Herr talman! Säkerhetspolitiken och dess
förhållande till totalförsvaret, den analys som ligger
till grund för besluten och de framtidsförväntningar
som grundas på fakta är ett fascinerande ämne för
historiska studier, och det har betydelse även för
dagens situation.
Jag påstår att den säkerhetspolitiska analysen
sällan har haft samband med totalförsvarets
utformning, dess planeringssituation och vilka
förslag som regeringar under olika tider har lagt
fram. Vi kan se till tiden efter andra världskriget.
Den svenska militära organisationen byggdes upp
efter erfarenheterna under andra världskriget. Den
apparaten kvarstod i stort sett oförändrad fram till
1972.
Under den tid då flyghoten mot Sverige var små, på
50-talet, hade svenskt luftförsvar mycket stor
kapacitet. När sedan hoten ökade minskade
flygvapnets förmåga. Det finns exempel också på
den civila sidan, där man hade en
planeringssituation som var annorlunda än det
militära försvarets.
I vilket sammanhang man kunde få någon
rationalitet i en sådan ordning är svårt att förstå.
För att hitta förklaringen måste man se till
systemens trögrörlighet och deras inneboende kraft
att leva ett eget liv oberoende av impulser utifrån.
Detta är en internationell erfarenhet. Det finns få
områden som styrs av så mäktiga ekonomiska
krafter som krigsmaterielindustrin runt om i
världen. Det finns få områden där någon har sådan
kraft att sätta bakom orden som just dessa
ekonomiska intressen.
Om vi betraktar dagens situation är det nu det
strategiska överfallet som vi skall skyddas emot.
Begreppet är i sig oåtkomligt för en diskussion. Till
sin karaktär är det naturligtvis perfekt för att
motivera ett bibehållet och i vissa fall också
förstärkt militärt försvar. Det förutsätts komma
utan politisk förvarning. Det förutsätts kunna
genomföras med begränsade styrkor, och det
förutsätts också kunna mötas enbart med relativt
stora egna förberedelser och resurser.
I den situation vi har i Europa i dag, och under
mycket lång tid framöver -- och i det stycket är jag
enig med Sture Ericson -- verkar en planering för
ett invasionsförsvar enligt min mening knappast
rationell. Tanken när det gäller den
säkerhetspolitiska situationen är, att det som hotar
oss är det strategiska överfallet, men att vi också
måste ha en beredskap för ett eventuellt
kommande invasionshot.
Detta möjliggör att i varje politiskt läge motivera
den nuvarande sturkturen, alternativt förstärka den
något ytterligare. Detta är icke möjligt att angripa
med någon slags rationell analys. Vi får söka
förklaringen i behovet av att i varje läge motivera
rådande sturkturförhållanden.
Om vi tittar på litet mer okonventionella grepp,
som faktiskt har tillkommit under historiens gång,
finns inte motsvarande intressen att bevara en
organisation. Jag tänker då på den lilla blygsamma
Delegationen för icke-militärt motstånd. Den skall
nu läggas ner, och det må väl vara.
Det är egentligen svårt att se vilka spår denna
delegation har satt i svensk säkerhetspolitisk debatt
eller i vilken mån den över huvud taget har
utvecklat ett försvarstänkande och en diskussion på
ett bredare plan bland Sveriges befolkning. Men
jag ser det som en symbolfråga. Att lägga ned en
sådan delegation som kostar så litet, och som med
små medel skulle kunna utvecklas ytterligare, är en
symbolfråga.
Om vi utgår från den värdering som jag och
Vänsterpartiet har, att vi inte behöver planera för
att bygga upp ett invasionsförsvar, måste det
naturligtvis få konsekvenser för den militära
organisationen och även för
civilförsvarsorganisationen. Arméns brigader bör
snarast reduceras. Om vi inte skall ha en planering
för ett invasionsförsvar är det naturligtvis i första
hand pansarbrigaderna som kan utgå.
Jag inser nu att det finns ekonomiska realiteter
också här. Det finns krafter som varit i rörelse vars
resultat man inte ändrar i en handvändning.
Stridsvagnar är inköpta. Kontraktet finns, och det
kostar pengar att bryta det. Jag är medveten om
det. Men jag påstår att det måste vara billigare att
göra det än att fortsätta med en organisation som
inte behövs.
