Herr talman! Jag tänker inte i detta anförande
bemöta de två tal som har hållits här. Jag kan dock
inte alldeles låta bli att med ett par korta meningar
harangera Sture Ericson för den eminenta
talekonst han företräder. Han säger att regeringen
till sista kommatecknet har stulit försvarspolitik
från Roine Carlsson, och samtidigt kritiserar han
inlevelsefullt såväl försvarsministern som person
som den försvarspolitik vi för. Det var väl en
sanning för mycket, Sture Ericson.
Herr talman! Försvarsutskottets
huvudbetänkande, som vi nu behandlar, är ett
mellanårsdokument och bär spår av det.
Betänkandet visar också att den nya organisation
som träder i kraft vid halvårsskiftet kanske har gett
utskottet litet andra arbetsuppgifter och litet andra
möjligheter än tidigare.
Naturligt nog är betänkandet ett fullföljande av det
nu två år gamla försvarsbeslutets intentioner. Det
rör sig om en något bantad försvarsmakt med
betydande materiella förstärkningar. Det torde
dock utan omskrivning kunna sägas och behöva
sägas att de ekonomiska marginalerna för ett
fullföljande är utomordentligt små.
Detta beror bl.a. på att fjolårets krishantering
innebar begränsningar och att rationaliserande
åtgärder oftast faller ut litet senare än väntat. Det
vore inte heller rätt att förglömma att olyckliga
dispositioner inom marinen gör att marginalerna
för försvarsbeslutet är utomordentligt trängda.
Jag avser i detta anförande i första hand att ta upp
några tankar om behovet av ett långsiktigt synsätt i
försvarsfrågan. Det är naturligt nog inte av en
tillfällighet som vi har femåriga beslutsperioder för
försvarets angelägenheter. Viss, icke obetydlig
planering sker dessutom för en tioårsperiod, och på
vissa områden är planeringstiden också längre.
Alla är eniga om behovet av långsiktighet, men det
hyllas inte mer än att utskottet också i år har att ta
ställning till förslag från Vänsterpartiet och några
enskilda socialdemokrater om att JAS-projektet
bör avbrytas. Projektet har nu varit i gång i tio år,
och jag anser nog att vi närmar oss sanningens
minut, för om 20 år är väl projektet nästan klart och
kan avbrytas, och då kommer motionärerna att nå
framgång.
Något mer överraskande är att man från
socialdemokratiskt håll, så här mitt i
beslutsperioden, vill förändra den ekonomiska
ramen. Socialdemokraterna borde inte vara av den
uppfattningen, framför allt med tanke på att Sture
Ericson i sitt anförande för en stund sedan så
kraftfullt framhävde de ekonomiska bekymmer
som utan tvivel finns. Dessa propåer om
förändingar har naturligtvis avvisats av utskottet.
Mycket talar för att vi skall värna om
långsiktigheten. Personalförsörjning vad gäller
ledande funktioner inom försvarsmakten liksom
utveckling av nya materielsystem motiverar mer än
väl detta. Inte mindre viktigt är att försvarsmaktens
anställda också skall ges en chans att få arbetsro.
Det främjar utbildningsresultatet. Likadant är det
för människorna inom vår omfattande
materielindustri. Också de har ett behov av fasthet
i politiken.
Alltför sällan erinras det här i kammaren om det
nationella oberoendets betydelse och svenska
folkets självklara rätt till integritet. När sade vi
senast här i kammaren att fred och frihet, med
möjlighet till social och ekonomisk utveckling, bara
kan uppnås under det paraply som spänts över fria
och oberoende nationer? Vår fredsbevarande
försvarsmakt har hitintills med framgång garanterat
detta oberoende.
Jag ifrågasätter att vi har råd att betrakta detta som
en självklarhet. Jag anser att det är på tiden att vi
bildar opinion så att fler och fler talar om och
värnar om fredens och frihetens betydelse. Jag är
glad över att kunna konstatera att enighet om detta
råder i försvarsutskottet.
Härav följer att något verkar ha gått snett, möjligen
med historiekunskapen, när det då och då görs
gällande att försvarsanslagen skall ställas jämsides
med andra punkter på dagordningen. Det betyder
inte att försvarsfrågan måste undandras från den
ekonomiska debattens realiteter -- så har heller inte
skett -- men var sak har sin tid. Debatten om
försvarsanslagen och försvarsramen skall föras då
vi fattar de långsiktiga besluten. Den ekonomiska
debatten skall föras i skenet av den
säkerhetspolitiska analys som är grunden för
överläggningar om krigs- och fredsgarnisonens
omfattning. Då finns de enda rätta
referenspunkterna för en sådan debatt.
