En säkerhetsordning för 2000-talet

Fru talman! I den här debatten kommer Birgitta

Ahlqvist senare att ta upp Europaavsnittet, och jag

kommer att ägna mig åt övriga delar av betänkandet.

Fru talman! Svensk säkerhetspolitik har gått in i

ett nytt skede. De senaste 10-15 åren har vår omvärld

och därmed Sveriges säkerhetspolitiska läge föränd-

rats radikalt. Borta är det kalla kriget med dess för-

hållandevis förutsägbara situation. I stället har vi en

ny och ovan situation att utgå ifrån. Sedan Sovjet-

unionens och Warszawapaktens fall har vi successivt

byggt upp en ny säkerhetspolitik, byggd på dagens

och inte gårdagens hot.

Det har varit en smärtsam process. Många är de

som fortfarande sitter fast i det kalla krigets tänkande,

som inte förmår att ta till sig att världen har föränd-

rats. Två tydliga exempel på detta är Högerns tro på

militärallianser och Vänsterpartiets fastklamrande vid

en otidsenlig neutralitetsdoktrin.

Dagens säkerhetspolitik måste utgå från ett myck-

et bredare säkerhetsbegrepp än gårdagens. Säkerhet

handlar inte längre bara om militär säkerhet utifrån

staternas behov utan om människors säkerhet. De hot

och risker som framstår som akuta är inte bara den

fysiska säkerheten utan även brott mot mänskliga

rättigheter, naturkatastrofer, miljöförstöring, svält och

mycket annat som direkt och indirekt hotar männi-

skors säkerhet och trygghet. En säkerhetsordning för

2000-talet måste bygga på denna nya och breddade

syn på säkerheten.

För oss handlar säkerhet också om att sammanfo-

ga den globala, den europeiska och den nationella

säkerheten till en helhet. Vår värld hänger samman,

mer i dag än kanske någonsin tidigare. Denna gemen-

samma säkerhet kräver nya verktyg och ett nytt sätt

att arbeta för att fungera. Den kan bara skapas av

staterna tillsammans. Men detta "tillsammans" kräver

mycket även av oss. Vi har en lång tradition att inom

FN:s ram arbeta förebyggande och fredsbevarande.

Vi har sedan mer än 50 år tillbaka varit en av de mest

aktiva staterna i detta arbete. Därför är inte detta

samarbete något nytt. Nu också inom EU:s ram bidrar

vi aktivt till att konfliktförebyggande och konfliktha-

tering med civila och militära medel blir en del av

unionens arbete. Det innebär att vi fullföljer en

svensk tradition på detta område. Samtidigt måste vi

göra det inom ramen för en ny världsordning och med

hjälp av delvis nya verktyg.

Fru talman! I regeringens skrivelse Att förebygga

väpnade konflikter pekas på behovet av det förebyg-

gande arbetet. Det här är en skrivelse som det finns

anledning att stanna upp vid en stund. Jag önskar att

kammarens alla ledamöter ville läsa den från pärm till

pärm.

Katastrofer som dem i Jugoslavien i början av 90-

talet, i Rwanda 1994 och i Kosovo 1999 visar tydligt

på behovet av ett förebyggande arbete innan våldet

bryter ut. Detta förebyggande arbete handlar om att

arbeta på flera nivåer. Det kanske viktigaste är att

reagera på de tidiga varningssignalerna och att sedan

ha instrumenten för att kunna agera.

Genom ett ökat samarbete med MR-

organisationer och med universitetens fredsforskare

kan vi förbättra vår kunskap om konflikthantering.

Många olika insatser kan bli aktuella, och mycket

skrivs om detta i regeringens skrivelse. Det kan

handla om alltifrån samtal, analys och medling till

rena biståndsinstatser och stöd till rättsvårdande in-

stitutioner. Det handlar om att främja en kultur för det

förebyggande arbetet, att stärka det internationella

normsystemet, att stärka det internationella institutio-

nella ramverket och att stärka Sveriges egen kapacitet

att bedriva förebyggande arbete.

Helheten måste prägla delarna på samma sätt som

delarna präglar helheten. Kampen för säkerhet,

mänskliga rättigheter eller en god miljö i fjärran län-

der är också direkt och indirekt en kamp för vår egen

säkerhet. Jag tror att exemplet med den nyligen upp-

blossande konflikten i Makedonien i slutet av mars i

år speglar dagens arbete för säkerhet och stabilitet i

vår omvärld på ett bra sätt.

När det stod klart att albaner på båda sidor om den

makedoniska gränsen underminerade stabiliteten i

såväl Kosovo som Makedonien tog utrikesutskottet

snabbt ett initiativ för att utöka den svenska insatsen

och vidga det geografiska mandatet för våra KFOR-

förband i området. På detta sätt kunde Sverige till-

sammans med övriga världssamfundet bidra till att

minska spänningarna i området. I dag är den militära

säkerheten i huvudsak återställd, och nu måste vi

arbeta vidare med den civila utvecklingen och med att

förebygga fortsatta konflikter. Som ett led i detta

kommer regeringen att stödja etableringen av univer-

sitet i Tetovo. Det tycker jag är ett gott exempel på en

konfliktförebyggande åtgärd.

