Herr talman! Dagens debatt handlar om det tredje
budgetåret i det femåriga försvarsbeslut riksdagen
tog den 3 juni 1992. Det är också den tredje och
avslutande debatten med Anders Björck som
försvarsminister. Blir det den prognostiserade
socialdemokratiska valsegern i höst, som ju Anders
Björck givit en del bidrag till -- det tackar vi för --
så återgår väl försvarsministern till sitt gamla jobb
som inkvisitor i konstitutionsutskottet. Skulle det
däremot, mot alla odds, bli fortsatt borgerlig
regering, påstås det att Moderaterna är beredda att
offra talmansposten för att rädda vad som återstår
av partiets trovärdighet inom försvarssektorn.
I höst blir det fem år sedan Berlinmuren revs av
frihetstörstande östtyskar. Warszawapakten och
Sovjetunionen har upplösts. Demokratiseringen av
kommunistdiktaturer i Öst- och Centraleuropa har
varit en förvånansvärt fredlig process. Några gamla
etniska gränskonflikter har utlöst militärt våld. Den
samlade bilden är dock ett Europa som nu efter det
kalla krigets traumatiska årtionden snabbt rustar
ner och sänder hem miljontals soldater.
Vi här i Sverige har inte lyckats att långsiktigt
anpassa vår egen försvarspolitik till det stora
omvälvande säkerhetspolitiska skeendet runt
omkring oss i Europa. Förklaringen till det är
inrikespolitisk.
1988 års försvarskommitté upplöstes hösten 1990,
främst för att Moderaterna ville ha fria händer inför
1991 års valrörelse. Det händelseförloppet
beskrevs i mitt inträdesanförande i Kungl.
Krigsvetenskapsakademien i december 1990. Den
nya regeringen övergav hösten 1991 snabbt tre
fjärdedelar av de moderata vallöftena om reala
anslagshöjningar. Den framtida inriktningen av
försvaret lades fast i en text som till sista
kommatecknet övertogs från den tidigare
regeringen.
Försvarsbeslut 92 fortsatte därför -- om än i alltför
långsam takt -- den förändring av försvaret som
Roine Carlsson inlett under 80-talet. Det här
förloppet skildras på ett utmärkt sätt i en
nyutkommen bok av vår f.d. kollega i
försvarsutskottet Hans Lindblad. Att han kallat
boken ''Jag var för snäll'' får väl ses som en
uppmaning till litet hårdare tag mot de starka
konservativa krafter som alltför länge bromsat den
nödvändiga moderniseringen av det svenska
försvaret.
Försvarsbeslutet i juni 1992 innebar mer än 7
miljarder i real anslagsökning under
femårsperioden. Ca 3 miljarder av dessa 7 kapades
dock några månader senare bort i den s.k.
krisuppgörelsen. Anders Björck var lyrisk här i
talarstolen över anslagshöjningen: ''Detta är i dag
unikt. Det är helt unikt. Jag tycker vi kan vara
stolta, vi som är försvarsvänner.''
Anders Björck hade för en gångs skull rätt. Nya
miljarder till försvaret var ju totalt i otakt med såväl
den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa som
den ekonomiska utvecklingen i vårt eget land, dvs.
sociala nedskärningar och ett budgetunderskott
som i procent av BNP bara överträffas av
Grekland.
Björck beskrev också storordigt 1992 års
försvarsbeslut som enastående för att de uppgifter
man ålade försvaret överensstämde med de
resurser som anslogs.
Vi kan nu blicka tillbaka på snart två år av den
femåriga beslutsperioden. Hur har det då gått?
