Herr talman! Jag skall först ta upp frågan om Tibet.
I flera omgångar har riksdagens Tibetkommitté
motionerat till förmån för Tibet. Vi har motionerat
om stöd till Dalai Lamas fredsplan, stöd till arbete
på MR-området och vi har hävdat att Sverige i olika
sammanhang bör ta upp och uttala kritik mot de
kinesiska övergreppen som förekommer i Tibet.
Vi har också motionerat om biståndsinsatser till
Tibet men också till de tibetanska flyktingläger som
finns i Indien. Mot bakgrund av detta är årets
biståndsbetänkande en framgång för riksdagens
Tibetkommitté. För första gången har man nu tagit
upp och behandlat frågan om biståndet i
biståndsbetänkandet. Tidigare har det klumpats
ihop med MR-betänkandet. Nu finns det alltså som
ett särskilt biståndsbetänkande, och det är vi
väldigt glada för.
Man kan se att det faktiskt händer något. SIDA har
börjat stödja den svensk-tibetanska skolföreningen
som nu håller på att bygga upp en skola under
mycket svåra omständigheter. Betänkandet
redovisar också de svårigheter som finns för att
hitta svenska kanaler för biståndsinsatserna i Tibet.
I det sammanhanget vill jag peka på att Médecins
sans frontières är verksamma i Tibet och mycket väl
kan stå som mottagare för svenska humanitära
insatser.
Man redovisar också att man nu undersöker
möjligheten att på olika sätt hitta
samarbetspartner. I det sammanhanget vill jag
nämna det schweiziska Röda korset som redan är
verksamt i Tibet och har möjlighet att verka där. I
betänkandet sägs också att man från kinesisk sida
är positiv till utökade svenska biståndsinsatser i
Tibet. Jag tycker att det är viktigt att man tar till
vara den här inställningen därför att behovet av
bistånd är oändligt. Det är viktigt att se upp så att
biståndsinsatserna inte bara medverkar till att ge
fler arbetstillfällen åt de allt fler kineser som väller
in över Tibets gränser.
SIDA skulle t.ex. kunna bli mer aktivt
initiativtagande när det gäller biståndsinsatser i
Tibet. Det gäller utbildning, hälsa och miljö.
Helt nyligen deltog jag i en stor parlamentarisk
konferens i New Dehli för Tibet. Inte mindre än
ungefär 30 parlament var representerade på den
här konferensen. Där lade vi fast ett
tiopunktsprogram för hur vi på olika sätt skall
kunna stödja Tibet och tibetanerna genom
påverkan i våra egna parlament.
En viktig punkt i det programmet är
miljöinsatserna. I Tibet pågår en kinesisk
skogsskövling och dumpning av radioaktivt avfall,
s.k. atomsopor. Allt det här bidrar till att man inte
bara förstör Tibet utan också underminerar
möjligheterna för vår egen överlevnad. I det här
sammanhanget skulle jag önska en mera aktiv linje
från SIDA.
Efter ett initiativ från riksdagens Tibetgrupp har
också en grupp jurister och samhällsvetare nu
besökt både Kina och Tibet för att studera framför
allt de mänskliga rättigheterna. Det är positivt att
man har åstadkommit detta. Men med tanke på den
fullständigt formidabla tystnad som har omgett den
här gruppens besök är det alldeles uppenbart att de
krav som vi ställde på att också parlamentariker
skulle ingå i den här gruppen borde ha
tillmötesgåtts. Parlamentariker brukar det inte vara
så lätt att tysta. Vi pratar när vi kommer hem, och
det är det som behövs. Vi behöver alltså sprida mer
information om förhållandena i Tibet, om den
bristande respekten för mänskliga rättigheter och
om det oändliga behovet av biståndsinsatser.
Här finns det alltså utrymme för ett stort antal
insatser i fortsättningen. Jag vill ändå säga att jag är
mycket glad över denna början, som faktiskt
innebär att riksdagen nu tydligt placerar Tibet på
biståndskartan.
Det andra området som jag skulle vilja tala om är
Indonesien. Jag tycker att det är mycket positivt att
regering och riksdag nu öppnar för ett samarbete
med Indonesien. Mycket kan kritiseras i
Indonesien, men det finns faktiskt också
ljuspunkter att peka på. Jag vill då särskilt
framhålla två. Den ena är
fattigdomsbekämpningen, och den andra är
familjeplaneringen.