Fru talman! Det sätt som vi i utskottet har arbetat

fram detta betänkande på är unikt. Vi har tittat på

säkerhetsfrågorna ur en rad olika perspektiv och

byggt vårt betänkande på fem skrivelser från rege-

ringen och på inte mindre än 350 motionsyrkande

från den allmänna motionstiden under de tre senaste

åren. Det är ett stort och omfattande arbete som ligger

bakom att sammanfoga allt detta till en helhet som

speglar bredden i svensk säkerhetspolitik. Ett nackdel

med detta arbetssätt är att arbetet har kommit ta en

osedvanligt lång tid. Men vår säkerhet är en helhet,

och därför måste också vår säkerhetspolitik vara det.

Vad jag tidigare sade om vår syn på säkerhet

måste hänga ihop med den globala, europeiska och

nationella nivån, och det måste prägla vårt sätt att

arbeta. Detta betänkande, vars arbetsnamn har varit

Millenniebetänkandet, är ett uttryck för hur samman-

satt svensk säkerhetspolitik i dag måste vara.

De reservationer som har inkommit mot betän-

kandet är i flera fall helt onödiga. Reservanterna vill

att utskottet ska tillstyrka ett motionsyrkande här eller

ha en något starkare skrivning där, men i sak innebär

det inte någon större skillnad i förhållande till den

förda politiken. Marianne Andersson sade t.o.m. i sitt

inledningsanförande att man kanske var ganska över-

ens, men att man vill reservera sig ändå.

Vanligen handlar det om att reservanterna vill att

regeringen ska göra lite till av vad den redan gör eller

ge högre prioritet åt vissa områden, utan att man för

den skull konkretiserar i vad detta skulle bestå.

Fru talman! Svensk säkerhetspolitik har en breda-

re säkerhetspolitisk förankring än vad antalet reser-

vationer och särskilda yttranden indikerar. På några

punkter finns det dock stora principiella skillnader

mellan partierna. Jag skulle vilja sammanfatta dessa

under fyra olika områden.

Det handlar om synen på militär alliansfrihet och

neutralitet, om synen på Natomedlemskap, om frågan

om rätten för vissa länder att utan FN-mandat göra

s.k. humanitära interventioner och om synen på hur

man ska gå till väga vid FN:s reformering. Här är

skillnaderna mellan partierna stora.

Frågan om den militära alliansfriheten och neut-

raliteten är just nu föremål för partiledaröverlägg-

ningar om den nya säkerhetspolitiska doktrinen. Frå-

gan om Natomedlemskap hänger samman med denna,

men verkar ännu så länge mest vara en fråga som

Folkpartiet diskuterar med sig självt, även om också

moderaterna slirar lite på frågan.

I dagens DN uppmanar Lars Leijonborg modera-

terna att genomföra en intern omröstning om Nato-

medlemskap. Det är förstås inte min sak, men om jag

vore i Bo Lundgrens kläder skulle jag inte lyssna

särskilt mycket till det rådet. När Folkpartiets egna

opinionsundersökningar och den egna interna om-

röstningen visar att knappt en femtedel av de egna

medlemmarna står bakom Folkpartiets syn i Natofrå-

gan skulle jag tro att man inte är en särskilt god råd-

givare. Jag skulle akta mig för att lyssna till det rådet,

Bo Lundgren och Göran Lennmarker.

Fru talman! Låt mig klart slå fast att den princip

som utskottet utgår ifrån är att Sverige även fortsätt-

ningsvis ska vara militärt alliansfritt. Frågan om Na-

tomedlemskap är inte aktuell. Precis som jag teckna-

de i början av mitt anförande ser jag inget behov av

att Sverige skulle gå med i någon militärallians. Vi

har helt enkelt inget att vinna på det.

Resultatet om vi skulle gå med i Nato är att vi

förlorar vår möjlighet att bedriva en självständig

säkerhetspolitik. Resultatet skulle också innebära en

osäkrare omvärld. Säkerheten i norra Europa skulle

inte gynnas om vi gick med i Nato. Tvärtom skulle vi

äventyra den positiva utveckling som vi i dag ser runt

Östersjön. Natomedlemskap, kära kolleger, är en

omodern form av säkerhetspolitik.

Med frågan om humanitär intervention är det an-

norlunda. Här är vi överens om målet, men inte om

medlen. Målet är att grova och omfattande kränk-

ningar av mänskliga rättigheter, politisk och religiös

förföljelse samt folkfördrivning aldrig ska kunna ses

som en stats inre angelägenheter. Detta är också nå-

got som få av världens regeringar i dag går emot.

Människors rättigheter får ett allt större värde på

staters bekostnad. Detta är en utveckling som vi väl-

komnar.

