvärtom spjutspetsar som stod för
bildning, drev utvecklingen och verkligen stod i
frontlinjen. Vi önskar att det skulle bli så igen.
Jag tycker att betänkandet också litet grand speglar
att vi politiker lätt förlorar oss i detaljer och
glömmer helheten. En är en helhet som dess värre
inte ens behandlas i betänkandet -- och som jag
lärde mig att det knappt ens går att diskutera --
gäller förlängningen av skolår och därmed
åtföljande undervisningsskyldighet för lärarna.
Jag fick i förtroende beteckningen att jag var modig
som vågade ta upp frågan över huvud taget -- så
laddad är den. Ändå konstaterar regeringen i
propositionen att Sverige har det kortaste skolåret
och därmed den minsta undervisningsskyldigheten,
den minsta läxläsningen och de kortaste
skoldagarna bland jämförbara länder. För mig är
det en omöjlig kombination i ett längre perspektiv,
såvitt vi inte tror att svenska elever är så mycket
smartare, så mycket mer receptiva eller
intelligentare än andra länders elever. Man kan
önska sig att så är fallet, men jag tror inte det.
Därför tycker jag att det är en väsentlig fråga, det
är inte en avtalsfråga. Att förlänga skolåret är en
politisk fråga.
Jag kan inte låta bli att konstatera det ironiska i att
jag som beskylls för att tillhöra ett populistiskt parti
kallas modig när jag driver en föga populistisk
fråga. Men det kan vara litet nöjsamt för det.
Lärarna är en annan nyckelfaktor som man inte
heller får diskutera. Visst är lärarkvalitet och
karriärvägar i mycket en facklig fråga, men också
en politisk fråga. Det enda sättet för skickliga lärare
att göra karriär är att sluta vara lärare.
Inte minst mot bakgrund av att intagningspoängen
har varit så låga, vet vi att problemen existerar. Det
finns ett problem med bristande kvalitet. Vi tar inte
itu med det, även om förutsättningarna nu ändras
så att det på det lokala planet blir möjligt att ta itu
med det i större utsträckning.
En reflektion som jag inte kan undvika: Är
politikerna rädda för lärarfacken? Jag sade tidigare
att jag tycker det är förståeligt att lärarna känner
sig misshandlade. De har en ganska bister
erfarenhet. Det är viktigt för oss politiker att
verkligen med kraft driva frågan, om vi vill ha
Europas bästa skola.
Från dessa mer övergripande och väsentliga
helheter vill jag nu gå över till de skolpolitiska
detaljerna. Skolans värdegrund har blivit en
märklig fråga. Kristen etik och västerländsk
humanism har helt plötsligt blivit värdeladdade
ord.
Herr talman! Jag har ärligen lagt ned mycket energi
på att försöka förstå debatten, men jag förstår den
fortfarande inte. Den blir inte mer begriplig efter
Lena Hjelm-Walléns och tidigare talares inlägg i
debatten.
Jag får tvärtom en känsla av att det finns en vilja att
missförstå. Det finns en vilja att hälla grus i det här
maskineriet. Diskussionen i utskottet visar att vi är
fullständigt överens. Det har vi sagt många gånger.
Men så fort ordet ''kristen'' dyker upp går en del
ledamöter fullständigt i spinn. Man får inte
använda det ordet. Det är värdeladdat och utlöser
uppenbarligen mer eller mindre traumatiska
upplevelser hos en del politiska företrädare. Jag
förstår inte det.
Jag tycker att debatten har litet grand av pigdebatt
över sig. Det är en fullständig vulgärdebatt, som
inte alls handlar om vad det egentligen är fråga om.
Man sade att pigdebatten var en semestersväng för
vikarierande journalister som inte förstod vad det
handlade om. Man avskrev den ända tills några
seriösa personer sade: ''Snacka om att chikanera
hederligt arbete!''
Det är något av samma sak med kristen etik och
västerländsk humanism. Att förneka att vårt
samhälle står på detta fundament är att tilltro något
slags stalinistisk historieskrivning. Man förnekar
någonting som är uppenbart självklart, därför att
man inte vill att det skall vara så. För mig är det
obegripligt hur vuxna, tänkande människor kan
göra det.
Jag skall för säkerhets skull förklara att jag på intet
vis är utskickad av kds, om någon nu tror det. Jag
betraktar mig som mycket kristen. Hela min fostran
och hela mitt värdesystem vilar på den kristna
etiken och på den västerländska humanismen. Men
jag har fått en konfessionslös
kristendomsundervisning, fastän ämnet hette
kristendom. Läraren var redan på den tiden
definitivt kapabel att se ämnet som
religionskunskap.
