Herr talman! Sture Ericson började sitt inlägg med
att göra ett antal personangrepp och dessutom ett
antal tvärsäkra uttalanden om hur det skulle gå i
höstens val. Det var ett anförande präglat av stark
bitterhet, och jag kan förstå varför.
Vi vet inte vem som kommer att vara
försvarsminister i höst. Det är självfallet väljarna
som avgör hur en regering kommer att se ut,
beroende på vilket underlag som den kan få. Det
skall vi känna ödmjukhet för. Ingen av oss skall ta
ut segrar i förskott.
Det skulle, herr talman, vara mycket enkelt att ge
igen. Jag skall inte förfalla till det. Vi vet alla varför
Sture Ericson är så bitter, och det vore att sparka
på en redan liggande att ge någon typ av svar på de
förlöpningar som vi hörde från riksdagens talarstol
för en stund sedan.
Jag skall, herr talman, ägna mig åt sakfrågorna.
Flera talare har utgått från 1992 års försvarsbeslut.
Det är alltigenom rätt och tillbörligt att göra det,
men vi skall ha klart för oss förhistorien.
När regeringen tillträdde och det blev en ny
majoritet i riksdagen fanns det inget försvarsbeslut.
Det skulle ha fattas våren innan.
Socialdemokraterna mäktade inte med att driva
igenom ett försvarsbeslut, på grund av stark intern
oenighet. Det här är inget påstående från min sida,
utan det har inte minst Sture Ericson själv skrivit
om och talat om. Man klarade inte ens av att få
fram ett försvarsbeslut, varken ett bra eller ett
dåligt.
Den borgerliga regeringen, och en
riksdagsmajoritet som stöder den, lyckades mycket
snabbt rätta till den här bristen. Vi fick ett
försvarsbeslut. Det var viktigt, därför att utan ett
sådant försvarsbeslut skulle stora
effektivitetsförluster och stora ekonomiska
förluster ha uppstått. Alla de människor som
jobbar inom försvaret, militärt försvar och civilt
försvar, i olika befattningar skulle ha fått leva i en
stark osäkerhet. Ytterst skulle naturligtvis den
stora förloraren ha varit svenska folket,
skattebetalarna.
Vi fick till stånd ett försvarsbeslut, och vi genomför
nu den största förvandlingen av det svenska
försvaret i modern tid. Försvarsbeslutet 1992 blev
en vändpunkt. Bit för bit reformeras försvaret.
Under de två år som har gått sedan försvarsbeslutet
fattades har regering och riksdag fattat en lång rad
uppföljningsbeslut, antingen här i riksdagen eller
också i regeringen, genom det mandat som
riksdagen gav regeringen i 1992 års försvarsbeslut.
Det rör sig om mycket viktiga saker.
Stridsvagnsupphandlingen är ett exempel. Jag
känner nu tillförsikt, när armén tillförsäkras de
bästa stridsvagnar som finns att tillgå på marknaden
i dag. Det är en viktig fråga för arméns och hela
försvarets trovärdighet. Vi har nu klarat ut
någonting som det borde ha fattats beslut om redan
under 1980-talet.
Jag känner också stark stolthet när svenska
soldater, som finns i t.ex. krigets Bosnien, får
beröm för sina insatser. Jag satt i förrgår kväll med
befälhavaren i Bosnien-Hercegovina, Sir Michael
Rose, vid det nordiska försvarsministermötet. Han
gav, och har gett till andra, de svenska soldaterna
det absolut högsta beröm, så också deras
utrustning. Han sade att det är fantastiskt att ett så
litet land, som inte har haft krig på så länge, ändå
visar sig ha en sådan fantastisk professionalism i sitt
uppträdande. Vi kan alla känna oss stolta över det,
och vi kan vara tacksamma mot dem som ställer
upp på plats och inte ägnar sig åt att racka ner på
det svenska försvaret. Det här är betyg från
människor som vet vad det handlar om.
