Herr talman! Först några siffror som kanske får
anförandet nyss att framstå i en annan dager.
Regeringen föreslår och utskottsmajoriteten
tillstyrker att totalförsvaret nästa budgetår får
kosta 41,2 miljarder kronor. Det innebär en ökning
med drygt 1 miljard kronor jämfört med
innevarande budgetår.
När det gäller vår syn på försvarets ekonomi kan
jag säga att vi har varit mycket konsekventa. När
försvarsbeslutet fattades i juni 1992 sade vi att vi
ville ligga kvar på en realt oförändrad nivå.
Försvaret skulle kompenseras för prishöjningar
o.d. Men det skulle alltså vara en realt oförändrad
nivå. Det innebär att vi genom att fullfölja den
linjen lägger fram vårt förslag om att man nästa
budgetår skall spara 1 miljard.
Vi anser att vi har varit så konsekventa som man
rimligen kan vara i detta sammanhang. Vi har inte
ställt ut sådana stora löften som Moderaterna är
experter på. I mitt inledningsanförande angav jag
också hur exempelvis armén kan förändras redan
före 1997, så att man på det sättet kan spara en hel
del pengar.
Vad som skrämmer mig litet grand är att Henrik
Landerholm och andra borgerliga debattörer här
vill skjuta på allting till 1997. Vad händer då? Ja,
enligt det riksdagsbeslut som föreligger skall man
under den femårsperiod som följer efter 1997 med
hjälp av exempelvis teknikfaktorn höja anslagen
med 8 miljarder kronor. Om inte ett mirakel
inträffar när det gäller kronans dollarkurs kommer
man då att också släpa på ett underskott om 4--5
miljarder kronor. Vidare säger stabernas
räkneexperter att det blir ytterligare ett underskott
om 5 miljarder kronor under den följande
perioden.
1997 står man där med ett finansieringsbehov
omfattande 17--18 miljarder kronor utan att få
något nytt för pengarna -- det mesta är ju redan är
intecknat.
Är inte Henrik Landerholm litet orolig för att
riksdagen 1997 inte ställer upp med 17--18 färska
miljarder utöver det löpande? Vad händer då med
försvaret? Detta är i hög grad en ansvarslös
hantering av vår säkerhetspolitik.