Herr talman! Låt mig först notera att riksdagen i
förra veckan i största enighet beslutade om
samarbete med NATO i PFF, Partnerskap för fred,
som erbjuder samverkan på flera områden. Det var
ett bra beslut som bara för några år sedan hade varit
omöjligt. Det hade varit otänkbart, men så snabbt
förändras alltså världen.
Bara för ett halvår sedan fanns det inte något PFF
att ta ställning till. Nu kan vi tänka oss ett
samarbete via PFF med NATO, inte minst för att
skapa effektivare fredsbevarande styrkor. Detta
kan vi, som Pierre Schori sade i debatten i fredags,
göra även om Ryssland stannar utanför PFF. Det är
helt andra tongångar än de som vi har hört tidigare
i denna kammare. Men, herr talman, självfallet är
den militära huvuduppgiften för oss att försvara
Sveriges territorium.
1992 års försvarsdebatt i början av juni startade kl.
9.00 på morgonen och fortsatte till långt in på
kvällen. 56 talare deltog i debatten. Förra årets
debatt hade 24 anmälda talare, och den anmälda
talartiden var inte fullt fyra timmar. I år har 15
talare tänkt delta i debatten. Den beräknade
talartiden är knappt två och en halv timme.
Skillnaden är markant och inte svår att förstå.
1992 debatterade vi och beslöt om totalförsvarets
utveckling mellan 1992 och 1997. Trendbrottet kom
faktiskt redan 1987, framför allt när det gällde det
civila försvaret. Men 1992 fattade vi beslut om en
modernisering av försvaret och om en satsning på
kvalitet i utbildning och i materiel på numerärens
bekostnad. Det är en enkel sammanfattning av
beslutets minsta gemensamma nämnare.
Vi i Folkpartiet liberalerna menade, och menar, att
1992 års beslut var bra. Det var ett uttryck för en
försvarspolitik som vi länge hade varit ganska
ensamma om att förorda. Inte minst Hans Lindblad
var länge en envis talesman för en omläggning av
den svenska försvarspolitiken i den riktning som vi
beslutade om 1992.
Försvarsutskottets betänkande i år är alltså mer ett
rutinbetänkande. Nu håller vi på att fullfölja och
förverkliga riktlinjerna från 1992.
Vi kan konstatera att de säkerhetspolitiska
bedömningar som 1992 års beslut vilade på
fortfarande håller och är giltiga. Därmed ligger
också de försvarspolitiska målen och uppgifterna
kvar. Vi i Folkpartiet liberalerna har ingen annan
mening.
Ingenting, herr talman, betyder mer för freden i vår
del av världen än en demokratisk utveckling i
Ryssland. När det gäller den kan det ibland hysas
farhågor, men det står ändå klart att den ryska
militära förmågan åtminstone på kort sikt har
minskat. Det gäller förmågan att föra ett
konventionellt storkrig utanför landets gränser och
att genomföra större operationer i Östersjön.
Därmed har vår territoriella säkerhetsmarginal
ökat, trots att det finns gott om ryska trupper på
Kolahalvön och i Leningrads militärområde.
Märkligt nog, herr talman, finns det en del smärre
styrkor kvar i Baltikum, framför allt i Estland. Med
Lettland har Ryssland nu träffat ett avtal om
truppernas tillbakadragande, men Estland har
ännu inte ett sådant avtal.
Vi i Folkpartiet liberalerna står alltså fast vi 1992 års
beslut. Det skall inte rivas upp, men vi menar att
det nu är dags att låta en ny försvarskommitté börja
arbeta inför 1997 års beslut. Inför det vill vi pröva
ett anslag på en lägre nivå än i dag. Vid ett
säkerhetspolitiskt analysarbete kan det naturligtvis
visa sig att någon minskning av försvaret inte är
möjlig på grund av t.ex. den materiella
utvecklingen eller någon svensk medverkan i
internationella insatser. Men det skall i alla fall
prövas.
Herr talman! I vårt arbete med regeringens
budgetförslag har vi i utskottet strävat efter att
kontrollera eller utvärdera hur 1992 års beslut nu
håller på att genomföras. Vi har bl.a. gjort det
genom besök på myndigheter, förband och
försvarsindustrier.
Vi har kunnat konstatera att 1992 års beslut nu,
sedan två av periodens fem år har gått, håller på att
slå igenom.
Det stora och bekymmersamma undantaget så här
långt är marinen. Där har förnyelsearbetet inte löpt
planenligt. Det är allvarligt, vilket vi också säger att
det är. Vi utgår från att detta skall rättas till av
regeringen och av myndigheterna senast i slutet av
den försvarsperiod som vi nu är inne i.
Vi har också noterat att det militära och civila
försvaret inte har samma planeringsinriktning för
tiden efter 1997. Det måste också rättas till. Samma
planeringsförutsättningar skall gälla inför nästa
stora försvarsbeslut. Det skall vara samma
planeringsförutsättningar för det militära försvaret
som för det civila försvaret.
Länsstyrelserna har fått nya och mer övergripande
uppgifter vad gäller försvarsförberedelserna. Det
är uppgifter som de enligt vår mening för
närvarande inte har kompetens och kapacitet att
klara av. Också på det området menar vi att en
ändring, en förbättring, måste komma till stånd.
Herr talman! I stort visar vårt uppföljningsarbete
att 1992 års försvarsbeslut håller på att förverkligas
som det var tänkt. Det borde i och för sig vara en
självklarhet.
Jag yrkar avslag på reservationerna och bifall till
hemställan i betänkandet.