Herr talman! När det gäller den ekonomiska
hanteringen har försvarsministern tidigare visat på
vilken lös grund och på vilka lösa boliner Sture
Ericson faktiskt slänger fram blandat gott i
sifferform för att misstänkliggöra regeringens
politik. Självklart skall vi göra allt för att se till att
finansiera de åtaganden och de beslut som har
fattats. Det gör regeringen varje år på våren i sin
budgetproposition, där man lägger fram förslag till
anslag.
De anslag som jag redovisade var anslagen till det
militära försvaret, och där är skillnaden 1 miljard.
Då måste man också fråga, Sture Ericson: På vilket
sätt innebär de socialdemokratiska
besparingsförslagen att vi skall få bättre
möjligheter att uppfylla de begränsade
målsättningar som 1992 års försvarsbeslut innebar?
Jag har förstått att vi i denna kammare är överens
om att det strategiska överfallet skall vara det vi
jobber mot fram till 1997. Då måste vi faktiskt göra
vissa saker. Vi kan inte säga att vi har en
betryggande förmåga att klara av ett strategiskt
överfall om vi inte fyller förmågan med konkret
innehåll. Det är faktiskt det som den här regeringen
har gjort.
När det gäller förändringar i arméstrukturen skulle
ett bifall till reservation 1 eventuellt innebära
konkreta förslag som skulle kunna läggas på
riksdagens bord våren 1995, allra tidigast. De
förändringarna kan jag berätta för Sture Ericson --
det borde han veta lika bra som jag -- kommer i
kostnader inte att ge något utfall förrän på andra
sidan 1997 och sparar alltså inga pengar nu.
Dessutom, och det skall vi vara på det klara med,
är vi mycket osäkra på vilka ekonomiska
konsekvenser detta har.
När det gäller förslaget om
dubbelbrigadutbildning, som jag mycket ingående
diskuterade med Sven Lundberg vid förra
försvarsdebatten, finns det faktiskt inte ett vettigt
underlag för diskussion. Det är möjligt att det finns
andra och effektivare former av rationalisering av
förbandsproduktioner som gör att vi kan utbilda
förbanden på alla de utbildningsplatser som finns i
dag. Detta är inte undersökt. Det skall självfallet
undersökas i förarbetena till 1997 års
försvarsbeslut. Men lika litet som det är ett
självändamål att bevara regementen är det ett
självändamål att lägga ned regementen. Vid samma
kostnad för att bevara och att lägga ned eller att
effektivisera utbildningen på andra sätt än att lägga
ned skall vi självfallet välja att finnas på så många
platser som möjligt. Då blir vi mindre sårbara och
har bättre förutsättningar att kunna göra det
återtagande som jag liksom Sture Ericson anser
vara en avgörande fråga att inte bara diskutera utan
att också ta ställning till vid försvarsbeslutet år
1997.