Jag gjorde nyligen ett besök i Indonesien och skulle
gärna vilja dela med mig av mina erfarenheter
därifrån och av den information som jag fick. Jag
träffade dels ansvariga på myndighetsnivå, dels
MR-aktivister och dels biståndsansvariga inom
flera biståndsverksamma organisationer.
Den som i Indonesien har varit ansvarig för
fattigdomsbekämpningen i 20 år är professor
Mubyarto från Jakartas universitet. Det här arbetet
har varit mycket framgångsrikt. På 20 år har
andelen fattiga, enligt Världsbankens kriterier,
minskat från 60 % till 15 % av befolkningen.
Samtidigt har indonesierna blivit 70 miljoner fler.
Det här har skett genom en mycket medveten
satsning på jordbruksbefolkningen, på införandet
av en sexårig obligatorisk grundskola och på
hälsovården.
Samtidigt har programmet för
fattigdomsbekämpning också innefattat en mycket
effektiv familjeplanering. Man har då uppenbart
undvikit de mycket brutala inslag som sådana
insatser brukar kännetecknas av i tredje världen.
Familjeplaneringen stöds helhjärtat av den till 90 %
muslimska befolkningen och har inneburit att
Indonesien nu har en födelsesiffra på 1,7 % för 90-
talet -- dvs. genomsnittet i Europa. I Sverige är
motsvarande siffra nu 2,1 %.
För nästa 25-årsperiod kommer
fattigdomsbekämpningen att inriktas mindre på
ekonomisk utveckling och mera på en förstärkning
av grundutbildningen och hälsovården ute på
landsbygden. Målet för utbildningen är nioårig
grundskola för alla. På dessa områden skulle
Sverige kunna göra mycket goda insatser med de
erfarenheter som vi har från framgångsrika sådana
insatser i andra delar av tredje världen.
En av de MR-aktivister som jag träffade är advokat
Mulia Lubis. Han är en internationellt erkänd
advokat, som tidigare har haft ett mycket begränsat
aktivitetsutrymme men som nu har fått större
rörelsefrihet. Mulia Lubis har startat ett
rättshjälpscenter för personer som har blivit offer
för det korrupta rättssystemet. Det här centret får
numera verka ganska fritt, dock under mycket
knappa ekonomiska omständigheter. Man får alltså
helt klara sig på stöd utifrån. Bl.a. stöder Svenska
Advokatsamfundet det här centret.
Advokat Lubis försöker nu starta ett center för
mänskliga rättigheter, där arbetet för att stärka
respekten för de mänskliga rättigheterna skulle
kunna drivas mera systematiskt och med ett tydligt
ansikte utåt.
Advokat Lubis anser att situationen på det här
området har blivit lugnare liksom att
yttrandefriheten har vidgats något. Inga
arresteringar har t.ex. skett på Östra Timor under
det senaste året, och möjligheten att i pressen
kritisera regeringen har vidgats. Advokat Lubis har
vid flera tillfällen ganska frispråkigt kunnat
kritisera regeringen på första plats i tidningen The
Jakarta Post.
Katolska kyrkan har varit verksam på Östra Timor
under många år. Man driver ett stort
kollektivjordbruk med hundra familjer och flera
projekt på hälso- och sjukvårdsområdet. Man
instämmer i synpunkten att situationen för MR har
blivit något bättre och att yttrandefriheten på Östra
Timor och i Indonesien i övrigt har vidgats något.
Herr talman! Gemensamt för dessa båda, och även
andra, kritiker var att de ansåg att Sverige skulle
kunna göra en mycket god insats för att förbättra
MR-situationen och respekten för demokratiska
fri- och rättigheter. Men, som man sade, det
förutsätter att Sverige upphör med sin bojkott av
Indonesien och engagerar sig här.
Herr talman! Avslutningsvis: Förhållandena i
Indonesien kan kritiseras på många punkter när det
gäller demokratiska fri- och rättigheter och
mänskliga rättigheter. Den indonesiska ledningen
är inte okänslig för kritik. Men kritik och påverkan
sker bäst på plats. Jag instämmer därför i MR-
aktivisternas och hjälparbetarnas åsikt att Sverige
bör verka i Indonesien för att förstärka deras arbete
för utvecklingen både av de demokratiska fri- och
rättigheterna och av respekten för de mänskliga
rättigheterna.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet.