Herr talman! Jag skall liksom förra året i mitt
anförande i huvudsak uppehålla mig vid att
kommentera en del av de socialdemokratiska
reservationer som fogats till utskottets betänkande.
Årets socialdemokratiska reservationer är ganska
få och förslagen på många områden föga
preciserade. Man avstår -- det kanske är rimligt
eftersom det är valår -- från att peka ut de konkreta
konsekvenserna av sin politik, även om stora
förändringar aviseras. Inte heller partimotionen,
som utgör grund för reservationerna, ger några
fylliga besked om vad Socialdemokraterna
egentligen vill med försvaret.
Den första och viktigaste invändningen mot den
socialdemokratiska försvarspolitiken gäller dess
verklighetsfrämmande syn på försvarets behov av
pengar. I årets partimotion och reservation handlar
det bara om en miljard årligen, men inga svar ges
på frågan var pengarna skall tas. En miljard kan
naturligtvis på sikt sparas genom att man -- som
försvarsministern nämnde -- lägger ner fyra
regementen. Om man skall gå på gamla
socialdemokratiska förslag, är det förstås I 20 i
Umeå och I 16 i Halmstad som får stryka på foten
tillsammans med den marina utbildningen i
Härnösand och Göteborg.
En ändrad utbildning i grundorganisationen vill
Socialdemokraterna ha till stånd snabbt, trots
medvetenheten om att det inte ger snabba pengar.
Varför skall vi ta allt i fel ordning? Varför skall vi
först prata grundorganisation och sedan uppgifter
och säkerhetspolitik, som ju är huvudändamålet
med nästa försvarsbeslut? Visst behövs en tidig
diskussion om grundorganisationen och kanske
framför allt om sättet att producera förband, såväl
i armén som i marinen och flyget. Men varför har
Socialdemokraterna helt förutfattade meningar och
kräver att nedläggningsarbetet skall påbörjas nu?
Om man lägger ihop förra årets krav på
dubbelbrigadutbildning, vilket innebär nio
regementen i stället för 16, med kravet på att
strategiskt överfall skall vara det allena styrande
och resultera i färre armébrigader, är det väl snarast
fråga om att Socialdemokraterna vill ha fem
brigadregementen. Sture Ericson har ju givit
besked om att det snarare handlar om åtta. Men det
grundar sig inte på förslagen i tidigare reservationer
utan på ett resonemang, som har tillkommit sedan
reservationerna skrevs.
Jag är ingen regementskramare, men jag har ändå
ingen förståelse för att inte följderna av denna
politik preciseras i den socialdemokratiska
motionen. Följderna skulle bli masslakt och
dessutom en för försvaret total oförmåga att höja
vår kapacitet och styrka på medellång sikt. Det går
inte att utveckla allting från ingenting.
Men nu handlar det om den korta sikten. Mer
besparingar behövs för att kunna ta in den
socialdemokratiska miljarden snabbt. Där är min
fråga till Socialdemokraterna: Är det inställda
repetitionsövningar, ännu färre utbildade
värnpliktiga eller tvärstopp för vissa
materielprojekt -- och i så fall vilka
materielprojekt -- som skall finansiera den årliga
miljarden? Någonstans måste pengarna helt enkelt
tas. Försvaret tillämpar inte bara den
socialdemokratiska konstruktionen ''planmässig
hushållning'' utan är liksom det mesta av statlig
verksamhet totalt planstyrt. När resurserna fram
till 1997 är uppbundna i utbildning, personal,
anläggningar och materielanskaffning, får även
skillnaden mellan 35,5 miljarder och 36,5 miljarder
stor betydelse för förnyelsen av försvaret.
På längre sikt blir det hela ännu värre. ÖB menar
att minst 15 miljarder tas från försvaret om s-
förslagen från våren 1993 vinner gehör, och Sture
Ericson har själv skrutit med att åtminstone 8
miljarder försvinner i nästa period om
teknikfaktorn tas bort, vilket Socialdemokraterna
vill. Jag undrar -- och jag fick inget besked i
reservationen men en del besked av Sture Ericson
här i dag -- vilka uppgifter som vi var överens om i
1992 års försvarsbeslut men som nu skall tas bort.
Det är konstigt att Socialdemokraterna redan nu är
beredda att frångå det beslut, de säkerhetspolitiska
grunder och de uppgifter som vi då var överens om.