Det har naturligtvis varit svåra beslut att fatta. Att
förändra en fredsorganisation är inte alldeles
enkelt. Det är lättare, som Socialdemokraterna
gör, att säga att vi skall spara 1 miljard på
försvaret -- det motsvarar driftskostnaderna för
fyra arméförband -- och att regeringen får plocka
fram den miljarden.
Det här är fegt, herr talman. Jag upprepar till
kammarens protokoll att det är fegt att kräva
besparingar av det här slaget men inte våga tala om
hur de skall genomföras. Det kan man möjligtvis
roa sig med när man inte har ansvaret och vet att
man inte kommer att få ansvaret. Det är mycket
svårare att klara av sådana här saker i verkligheten.
Vad har vi gjort utöver denna omfattande
förändring av fredsorganisationen och den
materiella förnyelsen? Ja, vi har genomfört den
största ledningsreformen på åtskilliga decennier,
den s.k. LEMO-reformen. 100 myndigheter blir en
myndighet, och den kommer nu att vara genomförd
den 1 juli. Det har krävt ett enormt arbete. Det är
lätt att fatta beslut. Det är svårare att genomföra
beslut, men det kommer nu att ske.
Utskottet ger i allt väsentligt regeringen sitt stöd för
att fortsätta arbetet med att skapa ett smalare och
vassare försvar. Det ger mig anledning att känna
tillförsikt, därför att med det stödet i ryggen har vi
möjligheter att genomföra 1992 års försvarsbeslut.
Ingenting vore mer ansvarslöst, ingenting vore
sämre ekonomi, ingenting vore mera orätt mot
människorna i Sverige än att vi inte klarade av det
här.
Självfallet finns det problem. Det cirkulerar ofta i
debatten siffror som är helt gripna ur luften, som
inte stämmer ett dugg. Sådant där skall man ta med
en nypa salt.
Problemet med Sture Ericson är att han alltid faller
offer för sin egen desinformation. Det gör att vi
som har suttit många decennier i den här riksdagen
och har litet historiskt intresse märker skillnaden
jämfört med de tunga socialdemokratiska
politikerna Per Edvin Sköld, Torsten Nilsson och
Sven Andersson, som förde socialdemokratisk
försvarspolitiks talan, som innehade
försvarsministerposten och som det gick att
samarbeta med. Då kunde man ge och ta. Det blev
också resultat.
I den mån Sture Ericson klagar över att det har varit
svårt att få gehör för sina synpunkter, finns det
anledning till stark självrannsakan. Det handlar i så
fall mera om Sture Ericson som person än om hans
socialdemokratiska partivänner, som vi i en rad
sammanhang har haft ett gott och förtroendefullt
samarbete med, i alla de organ som finns inom det
svenska totalförsvaret.
Nu skall vi gå vidare, och det är viktigt att
försvarsbeslutet fullföljs. Jag har svårt att förstå
dem som ägnar huvuddelen av sin tid åt att sprida
desinformation och racka ner på försvaret, som vill
försämra arbetsmöjligheterna för dem som jobbar
inom försvaret och som -- inte minst -- saknar
tillräckligt utrikespolitiskt kunnande och
förutseende för att förstå de potentiella faror som
vi har omkring oss.
Jag har känt en stark stolthet över att få jobba inom
det svenska försvaret, och jag är övertygad om att
många av kammarens ledamöter har känt stolthet
över att få vara med i försvarsutskott och andra
sammanhang och genomföra de stora reformer som
nu är aktuella.
Herr talman! Jag vill avsluta med att rikta ett tack
till en person. Det finns kanske flera som inte
kommer att återfinnas i riksdagen efter valet; det är
väljarna som avgör.
Gunhild Bolander har valt att inte ställa upp till
omval. Hon har under en följd av år visat ett stort
kunnande och ett starkt engagemang i
försvarsfrågor, och det har varit en stor förmån att
få samarbeta med henne i olika sammanhang. Jag
vill rikta ett tack till henne för de gedigna,
bestående insatser som hon har gjort till det
svenska totalförsvarets fromma.