Armén kör vidare i gamla hjulspår. Genom Anders
Björcks lika improviserade som irrationella
uppgörelser med Ny demokrati dras armén med två
kaserngårdar mer än vad regeringen själv föreslagit
riksdagen. Om det är något som armén har för
mycket av så är det kaserner, men ändå byggs
sådana nu för miljardbelopp. Däremot finns det
inte plats inom arméns ekonomiska ram för att
betala utvecklingskostnaden för det nya
luftvärnssystemet Bamse. Alla vet att anslagen inte
räcker för 16 brigader av hög kvalitet. Men vi har
ändå 16 brigader, för det har moderaternas
riksdagsgrupp bestämt hösten 1991. Den låsningen
hindrar nu armén från att bli så vass som den borde
vara.
Marinen har genom felplanering under de två åren
dragit på sig underskott på ca 800 miljoner. Alla
inser att vad som krävs är en mindre
grundorganisation och därmed lägre
driftskostnader. Men Anders Björk går av
prestigeskäl emot ÖB:s förslag i den riktningen och
försöker i stället skyla över sin fadäs genom att utan
att fråga riksdagen öka marinens ekonomiska ram
med 400 miljoner -- pengar som skaffats fram
genom försäljning av beredskapslagrad olja. Detta
är naturligtvis också att ändra 1992 års
försvarsbeslut. Anne Wibble satte dock i
kompletteringspropositionen för några dagar sedan
stopp för sådana kosmetiska åtgärder i framtiden.
Det är snudd på skandal att Anders Björck skyller
egna planeringsmisstag på andra genom att avskeda
marinchefen. Det var ju faktiskt just chefen för
marinen som i mycket god tid offentligt hade varnat
för de stora underskotten.
Den verkliga budgetsmällen kommer dock inom
flygvapnet. Det har sagts att innevarande budgetår
kommer att visa på ett minus på närmare 700
miljoner, och mycket mer blir det under kommande
år. JAS-kommissionen varnade för att
deprecieringen av kronan i november 1992 skulle
kunna fördyra JAS-projektet med 5 à 6 miljarder.
De siffror vi nu hör talas om från de militära
staberna för det samlade underskottet är ännu
mycket högre. Det påstås också att Anders Björck
bara skjuter ifrån sig den här frågan. Han vill inte
höra talas om den. Det är tydligen hans efterträdare
som skall få ärva dessa miljardunderskott -- minus
800 miljoner inom marinen, 700 miljoner bara detta
år och växande miljardunderskott i framtiden.
För att säga det kort och rakt på sak: 1992 års
försvarsbeslut har redan havererat. Men Anders
Björck vägrar att se sanningen. Han litar på sina
personliga fallskärmar. Han blundar för
verkligheten och längtar efter befrielsen den 18
september. Vi har i dag en försvarsminister som i
sin egen värld av förträfflighet lever efter devisen
''Efter mig syndafloden''.
Jag beklagar att vår avgående ÖB Bengt
Gustafsson nu vid halvårsskiftet tvingas lämna över
något som börjar likna ett konkursbo till sin
efterträdare Owe Wiktorin.
Trots att det bara är några månader kvar till valet
skulle statsministern göra klokt i att byta ut sin
försvarsminister. Risken är nämligen stor att
Anders Björck under de veckor han har kvar fattar
ytterligare en del okloka beslut som kan få stora
återverkningar på framtiden.
Jag tänker främst på det planerade köpet av en ny
radarjaktrobot för JAS Gripen -- en affär på cirka
fem miljarder. Det beslutet har Anders Björck
tänkt fatta i sommar. Jag vädjar därför till
statsministern -- regeringschefen -- att lyssna bl.a.
till kloka personer inom industrin och förhindra att
ett förhastat beslut jäktas fram av Anders Björck
redan i sommar. Stora värden står på spel.
Av det jag har sagt framgår att vi socialdemokrater
anser att 1992 års försvarsbeslut är moget för en
rejäl översyn och att flera resoluta grepp kommer
att bli nödvändiga direkt efter valet i höst,
oberoende av om det blir en socialdemokratisk
eller borgerlig regering.
I de reservationer vi fogat till dagens betänkande
drar vi upp riktlinjer för vad som behöver göras.
