Herr talman! Jag vänder mig till Alf Svensson, som
inte var här när jag höll mitt huvudanförande. Jag
hoppas att Alf Svensson läser igenom det i
protokollet så att jag inte behöver upprepa det.
Jag tog upp situationen i Tibet. Den första fråga jag
ställde till Alf Svensson 1991 här i kammaren gällde
Tibet. Alf Svensson kommer säkert väl ihåg det.
Jag frågade häromdagen igen vad som har gjorts.
Jag hör att Alf Svensson nu är betydligt mer insatt
och positivare inställd än i början. Det här var inte
så där vidare aktuellt ämne för honom när han var
ny i sitt arbete. Nu tror jag att någonting är på gång.
Men vad har man gjort rent praktiskt?
Alf Svensson nämnde vid en frågestund för några
dagar sedan att det är svårt att hjälpa tibetaner. Jag
säger att det inte är svårt att hjälpa dem. Det är
egentligen mycket lätt att göra det, men man måste
hjälpa på ett annat sätt än det vanliga. Man måste
göra det via olika organisationer som verkar i Tibet.
Jag kan nämna några här. Det finns en organisation
som heter Médecins Sans Frontières, som alla
känner till. Den har verksamhet i Lhasa. Det finns
en organisation som heter Röda korset, som vi alla
känner till. Dess schweiziska gren arbetar i Lhasa.
Man kan exempelvis gå via Individuell
Människohjälp, som säkert Alf Svensson känner
till, som driver skolor i norra Indien för tibetanska
barn. Man kan gå via Tibetan Office i London. Jag
var i kontakt med den organisationen häromdagen.
Den har mycket god kännedom om Tibet och är
Tibets mer eller mindre officiella representant i
London. Det finns alltså en mängd kanaler.
Nu vill jag att Alf Svensson lovar att det blir av att
man hjälper dessa stackars människor. Jag kommer
att fortsätta att arbeta med frågan den här
valperioden ut, och jag hoppas att vi får fortsätta
detta samarbete ytterligare fyra år. Jag kommer att
ta upp frågan om Tibet om och om igen tills det
händer någonting.