Under de senaste åren har man i säkerhetspolitiska
sammanhang ställt frågan hur vi motiverar en stark
försvarsmakt nu när vi inte kan peka ut en fiende.
Jag tycker att frågan är något primitiv. När
utpekade för övrigt det neutrala Sverige en fiende?
Säkerhetspolitiken förutsätter naturligtvis inte att
vi konkret kan peka ut en fiende.
I stället är det så att vi inte vet hur det
säkerhetspolitiska läget kommer att se ut efter den
överblickbara framtiden, och den framtid som är
överblickbar är inte så mycket längre än några år --
vi vet nu att den överblickbara framtiden kan vara
bara några månader lång. Vi vet alltså inte nu hur
det säkerhetspolitiska läget kommer att se ut om
några år. Vi kan exempelvis inte bedöma
utvecklingen i det gamla Sovjetunionen. Detta gör
att den svenska säkerhetspolitiken för säkerhets
skull måste präglas av en hög grad av långsiktighet.
Den politik som inte har de säkerhetspolitiska
marginalerna på sin sida förtjänar inte att kallas
säkerhetspolitik. Jag vill göra gällande att vad Sture
Ericson för en stund sedan sade om
återtagningsförmåga inte hade mycket med
säkerhetspolitik att göra.
Med det synsätt som jag nu skisserar står
säkerhetspolitiken på egna ben och är inte
beroende av att vi vid varje enskilt tillfälle kan peka
ut ett fiendeland.
Vad jag nu har sagt om behovet av säkerhetspolitisk
långsiktighet finner jag till min glädje i inledningen
till Socialdemokraternas reservation nr 1, som
behandlar återtagningstider. Längre in i
reservationen är det inte lätt att uppleva samma
glädje vid läsningen. Mot allt förstånd, i en tid
präglad av både uttryckt och utpräglad ovisshet om
framtiden, förespråkar Socialdemokraterna en
förvarningstid om fyra--fem år.
Jag finner behov av att definiera begreppet
återtagningstid för att vi alla skall vara medvetna
om vad det handlar om. Återtagningstid är en
försvarspolitisk term som syftar på möjligheten att
få debet och kredit att gå ihop, då man vid ett
beslutstillfälle inte är beredd att finansiera den
försvarskraft som man förnuftsmässigt anser vara
den rätta. Sådana beslut kan fattas.
Ett förslag om en återtagningstid på fyra--fem år
saknar realismens mest elementära drag. Den
svacka som tar så lång tid att reparera har givetvis
satt djupa spår i krigs- och fredsorganisationen, och
frågan är om vi efter så lång tid över huvud taget
har en materielindustri att vädja till.
Har för övrigt ni socialdemokrater över huvud taget
tänkt på att signalen om återtagning måste ges av
en regering, vilken den nu är? Sture Ericson tog på
ett framsynt sätt upp just denna fråga i en replik för
en stund sedan. Även om Sture Ericson sade att
han för egen del tror att framtidens politiker
kommer att lösa detta problem, tror jag inte att
någon regering fyra--fem år före en förväntat
bekymmersam situation kommer att ge signaler till
omvärlden om att man skall rusta upp. Detta är en
sanslös och felaktig politik.
Jag är alltså, herr talman, mycket osäker vid
läsningen av den socialdemokratiska reservationen
nr 1.
Vi har gjort en sådan uppdelning av debatten, att
andra företrädare för regeringspartierna kommer
att ta upp de andra reservationerna samt en del
andra frågor. Jag har för den skull begränsat mig till
vad jag tycker stundom har försummats, nämligen
långsiktigheten och att vi skall sträva efter att i
högre grad än hittills tillämpa ett långsiktigt synsätt
inom försvarspolitiken.
Avslutningsvis: Blir det, Sture Ericson, så mycket
säkrare med åtta aldrig så rörliga brigader i vårt
stora land, samtidigt som vi avser att föra bort
pengar? Det är helt enkelt, Sture Ericson, en sämre
försvarspolitik. Det är en chansning vad gäller
försvarspolitiken. Det är en riskfylld
säkerhetspolitik som ni företräder.
Det är säkrast att vi behåller Anders Björck i
Försvarsdepartementet och borgerliga politiker vid
regeringsmakten. Det som Sture Ericson företräder
här i dag är en riskfylld och vansklig politik, som vi
inte tillönskar Sverige.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till
utskottets hemställan på alla punkter.