Herr talman! Jag upprepar vad jag sade tidigare om
remisstiden. Skall det vara någon mening med ett
remissförfarande skall det vara brett upplagt, och
då krävs det tid. Det var skälet till att vi sade nej.
Jag tillåter mig att tillägga: Finns det någon fråga
som har varit föremål för så många betänkanden,
så många remissomgångar, så många utlåtanden
och så många diskussioner av skilda slag som
betygsfrågan? Någonstans måste vi väl ändå kunna
sätta en gräns för detta.
Jag delar Ewa Hedkvist Petersens uppskattning av
utvecklingssamtalen, och jag vågar påstå att jag
hävdade den uppfattningen mycket kraftfullt i mitt
anförande nyss. Den står alldeles otvetydigt
formulerad i betänkandet. Men jag vidhåller att
utvecklingssamtalen skall kunna kompletteras med
en skriftlig information. Ansvaret för den
informationen ankommer på skolan, lärarna,
målsmännen och eleverna. Den skall vara
obligatorisk från årskurs 5 -- jag upprepar det. Men
utformningen av den skriftliga informationen är
alltså en huvuduppgift för skolan.
När det gäller det krav som finns i betänkandets
skrivning på betygsliknande omdömen är
sanningen den att vi vid upprepade tillfällen vid
våra överläggningar och samtal kom in på frågan,
om den skriftliga informationen skulle kunna
innebära ett betygsliknande omdöme eller inte. Vi
var såvitt jag kan bedöma det överens om att det
naturligtvis skulle kunna hända att det fick den
utformningen. Men när vi så ville omsätta det vi
sagt i praktisk handling -- i skrift -- reagerade
Socialdemokraterna och ville inte vara med. Det är
självklart att vi då insåg vad det var fråga om, och
då kunde vi inte stryka även den delen av det vi
enligt min mening hade varit överens om.
Slutligen: Det är väl självklart att ett F enligt
majoritetens betygsskala kommer att beledsagas av
en skriftlig förklaring eller skriftliga omdömen. På
den punkten finns det ingen skillnad. Jag frågar
därför återigen: Vad är då skillnaden mellan ett
kryss och ett F?