Men, och det vill jag särskilt betona, humanitär

intervention är något som måste ske i FN:s regi. FN

är den enda aktör som med folkrättslig legitimitet kan

intervenera i andra länder.

I flera reservationer hävdar Folkpartiet och Cen-

tern, men också Moderaterna att FN-stadgan ska

ändras och att möjligheten till humanitär intervention

ska skrivas in. Men det har inte varit FN-stadgan som

hittills har varit hindret utan det har varit den politis-

ka viljan.

Jag vill fråga Lars Leijonborg om han och Folk-

partiet, som envist driver en ändring av FN-stadgan

som en fråga som Sveriges regering ska driva, om

han vet hur en ändring av FN-stadgan går till, kan

föreställa sig hur lång tid det skulle kunna ta i allra

bästa fall. Jag skulle gärna vilja höra om Lars Leijon-

borg har den insikten.

Nej, låt mig i stället påminna om vad Olof Palme

sade när FN fyllde 40 år, och det är fortfarande aktu-

ellt. Han sade så här:

"Låt oss inte göra FN till syndabock för problem

som återspeglar våra egna brister. Det är inte FN som

inte nått upp till oss. Det är vi som inte har nått upp

till Förenta Nationernas höga ideal. Det är genom att

förbättra oss själva och vår politik som vi kan förbätt-

ra Förenta Nationerna."

Kofi Annan själv säger det, och FN-kännare och

fredsforskare som exempelvis Peter Wallensten häv-

dar att FN-stadgan redan i dag ger möjlighet till mi-

litär intervention i humanitära fall. En ändring av FN-

stadgan är därmed onödig och skulle i alla fall inte

skapa den nödvändiga politiska viljan. Det är bara en

omständlig och energikrävande process som enbart

tar fokus från det egentliga problemet. Vår väg att

stärka FN går i stället genom att fortsätta den redan

påbörjade reformeringen av FN. Vi vill att FN:s sä-

kerhetsråd ska utökas för att få större legitimitet och

att vetorätten, genom frivilliga överenskommelser,

ska begränsas till att endast gälla frågor som rör den

egna nationens säkerhet. Därmed skapar vi en vetofri

kultur som gör FN mer kraftfullt och effektivt.

Moderaterna pläderar för att vi i förväg ska defi-

niera situationer där säkerhetsrådets beslut helt kan

avvaras även vid fredsframtvingande insatser. Det

vore verkligen att underminera hela FN-tanken. Vad

Moderaterna egentligen menar är att vissa länder eller

grupper av länder skulle ges rätt att ingripa i andra

länder utan ett mandat från FN:s säkerhetsråd.

I dag råder ett generellt våldsförbud enligt FN-

stadgan. Det finns bara två typer av situationer där

våldsanvändning är legitimt. Den ena situationen är

självförsvar, när länder enskilt eller kollektivt utövar

sin urgamla rätt att försvara sig mot väpnade angrepp.

Den andra situationen är när det finns ett mandat från

FN:s säkerhetsråd. Att tillåta humanitär intervention

utan mandat från säkerhetsrådet skulle öppna en

tredje möjlighet att använda våld - inte byggd på den

internationella rättens solida grund utan på enskilda

staters godtycke. Om var och en skulle kunna ta sig

rätten att intervenera i en annan stat upplöses det

generella våldsförbudet. Resultatet av detta är i dag

oöverskådligt.

Inom parentes sagt kan det tyckas lite märkligt att

Moderaterna, ett parti som i vanliga fall säger sig stå

för lag och ordning, här förespråkar denna något udda

typ av civil olydnad - eller kanske militär olydnad är

ett bättre uttryck. Det är något som Moderaterna

gärna får förklara närmare i debatten. Problemet med

Moderaternas anarkistiska modell är i grunden sam-

ma problem som med medborgargarden. Genom att

man sätter de gemensamma spelreglerna ur funktion

öppnar man för anarki och godtycke. Den gamla

devisen "Land ska med lag byggas" borde vara själv-

klar även i den internationella rätten. Därför kommer

Sverige även fortsättningsvis att kräva FN-mandat för

fredsframtvingande insatser.

Fru talman! Det betänkande som vi diskuterar i

dag i kammaren bär namnet En säkerhetsordning för

2000-talet. Jag tycker att det lever upp till sitt namn.

Vår nya säkerhet måste bygga på mer än kulor och

krut. Den måste bygga på en förståelse om att vår

värld i dag är gemensam. De hot och risker vi står

inför står vi inför tillsammans, och tillsammans måste

vi lösa dem. Då duger det inte att sitta och vänta tills

konflikter bryter ut. Vi har alla ett ansvar för att bidra

till en konfliktförebyggande kultur.

Det är som Václav Havel uttrycker det: Endast ur

en nyfödd känsla av globalt ansvar kan växa ett sys-

tem av instrument att möta alla hot som mänsklighe-

ten själv har skapat. Ett stilla liv på randen till en

vulkan är illusoriskt. I dagens värld angår allt alla.

Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till ut-

rikesutskottets förslag i betänkandet och avslag på

samtliga reservationer.