Herr talman! I Central- och Östeuropa pågår
omfattande politiska och ekonomiska förändringar.
Att ersätta en kommandoekonomi och ett
auktoritärt politiskt samhällssystem fordrar mycket
stora ansträngningar. Det är en tidskrävande och
komplicerad process. Det visar sig dess värre att
okunnigheten om demokratins villkor och
arbetssätt samt om marknadekonomins spelregler
och begränsningar kräver ett betydande
internationellt stöd för att kunna avhjälpas.
Men västvärlden -- det gäller även vårt land -- har
inte levt upp till vad vår tid kräver. Efter det kalla
krigets slut får vi inte förlora freden. Vi
socialdemokrater för fram tre saker som vi menar
måste göras nu. Det handlar om att stärka de
organisationer som kan ge reformarbetet trygghet i
en bredare gemenskap. Det handlar om ESK men
också om andra organisationer som borde ges ett
större alleuropeiskt ansvar. Ett regionalt samarbete
över Östersjön och Nordkalotten måste till. Det
handlar också om EU som efter fördjupningen nu
kraftfullare måste öppna sig utåt. Vi vet ju att om
känslan av utanförskap får fäste så ökar
otryggheten.
Vi måste vara beredda på långt större uppoffringar
som stöd till ett gemensamt Europa. De förenklade
chockterapierna är nu avskrivna och måste följas av
en mer utvecklad ekonomisk politik.
Massarbetslöshet, maffiavälde och social
utslagning får inte prägla det nya. För att det skall
kunna undvikas måste Västeuropa satsa mer
långsiktigt med investeringar, öppna marknader
och integrerade samhällen på alla plan.
Allt måste göras för att stärka den demokratiska
kulturen. I många av de länder som lämnat
kommmunismens förtryck har ett skede av
nationell enighet kring medborgerlig anständighet
fått ge vika för en utbredd motvilja mot politik över
huvud taget. Politiken måste nu finna nya former
och ett nytt levande språk om en djup demokratisk
förankring skall kunna nås.
Vi socialdemokrater har riktat stark kritik mot
regeringens bristande hantering av östbiståndet. I
fjolårets partimotion om östbiståndet skrev vi att
''regeringens proposition saknar övergripande
målbeskrivning och strategi. Där saknas
prioritering vad avser länder och sakområden samt
delvis även biståndsformer. Där finns ingen
verklighetsbeskrivning, erfarenhetsredovisning
eller problemdiskussion. Den fördelning av medel
som finns utgör ej en klar hanteringsordning. Klart
och långsiktigt mandat ges ej till de myndigheter
som enligt svensk författning efter riktlinjer från
riksdag och regering ska fatta beslut om
användningen av de resurser som ställs till
förfogande. Samarbetet saknar fantasi och
skaparkraft.''
Så skrev vi alltså förra året, och den kritiken är
alltjämt träffande. Vi konstaterar nu att regeringen
har avstått från att ta itu med de frågorna.
Riksdagen begärde en översyn av östbiståndet, och
en enmansutredning har gjort en sådan utredning.
Men regeringen väljer att inte komma med något
förslag. Man säger att man avser att vid ett senare
tillfälle återkomma till riksdagen med en
redovisning. Jag tycker att det är klandervärt att
hantera en fråga som är av så stor betydelse för
Sveriges internationella intressen på detta sätt.
Riksdagen har dessutom begärt ett bättre underlag
från regeringen. Ytterligare ett utredningsuppdrag
har regeringen lämnat helt nyligen.
Regeringen har alltså lagt fram tre
budgetpropositioner om östsamarbetet. Man har
haft alla möjligheter att lösa hanteringsfrågorna.
Man har haft alla förutsättningar att göra
utredningar och söka samförstånd i riksdagen. Men
man har inte kunnat samla regeringen till ett
förslag. Visserligen säger sig regeringen ha för
avsikt att genomföra sådana förändringar. Om man
lyckas skall man därefter redovisa detta för
riksdagen. Detta är onekligen en märklig ordning.
Ser man till sakinnehållet i programmet finner man
att regeringen inte har lämnat en samlad
budgetredovisning. Vad är utbetalt och till vilka
ändamål, frågar man sig. Det visar sig t.ex. att 300
miljoner kronor som var avsedda som stöd för de
nya baltiska valutorna inte har betalats ut, därför
att internationell uppslutning just kring det svenska
initiativet inte kunde uppnås. Detta var medel som
förbereddes hösten 1991. Nu står de passiva, och
regeringen kommer inte heller nu med något
förslag om hur de skall användas. Vi föreslår att
dessa 300 miljoner skall används till att öka
suveränitetsbiståndet och till ett särskilt
demokratiprogram. Vi vill också öka stödet till de
enskilda organisationerna och öka satsningen på
miljön. Men vi vill också ge ytterligare stöd till de
ekonomiska reformprogrammen.
I dag är det minst tre departement som fattar beslut
som ger minst 15 myndigheter direktuppdrag att
ansvara för biståndsprogram. Det är möjligt att alla
har en viktig roll att spela, men det är också helt
klart att ingen har en fullständig överblick.
För våra samarbetspartner i de östra grannländerna
kan det inte vara lätt att möta denna oordning och
att själva försöka styra utformningen av det bistånd
som ju till slut skall svara mot deras behov. All
biståndserfarenhet visar att det bara är insatser som
mottagaren tar ansvar för och känner som sina egna
som lyckas. Då måste man också ha en ordning som
gör detta möjligt.
Vi tycker att regeringen nu borde inleda samtal
med oss socialdemokrater om utformningen av en
ny östpolitik. Vi föreslog förra året att Sveriges
internationella ansvarstagande skulle ses över i en
nationell kommission. Östsamarbetet borde ha
varit en del av ett sådant arbete. Det här förslaget
avvisades. Men grunderna för vårt östsamarbete --
mål, övergripande prioriteringar och
hanteringsordning -- bör läggas fast i en bred
samstämmighet här i riksdagen.
Jag vill upprepa det vi tidigare har sagt om
östsamarbetet. Det skall
- stärka den gemensamma säkerheten,
- stärka demokratins kultur och
- stödja en samhällsomvandling som är
ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar.