Fru talman! I dagens betänkande behandlas de
motionsyrkanden som låg till grund för fjolårets om-
fattande debatt om behovet av en ny neutralitets-
kommission.
Den första neutralitetskommissionen gjorde ett
viktigt arbete i att beskriva hur den svenska regering-
en under det kalla kriget värderade hotet mot landet
och sökte säkra landets försvar, i händelse av krig.
Kommissionen hade i uppdrag att beskriva situa-
tionen som den såg ut under tiden från andra världs-
krigets slut fram till november 1969 eller, som reso-
nemanget i direktiven gick, intill dess att den interna-
tionella nedrustningspolitiken fick genomslag.
Neutralitetskommissionen gjorde på en rad punk-
ter mycket betydelsefulla insatser. I perspektiv av den
första kommissionens värdefulla arbete ter det sig
som uppenbart att centrala delar av den svenska ef-
terkrigshistorien inte är lika väl skildrade som tiden
före 1969.
Det finns behov av en genomlysning av tiden
mellan november 1969 och 1989. Då och då blossar
debatter upp om Sveriges agerande under det kalla
krigets senare del, där medieuppgifter vållar stor
uppmärksamhet och politisk turbulens. Det må vara
ubåtar eller västsamarbete. Regeringens svar brukar
bli att under press tillsätta kommissioner eller utred-
ningar för att bekräfta eller falsifiera de nya uppgif-
ternas påstådda substans. Ett sådant förhållningssätt,
där historien betraktas styckevis och delt, gör att
kunskapen blir till ett glest lapptäcke.
Förhållningssättet måste vara det omvända och
det säkerhetspolitiska agerandet mellan 1969 och
1989 skildras i ett sammanhang. Så kan historien bäst
förstås och sammanhang skapas mellan olika uppgif-
ter.
Om historien inte är väl dokumenterad saknas
möjligheter att på en full kunskapsgrund diskutera
hur säkerhetspolitiken sköttes under det kalla krigets
senare delar. Utan kunskap och debatt om gårdagen
blir förutsättningarna för den framåtsyftande säker-
hetspolitiska debatten bristfälliga.
Det handlar verkligen inte - som regeringen på-
stått - om att en ny neutralitetskommission skulle haft
till uppgift att tillse att alla partier landar på samma
ståndpunkt om Sveriges framtida säkerhetspolitiska
vägval. Förutsättningarna för en partiövergripande
linje ter sig knappast som goda, med tanke på partier-
nas varierande inställning till europeiskt samarbete.
Men det avgörande är att Sveriges framtida säker-
hetspolitiska vägval är en renodlat politisk fråga, inte
en uppgift för en ny neutralitetskommission.
Utan god kunskap om det som varit kan beslut om
framtidens säkerhetspolitiska vägval inte fattas på
rationell grund. De partier som inte fruktar de upp-
gifter en ny neutralitetskommission skulle kunna
tänkas frambringa borde därför vara intresserade av
att kunskapsbasen om Sveriges agerande under det
kalla krigets senare del växer.
En ny neutralitetskommission, med mandat att ar-
beta sig vidare fram i tiden också efter november
1969, är därför påkallad.
Fru talman! Fram till nyligen har säkerhetspoliti-
ken hanterats med stor varsamhet och vilja till sam-
förstånd över partigränserna. En ny neutralitetskom-
missions förutsättningar, uppdrag och former borde
därför ha diskuterats mellan partierna, så att kommis-
sionens arbete kunnat vinna bredast möjliga stöd och
förtroende.
Vi moderater begärde därför partiledaröverlägg-
ningar för att åstadkomma en bred enighet. Inför den
första neutralitetskommissionens tillsättande resone-
rade dåvarande statsministern Bildt med dåvarande
partiordföranden Carlsson om formerna för dess ar-
bete. Socialdemokraterna har den här gången blankt
avvisat sådana överläggningar.
I stället för en bred uppgörelse med riksdagens
partier om en ny neutralitetskommission valde social-
demokraterna att köra över oppositionen både i sak-
och formfrågan.
Hela hanteringen har präglats av förvirring och av
att riksdagen har hållits utanför frågan. Det var först
via uppgifter i medierna som det framkom att vice
statsministern ville att den tänkte ubåtsutredaren Rolf
Ekéus skulle ges förändrade och utökade direktiv, så
att också säkerhetspolitiska frågor skulle ingå i hans
uppdrag.