Det är inte möjligt att som oppositionsparti ta fram
ett heltäckande alternativ, men den som läser
reservationerna får ändå klara besked om
huvuddragen i de förändringar vi anser
nödvändiga.
Vi vill ha realt oförändrade försvarsutgifter på 1992
års nivå. Det föreslog vi redan då beslutet togs i juni
1992. För att uppnå detta under femårsperioden
fram till 1997 bör anslagen för nästa budgetår
minskas med en miljard.
En sådan realt oförändrad utgiftsnivå är sällsynt i
dagens Europa. De flesta länder, både i väst och
öst, har under de senaste åren minskat sina
militärkostnader. Det har också våra nordiska
grannar gjort. I Norge har stortinget beslutat på
förslag från en försvarsutredning med förre
högerledaren Kåre Willoch som ordförande om
oförändrad real utgiftsnivå på 1992 års nivå. Denna
målsättning har dock redan underskridits.
1992 års försvarsbeslut innebar att riksdagen
uppmanade försvaret att planera för stora reala
anslagshöjningar under de närmaste tio åren. Det
framstår i dag som en helt orealistisk
planeringsförutsättning som bl.a. beroende på
beslutstidpunkter kan leda till obalanser som
minskar försvarseffekten.
Statssekreterare Michael Sahlin gjorde den 26 april
inför Krigsvetenskapsakademin en analys av
Rysslands förmåga att öka de försvarspolitiska
risker vi har att hantera: ''Förmågan till insatser
med lättrörliga och mycket kvalificerade
stridskrafter i begränsad mängd kan återskapas
relativt snabbt, vilket mot ett försvar med låg
beredskap skulle kunna ge möjligheter till
överraskande angrepp i syfte att snabbt lamslå
förmågan till fortsatt motstånd, s.k. strategiskt
överfall. Detta utgör inget hot mot Europa i stort
men kan lokalt och i mer perifera områden utgöra
ett sådant i en krissituation. Kapacitet för stora
militära operationer såsom kustinvasionsföretag
över Östersjön tar däremot längre tid att bygga upp
på nytt.''
Risken för att vi skall utsättas för ett s.k. strategiskt
överfall där huvudmålet naturligtvis är Stockholm
måste bedömas som ytterst liten. Men eftersom
militära resurser för ett sådant angrepp kan skapas
relativt snabbt i vårt närområde är ändå det
strategiska överfallet den mest realistiska
utgångspunkten för vår konkreta militära
planering.
Risken för att vi skall utsättas för en kustinvasion
är mycket mer avlägsen. Det tar avsevärt längre tid
att bygga upp sådana resurser. Våra egna
underrättelseexperter talade om 10--15 år på en
presskonferens för någon månad sedan. Själv
hörde jag uppskattningen ''minst tio år'' från en av
Brookings analytiker redan hösten 1992.
Därmed skulle vi ha utgångspunkterna givna för
vår militära planering, åtminstone för tiden fram till
sekelskiftet. Vi står inför tre uppgifter.
För det första: Ett försvar som med kort varsel kan
möta ett strategiskt överfall.
För det andra: Ett invationsförsvar som kan byggas
upp sedan vi fått några års förvarning.
För det tredje: Militära enheter som kan användas
för internationella uppdrag.
Den tredje uppgiften kommer Britt Bohlin att ta
upp i debatten senare i dag.
Det strategiska överfallet kommer i huvudsak via
luften och genomförs därför med relativt små
enheter. Luftförsvaret har därmed en stor uppgift,
medan däremot marinen blir liksom överhoppad.
Dess huvuduppgift är ju att slå mot en kustinvasion
när den är som mest sårbar.
Vi tänker oss att det räcker med 8--10 alerta
armébrigader för att tillsammans med lokalförsvaret
hantera det strategiska överfallet. Dessa brigader
måste naturligtvis vara verkligt vassa och rörliga
och kunna vara i tid där de bäst behövs.
