Herr talman! Även om det inte överraskar mig, är
jag litet undrande inför den del av Karin Wegeståls
anförande där hon uppehåller sig både länge och
inlevelsefullt vid proceduren med förråds- och
förplägnadsvärnpliktiga. Det råder ju i utskottet
inga delade meningar om att det var utomordentligt
olyckligt, för att inte säga oskickligt, att
uppsägningar skedde och förekom
riksdagsbeslutet. Sedan kan man ett och ett halvt år
efteråt stå och fundera i kammaren över varför det
blev så. Men det löser faktiskt inga problem.
Nu är denna organisation i gång och fungerar bra.
Tidigare förrådsmän har varit föremål för
utbildning för sina tjänster såsom instruktörer i
många fall. De är också föremål för
vidareutbildning, med andra ord uppföljning, för
att bli bra i sina nya roller. Om man nu har såsom
enda motiv att tala om att regeringens politik är
dålig, fyller er argumentation rimligen från era
utgångspunkter ett syfte. Men annars var det en
dålig del av inlägget. Det var helt enkelt att gräva i
en gammal relikhög. Jag kan inte harangera Karin
Wegestål på annat vis än att säga att det var en
onödig del av inlägget.
När det gäller de värnpliktigas förmåner har det
hänt en hel del saker. Så sent som i
kompletteringpropositionen -- det nämndes
tidigare i debatten -- har regeringen återkommit
med förslag. Jag tror fortfarande att vi inte är
beredda att förändra de värnpliktigas resesituation.
Den fyller en funktion. Det är mer fråga om att vi
får en periodisering av utbildningen så att den
passar till ett nytt resemönster. Då tjänar den sitt
syfte. Men det kräver faktiskt en anpassning, och
det tar litet tid. Därom kan vi vara överens.