Via andra uppgifter i medierna framgick det att
vice statsministern ansåg att Rolf Ekéus skulle få
sällskap av ytterligare ett antal experter. Inte mindre
än fyra statsråd, med statsministern i spetsen, hade då
hunnit uttala sig i frågan.
Riksdagen hölls dock i okunnighet. Varken utri-
kesutskottet eller riksdagen som helhet informerades
om hur regeringen tänkte sig Ekéus utredning. Det är
snudd på skandal.
Utrikesutskottets majoritet hänvisade, när man
förra våren avvisade förslaget om en ny neutralitets-
kommission, till Rolf Ekéus kommande direktiv, som
skulle presenteras längre fram på sommaren. Han
hade då inte ens fått sina direktiv om ubåtsfrågan, än
mindre några tilläggsdirektiv om säkerhetspolitiken.
Majoriteten vägrade att invänta direktiven, vilket
vi borgerliga begärde, detta trots att vi beviljat majo-
riteten möjlighet att söka information vid ett tidigare
tillfälle. Utrikesutskottet fattade således sitt beslut i
blindo, utan att veta vare sig hur direktiven, resurser-
na eller utredningstiden för Rolf Ekéus skulle utfor-
mas. Därmed avsvor sig riksdagen inflytande över en
central säkerhetspolitisk fråga. Passivare kan knap-
past ett riksdagsutskott förhålla sig.
Fru talman! Det är en betydande skillnad mellan
att utreda ubåtsfrågan under 1980- och 90-tal och att
utreda det samlade säkerhetspolitiska agerandet från
1969 till 1989. Ingen självklar koppling eller samord-
ningsfördel finns mellan de båda uppdrag regeringen
gett ensamutredaren.
En avgörande kritik är att regeringen drev igenom
att utredningen skulle genomföras av en ensamutreda-
re. Detta skiljer sig i grunden från den första neutra-
litetskommissionen, som bestod av en rad erfarna
ledamöter, som är seniorer inom sina områden. Upp-
dragets omfattning ska inte underskattas.
För att en utredning om landets säkerhetspolitiska
agerande ska vinna förtroende måste ett antal förut-
sättningar vara uppfyllda. Regeringens alternativ till
en ny neutralitetskommission har inte fullt ut klarat
att möta något av dessa kriterier.
· Utredningen måste ha ett starkt och tydligt mandat
från regeringen. Om det framgår eller framstår
som att regeringen egentligen inte alls önskar en
fullödig granskning av tidigare regeringars age-
rande kan detta skapa diskussion om utredningens
möjligheter att vända på alla stenar.
· Tiden utredningen har till sitt förfogande måste
vara tillräcklig. Den första neutralitetskommissio-
nen hade 18 månader på sig. Den ensamma dub-
belarbetande utredaren fick kortare tid till sitt för-
fogande. Snabbutredningar kan möjligen för den
som har det intresset vara ett försök att få bort
frågan från den offentliga politiska debatten men
skapar frågor om utredningens tillförlitlighet.
· Resurserna som utredaren har till sitt förfogande
måste vara rimliga, t.ex. vad avser antalet leda-
möter, experter och sakkunniga.
· Utredningen måste ges tillgång till allt relevant
material och alla relevanta personer.
· Utredarens direktiv och förutsättningar måste ha
ett brett stöd i riksdagen. Om hanteringen är tvek-
sam riskerar utredningen att förlora kraft redan
innan den fullgjorts. Svensk säkerhetspolitik kan
inte behandlas som vore den en intern angelägen-
het för socialdemokraterna med stödpartier.
Fru talman! Det är svårt att undvika tanken att en
ny neutralitetskommission avvisas för att regeringen
är rädd för att sanningen om det verkliga säkerhets-
politiska agerandet under regeringarna Palme och
Carlsson skulle komma ut. Genom att ändra direkti-
ven för den tänkta ubåtsutredaren lyckas regeringen
ensam behålla kontrollen över frågan.
Varför ska svenska folket nekas rätten till sin
historia? Vilka fakta är det som svenska folket inte
ska få del av?
Som vi ser det kvarstår behov av en ny, fullstän-
dig neutralitetskommission.
