Herr talman! Läroplanspropositionen behandlar
inte frågan om skolans ekonomi, och jag tänker inte
beröra nedskärningarna i det sammanhanget.
Jag vidhåller att det råder stor uppslutning kring
huvuddragen i propositionen. Jag berörde i mitt
inledningsanförande ett antal sådana frågor. Sedan
finns ett antal frågor där det finns olika synpunkter
bland olika partier och hos olika remissinstanser.
Det är inget märkligt. Men om man ser till helheten
får man väl ändå påstå att det råder en ganska bred
samstämmighet om att mycket i propositionen är
bra.
Socialdemokraterna liksom Lena Hjelm-Wallén i
detta inlägg koncentrerar sig på att kritisera
formerna för hur vi har arbetat fram de här
förslagen. Jag vill gärna erinra om att den första
kommittén tillsattes redan 1991 av den dåvarande
socialdemokratiska regeringen. Redan 1990
tillsattes den första gruppen som arbetade med
betygsfrågan. Sedan gav en ny borgerlig regering
nya direktiv, och sammansättningen blev delvis ny.
Vi har haft en bred remissomgång. I enlighet med
utbildningsutskottets önskemål har det funnits en
arbetsgrupp med representanter från partierna. I
somras lade vi fram vår proposition, riksdagens
ledamöter hade möjlighet att ta intryck av den
innan de väckte motioner i höst, och hösten har
ägnats åt beredning av ärendet i detta hus.
Det är möjligt att detta inte är tillräckligt, det är
möjligt att det är så, men jag beklagar ändå att
Socialdemokraterna konsekvent ägnar sig åt att
kritisera oss för att de inte får vara med och att de
inte hinner med. Jag vet att det här är ett
omfattande material, men det vore ju mycket
bättre om vi koncentrerade oss på frågorna. Jag kan
inte tolka den här inställningen som någonting
annat än att Socialdemokraterna saknar
uppfattningar i de viktiga sakfrågorna.
Det är också viktigt att arbeta för att åstadkomma
samförstånd. Det är möjligt att jag är en dålig
lyssnare, men jag försöker i alla fall arbeta med
saken -- det kanske andra också borde göra.
Ambitionen att bli överens kan emellertid inte i
varje läge vara viktigare än sakfrågorna. Jag tror att
det för de flesta av oss är omöjligt att som
Socialdemokraterna säga att man absolut inte kan
tillåta att föräldrar och skolor kommer överens om
att man vill ge en skriftlig information om elevernas
studieutveckling. Vi har en större tilltro till
föräldrars och lärares förmåga att fatta sådana
beslut än vad Socialdemokraterna uppenbarligen
har, och då är det svårt att komma överens. Det
finns också andra liknande exempel.
Det jag beklagar är att Socialdemokraterna icke
med ett ord tar upp frågan om hur vi skall höja
kunskapsnivån och stärka kompetensen i det här
samhället. Det är ju avgörande för Sveriges framtid
att vi klarar det, och det är det som det här arbetet
måste handla om.