Socialdemokraterna kanske hoppas och tror att
resonemanget om återtagningstid kan växlas in i
reda pengar. Det är möjligt att det till viss del är så.
Även om jag personligen tvivlar, undrar jag vilket
resonemang som egentligen ligger bakom detta
med att man är beredd att nu riva upp 1992 års
försvarsbeslut -- alltså innan vi har nått
kontrollstationen 1997, som vi var överens om
1992.
Uppgiftsställningen beträffande försvaret
behandlas i reservation nr 1 från
Socialdemokraterna. Jag måste ursäkta de
socialdemokratiska ledamöterna genom att säga att
jag tror att man något har fått försvarets uppgifter,
så som dessa definieras i beslutet, om bakfoten.
1997 skall vi ha en betryggande förmåga att klara
ett strategiskt överfall. Under perioden därefter är
det meningen att försvaret skall planera mot och
utvecklas för att med ungefär en ettårig
förvarningstid kunna stärka försvarsförmågan så att
vi klarar ett begränsat angrepp. Det skall enligt det
försvarsbeslut som vi i den delen i enighet fattat här
i kammaren -- åtminstone med
Socialdemokraterna -- ske inom ramen för
befintliga personella och materiella resurser, dvs.:
Officerarna skall finnas. De värnpliktiga skall vara
utbildade. Grejerna skall finnas i förråden. Vad vi
kan göra under det året är att vi övar och gör en del
kompletteringar.
Det klassiska hotet av en storinvasion -- det som vi
kallar för ett fullständigt invasionsförsvar -- finns
över huvud taget inte med bland de uppgifter som
försvaret skall kunna klara av i det här
perspektivet. Först efter en längre tid av
återuppbyggnad, som ÖB har angivit till fem tio år,
och alldeles säkert med minst ett långsiktigt
försvarsbeslut som grund, skall försvaret -- som det
står i försvarsbeslutet -- om stormakternas
säkerhetspolitiska och militära
handlingsmöjligheter i vårt närområde långsiktigt
tillväxer, successivt kunna öka sin samlade styrka.
Uppriktigt sagt förstår jag inte vad
Socialdemokraterna menar. Klassisk storinvasion --
eller ett fullständigt invasionsförsvar, som
Socialdemokraterna kallar det här för -- står inte på
dagordningen, och försvaret planerar inte heller för
detta. Eftersom återtagningen för att klara ett
begränsat angrepp skall ske inom ramen för
nuvarande organisation och materiel- och
personaltillgång torde en förlängning av tiden, från
ett år till fyra fem år, inte säkert spara stora pengar.
Om man skall gå på den linje som Sture Ericson
presenterade i sitt inledningsanförande måste jag
ställa frågan: Vilka materielprojekt är det man
tänker stampa fram ur jorden med allt från idéer till
beslut, produktion, utbildning och färdiga
krigsförband, under en period av fyra fem år? Alla
i denna kammare vet att materielprojekt har en
mycket längre framförhållningstid än så. Nej, det
krävs avsevärt längre tid för att skapa ett
fullständigt och trovärdigt invasionsförsvar. Det
vore bra om vi kunde reda ut detta och slippa
begreppsförvirringen här.
När det gäller ett fullständigt invasionsförsvar talar
vi inte om 16 brigader utan snarare om 25 i
förarbetena till det som skulle ha blivit 1991 års
försvarsbeslut men som kom att bli 1992 års
försvarsbeslut.
Inte heller när det gäller det strategiska överfallet
och den samlade militärstrategiska utvecklingen
finns det mycket att glädjas åt i fråga om
Socialdemokraternas motioner. Sverige är
viktigare än tidigare, eftersom de strategiska
kärnvapnen har större betydelse för grannen i öster
än tidigare -- relativt sett. Därför är Nordeuropa
viktigare än förr.
Samtidigt har utrustningen på andra sidan
Östersjön massivt förbättrats under de senaste
åren, i takt med att det gamla Sovjetunionen
lämnat Central- och Östeuropa: nya stridsvagnar
och fler moderna attackhelikoptrar -- ja, färre, men
långt bättre grejer än när jag gjorde värnplikten för
tio år sedan. Då hette hotstridsvagnen i Leningrads
militärområde T 55 med rötter i 50-talet. Nu heter
den T 80 inom i stort sett alla förband.