Fru talman! I dagens betänkande behandlas också
frågan om mandat för EU:s krishantering. Att upp-
rätthålla FN-stadgans principer är en oerhört viktig
fråga. Det kan man inte förenkla till att handla enbart
om mandat från FN:s säkerhetsråd. Frågan är större
än så. Det handlar om att det internationella samfun-
det måste kunna agera i en allvarlig krissituation.
Det finns ett tydligt mönster i regeringens säker-
hetspolitiska agerande. Civil säkerhet kan regeringen
hantera ganska bra, men säkerhetens kärna, den mi-
litära krishanteringen, klarar man över huvud taget
inte att hantera på ett rationellt sätt.
Alla är överens om att fredsframtvingande militä-
ra insatser i första hand ska ske med mandat från
FN:s säkerhetsråd. Men vad gör EU om säkerhetsrå-
det inte förmår axla sitt utpekade huvudansvar för
internationell fred och säkerhet och FN-mandat därför
blockeras?
Ska Sverige hävda formalismens företrädesrätt
och hindra insatser? Ska vi låta folkmord fortgå? Ska
vi låta civila dö? Eller ska Sverige och EU välja att
agera för freden ändå?
EU:s regeringschefer har slagit fast att besluten
om EU:s krishanteringsinsatser måste fattas i enlighet
med FN-stadgans principer. I ordförandeskapets slut-
satser från Helsingfors står följande att läsa:
"Unionen kommer att bidra till internationell fred
och säkerhet i enlighet med principerna i Förenta
nationernas stadga. Unionen erkänner att Förenta
nationernas säkerhetsråd har huvudansvaret för beva-
randet av internationell fred och säkerhet".
Detta är alltså principer som gäller för EU:s ge-
mensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Märk väl att
det står "i enlighet med principerna" i FN-stadgan
och att säkerhetsrådet har huvudansvaret för fred och
säkerhet. Denna formulering, som för övrigt överens-
stämmer med Natos, valdes just för att undvika att
EU skulle handlingsförlamas i akuta kriser.
Den svenska regeringen har ändå valt att kräva
konkreta FN-mandat för att EU ska kunna agera.
"Fredsframtvingande insatser kräver ett beslut av
FN:s säkerhetsråd". Det kommer från regeringens
utrikesdeklaration. Anna Lindh har sagt i riksdagen:
"När vi säger att man ska följa principerna i FN-
stadgan betyder det ... att man ska ha mandat från
säkerhetsrådet när det gäller fredsframtvingande
insatser".
Också statsministern har villkorat EU:s militära
krishantering med säkerhetsrådsmandat: "När det
gäller nödvändigheten av ett FN-mandat för sådant
som innebär våldsanvändning är det klart fastlagt i
dagens slutsatser att det bygger på FN-stadgan".
Som svar på en journalistfråga om detta innebar
krav på säkerhetsrådsmandat svarade statsministern:
"Ja, det bygger på FN-mandat för våldsanvändning".
Detta säger alltså statsministern i direkt strid med
toppmötets slutsatser.
Det må vara hans egen uppfattning, men det är en
felaktig beskrivning av Helsingforsmötets beslut.
Situationen är inte så enkel som regeringen har för-
sökt att ge intryck av, vilket händelserna på Balkan
visar.
FN-stadgans principer är mer än bara en be-
slutsordning. Det finns också åligganden för länderna
att hindra t.ex. folkmord. FN-stadgans principer och
inte ett entydigt mandat från en resolution var det
Nato hänvisade till när man inledde aktionen för att
stoppa Milo evic brott i Kosovo.
En sådan åtstramning av Helsingforsmötets beslut
som den svenska regeringen sökt göra skulle hindra
EU från att agera i humanitära nödlägen som det i
Kosovo där säkerhetsrådsmandat uppenbart orätt
blockeras. Vem har intresse av det?
Vi är alla överens om att EU:s krishanteringsin-
satser primärt ska ske med säkerhetsrådsmandat i
grunden. Men att som den svenska regeringen i prak-
tiken villkora EU:s agerande för freden till ett god-
kännande från ett obstruerande Fastlandskina är fel.
Regimen i Kina stoppade t.ex. för några år sedan
fortsatt FN-närvaro med fredsbevarande trupp i Ma-
kedonien när den som bäst behövdes. När den svens-
ka regeringen viker sig för veto eller hot om veto
säger den underförstått att makt är rätt.
