Fru talman! Låt mig för att avsluta samtalet om
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
säga att jag inte för egen del har några farhågor om
att det här området skulle bli överstatligt. De flesta
regeringar inom EU är alltför rädda om sin egen linje
för att vilja foga sig i någonting som är överstatligt på
andrapelarområdet. Jag tror alltså inte att den risken
föreligger. Skulle några stater yttra sådana åsikter
finns det i alla fall inte en majoritet för det. Någon
sådan majoritet går inte heller att få. Sverige skulle
inte vilja ha överstatlighet inom det här området, för
det skulle innebära att vi tvingades in i t.ex. en ge-
mensam politik på kärnvapennedrustningens område.
Jag tror alltså inte att vi behöver oroa oss för det.
Utvecklingen på västra Balkan har gått i vågor.
Situationen är i dag väldigt mycket bättre än den var
för ett år sedan, men så sent som i mars i år instabili-
serades läget återigen av gränsstrider och terroraktio-
ner. De kosovoalbanska flyktingarnas situation är en
fråga för regeringen och för de institutioner som finns
för att hantera sådana frågor. Jag vill inte från denna
talarstol ge uttryck för en uppfattning som skulle
gälla dessa flyktingar som grupp. Jag anser att varje
flykting ska få sin fråga individuellt bedömd. Möjlig-
heterna att flytta tillbaka måste också bedömas indi-
viduellt beroende på varifrån man kommer. Jag tyck-
er inte att det är klokt att ta kollektiva beslut i sådana
här frågor. Det kan skapa prejudikat som blir oerhört
svåra att fullfölja för framtiden.