De ytterligare brigader som krävs för att hantera ett
större invasionsföretag bör vi kunna ställa upp
inom loppet av fyra till fem år. Dessa brigader
kommer under normala säkerhetspolitiska
förhållanden bara att vara halvfärdiga. Officerarna
för dessa brigader måste vara färdigutbildade
medan däremot de värnpliktiga som krigsplaceras i
våra invasionsbrigader bara ges en kortare
grundutbildning som sedan kompletteras när behov
uppstår. Delar av dessa brigaders materiel bör ligga
i förråd medan resten anskaffas under
återtagningstiden, i huvudsak genom vår egen
försvarsindustri.
Våra arméregementen skall i framtiden givetvis
klara av att utbilda två brigader, i princip en för det
strategiska överfallet och en för invasionsförsvaret.
Den arméorganisation jag här skisserat kommer att
bli billigare i drift, vilket ökar det ekonomiska
utrymmet för inköp av avancerad materiel.
Den ständiga huvudinvändningen mot denna typ av
arméorganisation lyder så här: Kommer politikerna
verkligen att i tid kunna fatta beslut om aktivering
av invasionsbrigaderna när orosmolnen börjar
hopas? Skeptikerna brukar rada upp historiska
paralleller då återtagningstiden inte utnyttjats.
Själv anser jag att man måste utgå från att nästa
generation säkerhetspolitiker kommer att handla
rationellt. Om Ryssland skulle börja en
upprustning som skapar kapacitet att genomföra en
kustinvasion mot Sverige kan det inte ske i
hemlighet. Vi kommer att steg för steg kunna följa
en sådan politisk och militär utveckling.
Inte bara Sverige kommer då att ha anledning att
känna sig hotat. Bl.a. våra tre nya baltiska
grannstater kommer för svenska säkerhetspolitiker
att fungera som en ytterst känslig snubbeltråd vid
en rysk expansion västerut. Vidare medför ett
svenskt EU-medlemskap, och det säkerhets- och
försvarspolitiska samarbete vi där kommer att delta
i, att vi får direkt tillgång till de kvalificerade
bedömningar av den ryska utvecklingen, som görs
i resten av Europa.
Allt talar för den förändring av armén jag här
pläderat för:
-- den säkerhetspolitiska utvecklingen,
-- behovet att satsa mer på höjd kvalitet,
-- behovet att minska belastningen på
statsfinanserna,
-- behovet att inför de svenska väljarna rationellt
motivera de många miljarder försvaret kommer att
kräva även under kommande år.
Vi är övertygade om att de förändringar i arméns
krigsorganisation som jag här skisserat är kloka och
välmotiverade. Det vore därför högst irrationellt
att vänta till 1997 med att inleda det nödvändiga
reformarbetet bara därför att riksdagsmajoriteten i
juni 1992 fattade ett femårigt försvarsbeslut. I
sammanhang som dessa gäller i hög grad att tid är
pengar.
Jag är inte särskilt orolig för den debatt som de
stora förändringarna i grundorganisationen
kommer att leda till. Det måste bli någon form av
paketlösning, som berör ett stort antal orter, en del
negativt och andra positivt. Då man ser de stora
sammanhangen i förslagen och det militärt och
ekonomiskt rationella i förändringarna, blir det
rimligen också lättare att fatta de nödvändiga
politiska besluten.
Herr talman! Vi socialdemokrater är naturligtvis
även inför framtiden angelägna om bredast möjliga
politiska förankring av försvars- och
säkerhetspolitiken. Men jag är inte säker på att det
är lämpligt att före valet försöka lägga fast hur vi
efter valet skall hantera detta partipolitiska samråd
och samarbete. Vi gör nog klokt i att först avvakta
väljarnas omstuvning av ''the correlation of forces'',
för att nu låna en term ur det förgångna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1,
2, 3 och 7 och avstår från att yrka bifall till de övriga
för att spara kammarens tid.