Detta får konsekvenser i övrigt också. Med det
förslag som vi har går det att redan nu minska
anslagen till försvarsmakten högst avsevärt. Det
finns naturligtvis en praktisk gräns. Det går inte att
rumstera om i grundorganisationen i alltför snabb
takt. Det får konsekvenser för regionalpolitiken,
sysselsättningen och värnpliktssystemet. Vi menar
att det är möjligt att minska anslagen till
försvarsmakten med 3,7 miljarder.
Trots detta minskade anslag menar vi att de
värnpliktigas förmåner måste ses över. Vi vill höja
dagersättningen till 45 kr. Vi vill öka
utbildningsbidraget till 5 000 kr. Vi vill återinföra
hemresorna varje tjänstgöringsfri helg. Det skall
alltså återställas till tidigare nivå. Vi vet att det inte
kostar särskilt mycket. Vi vet att det på vissa
förband tvärtom blir en förtjänst. Det finns flera
förband runt om i landet som i dag har högre
kostnader för de värnpliktiga än vad man hade när
de hade fri hemresa varje tjänstgöringsfri helg. Det
är möjligt att man tjänar några kronor på systemet
i dess helhet. Men i förhållande till de sociala
effekter som det har fått för de värnpliktiga är det
en låg kostnad att återgå till detta.
En sak som utskottet har resonerat om med viss
välvilja gäller detta att studieskulder icke bör
räknas upp under värnpliktstiden. Här hänvisar
man till en kommande utredning. Den behövs dess
bättre inte. Regeringen har varit klok nog -- det
skall jag tillstå -- att föreslå detta i
kompletteringspropositionen utan utredning. Det
är bra.
En annan sak som också är under utredning är
påföljdssystemet för totalvägrare. I dag är det en
absurd situation där unga män som vill göra
värnplikt inte får det och de som inte vill det tvingas
till det. Att döma s.k. totalvägrare till fängelsestraff
mot den bakgrunden är inte till förmån för en tilltro
till rättssystemet. Det bör ändras. Till dess att ett
nytt påföljdssystem träder i kraft bör vi låta dessa
totalvägrare vara i fred. De förorsakar inte
samhället något besvär. Att ett antal totalvägrare
går lösa i samhället orsakar ingen som helst skada.
När försökverksamheten med mobiliserings- och
förplägnadsvärnpliktiga började fanns det
tveksamheter mot detta, bl.a. från de fackliga
organisationerna som berördes, men även från
andra intressen. De fackliga organisationernas
farhågor har besannats. Det var knappast några
nidbilder som tecknades när diskussionen tog sin
början. Det fanns i sak många vettiga
anmärkningar mot detta. Tyvärr har utvecklingen
blivit sådan som man kunde befara. Användningen
av mobiliserings- och förrådsvärnpliktiga bör
avbrytas.
Jag började med att se det strategiska överfallet
som ett perfekt instrument för att bibehålla en
given organisation oberoende av vilka signaler och
vilken utveckling man kan iaktta i omvärlden. Om
det strategiska överfallet är dimensionerande är det
som kallas beredskapshänsyn i planering och
samhällsutveckling ett sorgligt försummat kapitel.
Det är just med sådana åtgärder som man på ett
verksamt sätt kan skydda sig mot verkningarna av
ett strategiskt överfall.
Robustheten i vår infrastruktur är i många fall
dålig. Jag vet inte hur många välutbildade och
välplacerade prickskyttar det skulle behövas för att
slå ut det svenska kraftförsörjningssystemet. Det
skulle kanske kunna ske genom en samordnande
aktion med ett mycket litet antal människor.
Det finns mängder av situationer där kommuner,
företag och enskilda bygger fast sig i en struktur
som de inte skulle göra om de tog dessa
beredskapshänsyn vid planeringen. Jag tror att
detta är ett område som det har talats oerhört
mycket om men där så litet resurser i form av
pengar har satts in. Om vi jämför med de
materielprojekt som försvarsmakten har fått
igenom under årens lopp -- om vi begränsar oss till
de år då det här begreppet har diskuterats -- finns
det ingen rimligt proportion i detta.
Den här uppgiften är svår, men nödvändig. Den
kommer säkert att möta motstånd i kommuner. Jag
föreställer mig att varje kommunalman kommer att
försöka att bromsa en lösning som är något dyrare
än den tidigare. Det finns alltså ingen annan än
staten som kan ta det ansvaret och ge de pengar
som behövs för att vi skall få en bättre planering i
det här avseendet.
Herr talman! Jag står givetvis bakom min
meningsyttring, men jag inskränker mig till att yrka
bifall till meningsyttringen vad gäller mom. 2, 21,
32 och 42.