EU:s regeringschefer valde tvärtom en formule-
ring i mandatfrågan som skulle utgöra en försäkring
mot passivitet. De flesta är överens om att det vore fel
att inte agera i humanitära nödlägen som det i Ko-
sovo. Det var därför som Sverige trots allt stödde
Natoinsatsen i Kosovo och beskrev den som nödvän-
dig, väl medvetet om att den saknade säkerhets-
rådsmandat.
Utrikesministern sade: "Vi hade helst sett ett FN-
beslut. Men det viktiga nu är att få Milo evic att ge
efter." Samtidigt har utrikesministern sagt att det är
fråga om hypotetiska situationer där EU skulle behö-
va agera utan FN-mandat. Det är det inte alls, vilket
hennes eget agerande har visat.
Sverige måste nu agera för att skapa en klarare
situation för framtiden. Det är bättre att vara förbe-
redd än att alltid överraskas om säkerhetsrådet block-
eras. Men i stället för ett rationellt agerande i mandat-
frågan har regeringen valt en man-ska-aldrig-säga-
aldrig-doktrin, för att låna utrikesministerns ord.
Å ena sidan säger regeringen att FN-mandat enligt
Sveriges uppfattning ovillkorligen krävs för freds-
framtvingande insatser. Å andra sidan medger rege-
ringen under press att man aldrig kan säga aldrig. Det
är orimligt. Regeringen har dock själv försatt sig i
denna ohållbara situation genom att av inrikespolitis-
ka skäl försöka omtolka de beslut den har varit med
om att fatta i EU.
Sverige har nu ett antal olika alternativ som borde
diskuteras. Vi kan säga att de gånger Sverige accepte-
rar agerande utan säkerhetsrådsmandat är undantags-
situationer som inte är prejudicerande. Det skapar
dock osäkerhet i varje given situation och är motsä-
gelsefullt.
Sverige kan verka för att modernisera och förtyd-
liga FN-stadgan och vetorätten. Det är någonting som
bl.a. Tysklands utrikesminister har resonerat om.
Sverige skulle också kunna lyfta fram Uniting for
Peace-mekanismen som ett alternativ att använda i
låsta situationer. Generalförsamlingen övertar då
säkerhetsrådets uppgifter om säkerhetsrådet förlamas.
Sverige kan tydligt säga att EU måste kunna ge-
nomföra krishanteringsuppgiften i humanitära nödlä-
gen också om FN-mandat saknas. Agerandet måste
dock alltid ske i enlighet med FN-stadgans principer,
som också innefattar bl.a. krav på att hindra folk-
mord.
Sverige kan driva att skyddet mot folkmord och
folkfördrivning ska kunna utgöra grund för ingripan-
den enligt FN-stadgan.
Sverige kan slutligen välja kombinationer av des-
sa eller andra lösningar.
Det som inte är acceptabelt är passivitet i huma-
nitära nödlägen där människor dör på grund av poli-
tiska låsningar i säkerhetsrådet eller oförmåga att ta
ställning från bl.a. svensk sida.
Regeringen har glidit också vad gäller bruket av
vetorätten i EU. "Det finns möjlighet för de enskilda
länderna att använda sitt veto om det mot förmodan
skulle finnas olika tolkningar när det gäller ett FN-
mandat". Det har utrikesministern sagt här i riksda-
gen.
Att flagga för att Sverige kan komma att använda
sitt veto sänder helt felaktiga signaler om Sveriges
vilja att delta i fredssamarbetet.
Menar regeringen verkligen att Sverige skulle
kunna hindra 14 andra EU-länder från att agera för
freden? Kan Sverige tänka sig att blockera de andra
EU-länderna när de vill hantera en krissituation i
närområdet? Det vore helt orimligt.
Det är närmast omöjligt att se någon situation där
ett svenskt veto skulle kunna vara aktuellt. Däremot
är det mycket lätt att se situationer där ett gemensamt
agerande inom EU är avgörande för freden. Rege-
ringen måste ta sin uppgift på allvar och inte sprida
vanföreställningar i mandatfrågan för att rädda sitt
rödgröna samarbete.
Fru talman! Jag vill avsluta med att beklaga att
Viola Furubjelke har lämnat kammarsalen så att vi
inte kan få en debatt om frågan om mandat för EU:s
krishantering.