Herr talman! Jag konstaterar att Ingela Mårtensson
och jag inte har skilda uppfattningar när det gäller
att det finns mycket att kritisera i Indonesien. Jag
har faktiskt inte sagt något annat. Men vi har olika
syn på hur man bäst är med och påverkar. Jag
lyssnar på MR-aktivisterna och de kyrkliga
företrädarna. Den katolske fader jag träffade har
arbetat i åtta år på Östtimor och känner mycket väl
till förhållandena där.
När man möter människor i förtryckta länder finner
man alltid olika uppfattningar om hur man bäst
påverkar. En del tycker att man skall skära av alla
kontakter, andra tycker att man skall öka
kontakterna och i dem påverka på olika sätt. Det
faktum att man nu prövar gränserna för
yttrandefriheten i Indonesien är ju ändå ett tecken
på att det finns vissa möjligheter att påverka. Ingela
Mårtensson har fått en artikel av mig som visar att
man kan vara ganska frispråkig i pressen.
Det blir naturligtvis hela tiden bakslag. Men jag
tycker att vi skall vara på plats och stödja de modiga
människor som vågar tänja gränserna och som
vågar påverka. Jag tror att man genom samarbete
och genom att möta människor och tala med dem
och ge dem tillfälle att träffa representanter för
demokratiska stater hjälper till att påverka i positiv
riktning när det gäller mänskliga rättigheter och
demokratiska fri- och rättigheter.