Herr talman! Så här långt ner på talarlistan i dagens
viktiga försvarspolitiska debatt kan det tänkas att
något upprepas. I så fall kanske det -- i det här fallet
av mig -- bedöms som viktigt.
Jag vill inleda med att understryka vad Sven-Olof
Petersson sade, att vi verkligen slår vakt om vår
svenska försvarsindustri, att vi ser till att behålla
kompetensen, så att vi kan bibehålla det försprång
vi har internationellt sett och vara en ledande
nation framöver också, inte minst på varvsområdet,
när det gäller den marina sidan.
Därför tycker jag att det är angeläget att nämna i
dagens debatt, utan att därför bli betraktad som
enbart något slags lokalpatriot, att t.ex.
Karlskronavarvet är i behov av beställningar
ganska snart för att inte tappa kompetens. Jag vill
uttala önskemålet och förhoppningen att
försvarsministern på sin visit i Blekinge, som
förhoppningsvis kommer snart, har något positivt
med sig i bagaget.
Något som också är viktigt när vi diskuterar
resurser inom vårt svenska försvar är att lyfta
blicken ut i världen. Vi kanske inte behöver lyfta
den så långt ut. Jag syftar i första hand på den
möjlighet till internationellt samarbete som finns
inte minst på räddningstjänstens område. Det
skulle kunna bli ett samarbete över Östersjön med
de baltiska länderna, Finland, Danmark och
Bornholm. Chefen för Blekinge flygflottilj, överste
Boo-Walter Eriksson, har i många sammanhang
framfört att de helikoptrar som flygvapnet har
mycket väl skulle kunna utgöra en resurs som gör
sjöfarten säkrare i den meningen att hjälpen skulle
finnas nära om det inträffade en olycka. Detta
skulle vara mycket bra internationellt. Det skulle
vara bra PR för det svenska försvaret, och det
skulle vara bra för skattebetalarna om vi använde
våra gemensamma resurser på ett så optimalt sätt
som möjligt.
Herr talman! I denna debatt har många talare
utgått från det försvarsbeslut som gäller den period
vi är mitt inne i, nämligen 1992 års försvarsbeslut.
Jag tänker ytterligare kommentera marinens
situation i detta sammanhang.
Redan vid försvarsbeslutet 1992 kunde man klart
konstatera att chefen för Marinen i olika skrifter
och i olika sammanhang gick ut och sade att den
ekonomiska ram han hade fått inte räckte till de
uppgifter han samtidigt hade blivit ålagd att utföra.
Detta skedde offentligt i tidskriften Marinnytt och
i andra sammanhang.
Också vi socialdemokrater hade en annorlunda
uppfattning och framförde kritik mot att man
tryckte in för mycket i ramarna. Man måste se till
att skapa förutsättningar på så sätt att man ändrar
inriktningen på verksamheten eller ändrar
penningramen. Detta har inte skett. Dagens
situation är känd. Marinen har för sin del
överskridit budgeten med ca 800 miljoner kronor.
Frågan är vem eller vilka som bär ansvaret för detta
överskridande.
Enligt vår mening är det regeringen som har det
yttersta ansvaret, eftersom det är regeringen som
ansvarar för underlaget till riksdagen. Men det
gäller också landets överbefälhavare.
Överbefälhavaren har också inför försvarsutskottet
medgivit att han har en icke helt försumbar del i
det.
Priset fick chefen för marinen betala när han hastigt
och lustigt fick sparken av regeringen.
Vad är det för åtgärder som bör vidtas för att man
skall komma i balans? Även om vi är oeniga om
mycket är vi nog trots allt eniga om att vi skall
försöka se till att de beslut som vi fattar i riksdagen
också efterföljs ute i landet.
Hur skall man då skapa balans mellan verksamhet
och ekonomi i Marinen? Det bör man titta litet
grand på. Överbefälhavaren har lagt fram förslag
om att man skall ändra på Marinens
grundorganisation och på så sätt på sikt kunna
minska utgifterna.
Regeringen vägrar att komma till riksdagen med
något förslag. Vi från socialdemokratin hade sett
fram emot ett sådant förslag och varit villiga att
diskutera det konstruktivt. Det hade man kunnat
göra i stället för att sparka chefen för Marinen och
som kosmetisk åtgärd skjuta till ytterligare 400
miljoner kronor från de tidigare nämnda intäkterna
från försäljning av olja. De 400 miljoner som
regeringen fattade beslut om den 15 december i fjol
täcker inte mer än hälften av underskottet.
Jag kanske skulle kunna få ställa en fråga till någon
som eventuellt känner sig manad att svara: Hur
skall verksamheten ändras i övrigt för att man skall
komma i takt? Vilka fartyg, utöver de som
regeringen redovisat, skall läggas vid kaj? Hur skall
Marinen ändra verksamheten för att komma i
balans? Det är väl ändå det som är syftet.
Vi har i vår partimotion och i vår reservation
återigen hävdat att det borde tillsättas en
oberoende civil ubåtskommission. Bakgrunden är
känd för hela svenska folket: de upprepade
reportage, TV-bilder och tidningsartiklar som har
förekommit i samband med ubåtsjakten i våra
skärgårdar under många år.
Det som är anmärkningsvärt i detta sammanhang är
att regeringen och utskottsmajoriten inte vill gå oss
till mötes trots att det förs samtal på expertnivå i
Moskva och på andra platser -- bl.a. med
kommendören Emil Svensson och
regeringsföreträdare. Vad är det som är så allvarligt
och farligt? Vad är det ni vill dölja för
skattebetalarna och för svenska folket? Är det
något hemlighetsmakeri? Kan inte vi som
skattebetalare ha rätt att kräva en riktig
genomlysning, gjord av civila, för att se vad den
kvarts miljard per år det kostar att jaga ubåtar har
gått till?
Herr talman! Jag måste säga att det är
anmärkningsvärt. Jag är väldigt förvånad. Det
skulle vara mycket intressant om någon -- Arne
Andersson, Landerholm eller kanske Björck
själv -- hade en förklaring att ge svenska folket. Det
tycker jag är ett berättigat krav.