Fru talman! Marianne Andersson frågar mig om
relevansen vad gäller det nya neutralitetsbegreppet i
dag. Jag skulle vilja tala om vår säkerhetspolitiska
doktrin så som denna är formulerad, för det är detta
som diskussionen gäller: Vi ska vara alliansfria i fred
syftande till att vi ska kunna vara neutrala i händelse
av krig i vårt närområde.
Det är denna senare del av doktrinen som stöter på
problem för oss, nämligen att vi enbart ska vara alli-
ansfria för att sedan kunna ta på oss en neutral kos-
tym i händelse av konflikt eller krig. Vi vill ju inte
det, utan vi vill vara aktiva och förebygga krig och
konflikter. Vi vill redan tidigt ta ställning för mänsk-
liga rättigheter och för de värderingar som vi står för.
Då kan vi inte bara ha en doktrin som säger att den
bara är till för att vi själva ska kunna vara neutrala.
Därför vill vi stryka den senare delen. Vi får väl
se vad partiledaröverläggningarna leder fram till. Jag
ska inte föregå dem men min personliga uppfattning
är att den militära alliansfriheten måste bestå.
När det gäller frågan om stadgeändringar och FN
vill jag, eftersom ingen här tycks känna till hur det
faktiskt förhåller sig, en gång för alla göra klart hur
det faktiskt förhåller sig. Det krävs två tredjedelars
majoritet av alla FN:s medlemsländer. Sannolikt
skulle det ha varit en mycket lång och mångårig dis-
kussion innan man kom till ett sådant resultat. Däref-
ter ska två tredjedelar, ungefär 124 av FN:s medlems-
staters parlament, ratificera ändringen. Det gäller
varje liten ändring. Vi vet ju hur svårt det är att få en
ändring av EU-fördragen till stånd och hur lång tid en
ratificering tar mellan 15 medlemmar. Ni kan ju tänka
er och förutspå en ändringstid på kanske 20-25 år. Är
inte det att lägga kraft på något där vi med praxisänd-
ringar och genom användning av den stadga som
faktiskt är så bra som den är i stället kunde försöka
utnyttja möjligheten att påverka den politiska viljan?