Jag är inte medlem i något som helst samfund, inte
ens i svenska statskyrkan, men jag betraktar mig
icke desto mindre som kristen i ordets verkliga
mening. Det är jag faktiskt stolt över.
På den punkten är vi fullständigt överens med
majoriteten. Vår reservation när det gäller
värdegrunden har en annan bakgrund. Vi delar som
sagt till 95 % utskottets bedömningar. Men på en
väsentlig punkt saknar vi ett resonemang. Det
gäller målkonflikten i att välkomna ett
mångkulturellt samhälle och att samtidigt göra
klart att skolan inte får vara värdeneutral utan skall
värna kristen etik och västerländsk humanism. Vi
menar att det finns en uppenbar målkonflikt i detta,
i all synnerhet som man inte definierar vad som
menas med ett mångkulturellt samhälle. Med den
allmänna betydelse som människor i allmänhet
lägger in i uttrycket finns det en målkonflikt. Vi
tycker det är synd att inte utskottet heller vill föra
en djupare diskussion om det.
Att målkonflikten finns, åtminstone i Stockholms
skolor, är alldeles uppenbart. Varför går annars
rektorerna i Stockholm till skolförvaltningen för att
få vägledning om hur man skall hantera
värdekonflikter som dyker upp i skolorna? Jag
tycker att det är synd att man på den punkten inte
kan finna vägledning i utskottets betänkande. Det
hade besparat skolorna många problem.
En annan liten klassiker -- skulle jag vilja påstå --
är hemspråksundervisningen, där vi har en
reservation. Jag skall inte utveckla resonemanget
längre, utan vill bara konstatera att den här
debatten dess värre är svårt känsloladdad. Jag vill
också igen ge uttryck för en ärlig förvåning över att
man fortfarande driver denna fråga med så stort
känslomässigt engagemang, när det uppenbart inte
finns några som helst belägg, som uppfyller
vetenskapliga krav, för att man når de mål man vill.
Låt mig också för säkerhets skull understryka att
det är uppläggningen av hemspråksundervisningen
som vi är kritiska mot, inte
hemspråksundervisningen som sådan. Den får
hjärtans gärna öka eller minska, det har vi inga
synpunkter på. Men den får inte, som den är i dag,
vara knuten till skolan och påverka den negativt.
Vi har också understrukit, men inte fått gehör för,
vikten av att en sund själ skall finnas i en sund
kropp. Vi menar att undervisningen i idrott och
hälsa måste utvecklas väsentligt i skolan. Vi har
föreslagit att den skall utgöra ett dagligt inslag. Det
finns länder som har lyckats med det, men
majoriteten vill uppenbarligen inte att vi skall
lyckas med det i Sverige.
Vi lyckades inte heller övertyga utskottet om det
viktiga i att införa det övergripande ämne som vi
kallar för vardagskunskap eller social kompetens.
Under det ämnet skulle man förmedla många av de
kunskaper som inte är ämnesrelaterade. Inte heller
på den punkten lyckades vi övertyga någon annan.
Därför blir tyvärr effekten att mycket av det som är
bra i dag i t.ex. barn- och ungdomskunskapsämnet
försvinner.
Timplanen har blivit en kompromiss. Jag tycker att
den är bra som den ser ut, även om vi hellre hade
sett att man hade haft en garanterad minimitid i
samtliga ämnen som något slags golv, för att på
längre sikt avveckla den helt. Vi anser emellertid
att man inte bör göra det förrän man har skarpa
styr- och uppföljningsinstrument. Sådana finns inte
i skolorna, och vi vill undvika ett kattrakande
mellan olika lärargrupper. Bristen på ledarskap gör
att man får problem i skolorna där man inte borde
ha det.
Jag skall inte starta en betygsdiskussion. Jag har
suttit i Betygsberedningen och lärt mig att om
någonting är typiskt svenskt, så är det att man
ifrågasätter att det skall finnas betyg i skolorna. Det
finns inget annat land i världen där man ifrågasätter
betygen. Det är så självklart att man bör få en
feedback på sina prestationer, även när man är
ganska liten. Men i Sverige har man lyckats ladda
den här frågan politiskt. Jag kan inte finna någon
annan orsak till det än att det är något slags
rudiment av en jantelags- och
jämställdhetsdiskussion, som går ut på att
människor blir lika långa, lika tjocka och lika
dumma, om man inte mäter längden och vikten på
dem. Något intellektuellt hederligt resonemang
bakom idén att inte ge eleverna återkoppling finns
inte.
Vi har ett eget förslag i betygsfrågan, men vi
kommer att stödja utskottsmajoritetens förslag,
eftersom vi tycker att det ligger så nära vårt --
speciellt sedan utskottet har justerat
propositionsförslaget.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2,
12 och 24 samt till motion 1993/94:Ub14, yrkande 7
under moment 66.