När de stora sparar på försvaret sparar de det bästa
till sist. Det bästa är det starka, det lättrörliga och
det flexibla. Det gäller då
luftlandsättningsdivisioner och
marininfanteribrigader, vilkas kapacitet sparas till
sist. Det är just dessa som utgör kärnan i det
strategiska överfallet.
Sture Ericsons glidande beskrivning av hur lång
förberedelsetid vi har stämmer inte när han
använder argument mot att planera för en
kustinvasion för att också få sannolikheten att
verka liten när det gäller att kunna genomföra ett
strategiskt överfall. Så är inte fallet.
Socialdemokraterna är inte heller nöjda med
försvarets utveckling. Det har inte blivit vassare,
menar man i reservation nr 1. Men goda vänner,
kamrater, riksdagsledamöter! Hur skulle ni då vilja
beteckna t.ex. den helt nödvändiga mekanisering
och modernisering av armén som vi nu genomför?
Är inte det en vässning? Är inte 120 helt nya och
160--200 lätt begagnade stridsvagnar, uppemot 700
MTLB till infanteribrigaderna och uppemot 650
stridsfordon 90 främst till Norrlands- och
pansarbrigaderna en vässning? Det är fråga om en
minskning, något som ni själva var starka
anhängare av i samband med 1992 års
försvarsbeslut. Det är ju bara att läsa kammarens
protokoll och att studera vad som händer på våra
förband. Nu minskar antalet anställda och antalet
förband. Då gäller det att se till att det som blir kvar
blir starkare och bättre.
Det finns otaliga andra exempel på vässning och
förbättringar. För den enskilde soldaten handlar
det t.ex. om nya skyddsmasker. 0,5 miljoner
skyddsmasker beställdes för bara några veckor
sedan. Nya lätta hjälmar, kroppsskydd och
skyddsvästar är annat som försvaret har längtat
efter och behövt i 20 år. Genom en medveten
satsning och en kontinuerlig kamp för att skrapa
fram pengar, så att man kan köpa grejer som
försvaret behöver, genomgår faktiskt försvaret
efter 1992 års försvarsbeslut den snabbaste
vässningen sedan andra världskriget.
Jag undrar varför Socialdemokraterna gråter.
Gråter man över den egna oförmågan att komma
fram till ett sådant här beslut? Det är klart att det
inte kan vara roligt att delta i ett fyraårigt
beredningsarbete som inte leder till något beslut
och att sedan se att regeringen och en
riksdagsmajoritet kan hantera det här på mindre än
ett halvår.
Om reservationen om säkerhetsskapande
verksamhet finns det inte särskilt mycket att säga.
Visst är det imponerande med organisatorisk
fantasi. Men här pågår ett ambitiöst
förberedelsearbete och ett arbete inom
regeringskansliet, inte minst i samband med
perspektivplaneringen.
När det gäller detta med en särskild FN-styrka
tycker jag att årets s-reservation faktiskt visar att
det beslut som en riksdagsmajoritet fattade förra
året var riktigt. Vi skall inte skapa ett A- och ett B-
lag när det gäller den internationella verksamheten
i försvaret, utan vi skall se till att de internationella
insatserna blir en naturlig del rakt över hela
försvaret.
Sture Ericson gav i sitt inledande anförande en bild
av att det finns ett socialdemokratiskt alternativ.
Det är klart att jämfört med det alternativ som
presenteras i partimotionen och i
socialdemokratiska reservationer har Sture Ericson
broderat en hel del här inför kammaren. Det är
tacknämligt för oss. Sture Ericsons argumentation
ger oss visserligen ett fylligare alternativ att ta
ställning till, även om en viss begreppsförvirring
kan skönjas. Men det ställningstagande som Sture
Ericson och Socialdemokraterna talar om skall ju
inte göras här i dag.
Sture Ericson och andra socialdemokrater, låt oss
ta den debatten under tiden fram till
kontrollstationen 1997! Eftersom alla era
reservationer bifallits handlar det inte om några
stora besparingar unden tiden fram till 1997. Vi har
en ordning enligt vilken vi hanterar
försvarsbesluten, och den ordningen tycker jag att
vi skall hålla oss till. Några tunga argument för att
gå ifrån denna ordning kan i alla fall inte jag finna.
Liksom Arne Andersson yrkar också jag bifall till
hemställan i utskottets betänkande.