Herr talman! Det har varit en mycket intressant
debatt som vi nu har lyssnat på i några timmar. Det
är glädjande att höra att vi i stort sett är eniga i
utskottet och att vi alla har den goda viljan att
hjälpa folk som har det svårt. Det finns visserligen
vissa undantag i utskottet, men de skall vi kanske
förbigå med tystnad just nu.
Så länge det finns en miljard människor i världen
som lever i djup fattigdom och inte har mat för
dagen, och så länge ungefär en miljard människor
är analfabeter kan vi inte blunda och låtsas som om
vår hjälp inte behövs. Väpnade konflikter skakar
mer än 50 länder, och 35 miljoner människor är på
flykt. Av analfabeterna är två av tre kvinnor.
Klyftan mellan rika och fattiga länder har ökat
stadigt sedan 1960.
Jag vill speciellt värna om två grupper. Det är
barnen och kvinnorna.
Vi har i den socialdemokratiska partimotionen
U615 föreslagit en rad åtgärder inom
biståndspolitiken för att bygga ut stödet till just
barnen. Vi menar att nästan allt bistånd har en
barnaspekt, men att olika biståndsprogram i olika
hög grad främjar barnens rättigheter. Vi anser att
de ekonomiska reformer som nu genomförs i
biståndsländerna måste kompletteras med sociala
skyddsnät för att förhindra att vissa grupper av barn
blir strukturomvandlingsoffer. Barnperspektivet
måste ges utrymme i de landanalyser som ligger till
grund för planeringsdiskussionerna.
Det finns en konvention om barnens rättigheter.
Den trädde i kraft i september 1990. Den kan man
betrakta som en uppmaning till alla länder att måna
om barnens bästa. Det är ett av flera internationella
avtal som bl.a. förpliktar anslutna stater att främja
och skydda barnens rättigheter. Samtidigt som
barnkonventionen är den konvention som flest
stater har ratificerat ökar antalet arbetande barn i
världen. Det är uppenbart att hoten mot barnens
överlevnad, hälsa och utveckling är störst i de
fattigaste och mest skuldtyngda och
konfliktdrabbade länderna. Situationen för barnen
fortsätter att vara svår i många delar av världen.
Det är bl.a. två saker som vi vänder oss väldigt
starkt emot då vi får kännedom om dem via TV och
andra massmedier. Det är barnarbete och
barnprostitution.
Unicef stöder också projekt som har till uppgift att
ge fattiga barn möjlighet att utföra ett arbete under
kontrollerade former och få organiserad skolgång.
Det måste man betrakta som en stor framgång.
Barnprostitutionen har samma grundorsak som
barnarbete: fattigdomen. Det är de oskolade och
fattigaste barnen som i första hand blir föremål för
sexuell exploatering. I barnkonventionen åläggs
konvetionsstaterna att skydda barnen mot alla
former av sexuellt utnyttjande och sexuella
övergrepp. Vidare skall staterna vidta alla lämpliga
åtgärder för att förhindra att barn utnyttjas för
prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet,
i pornografiska föreställningar och i pornografiskt
material. Likväl bryter ett stort antal länder mot
artiklar i den konvention de ratificerat.
Kvinnorna är den andra grupp det finns all
anledning att hjälpa och stödja. En viktig
angelägenhet i biståndsarbetet är en förstärkning
av kvinnans rättigheter och en höjning av kvinnans
legala och sociala ställning genom utbildning och
reformer i arvs- och äganderätt.
Aborter av flickfoster förekommer inte bara i
Indien och Kina utan också i Sydkorea, Singapore,
Malaysia och Taiwan. Stöd bör ges till
kvinnoorganisationer, läkare och jurister som
kämpar mot könsbestämning av foster. Frågan bör
lyftas fram inom det bilaterala utvecklingsarbetets
ram.
Nöden i världen är stor. Den som står här i
talarstolen och säger att vi skall halvera
biståndsmedlen kan inte riktigt veta vad han talar
om. Jag tycker däremot att vi skall försöka
återkomma till enprocentsmålet. Vi behöver medel
för detta arbete. Därmed har jag inte sagt att enbart
biståndsarbete löser alla världens problem, men
ekonomiskt bistånd är en stor hjälp för dessa
människor.
Jag instämmer därmed i Kristina Svenssons
yrkande.