Fru talman! Att hantera kriser och konflikter är en
stor och viktig del av säkerhetspolitiken. Det under-
ströks också av Viola Furubjelke förut. Det är av
betydelse vem som formulerar problemen, vem som
har ansvar, vem som agerar, vilka medel man använ-
der och vilka mål man vill uppnå.
Sverige har kommit relativt långt i det allmänna
jämställdhetsarbetet. Vi driver frågan internationellt i
EU, i FN, osv. Men när det gäller säkerhetspolitiska
sammanhang lyser jämställdhetsperspektivet vad
gäller insikter och praktiskt handlande med sin från-
varo.
Möjligtvis finner man något som liknar jämställd-
hetstänkande när det handlar om civilbefolkningen.
Då pekas speciellt kvinnor ut som krigets offer. Men
man talar sällan om och ser än mer sällan kvinnor
som aktörer i bevakandet och bevarandet av den na-
tionella och internationella säkerheten. Detta är ett
problem både för demokratin och säkerhetspolitiken.
I betänkandet tas det upp en del om det svenska
internationella arbetets analys om kvinnornas situa-
tion i världen och också om studier om genderfrågor
som bedrivs. Det är mycket positivt. Man menar
också att om fler kvinnor involveras i konfliktföre-
byggande och konflikthantering skulle det i många
fall göra arbetet mer framgångsrikt och mångfacette-
rat.
Just det. Därför måste vi ha en strategi för att föra
in jämställdhetsaspekterna i säkerhetspolitiken. Den-
na strategi bör omfatta allt från representation till
förberedelse och genomförande av internationella
operationer. Jämställdhetsperspektivet ska genomsyra
utformningen av den svenska säkerhetspolitiken på
alla nivåer och inom alla områden såväl civila som
militära.
I Försvarsberedningen, där jag är medlem, har vi
lämnat en rapport till försvarsministern i mars. Alla
har ställt sig bakom att all konflikthantering i samtli-
ga skeden ska genomsyras av ett jämställdhetspers-
pektiv. Här skriver vi också att i samtliga skeden av
krishantering bör kvinnors kompetens och erfarenhe-
ter tas till vara för att skapa effektivare insatser och
hållbarare lösningar. Mandat för fredsfrämjande in-
satser ska aktivt uppmärksamma och involvera kvin-
nor och uppmuntra kvinnligt deltagande när fredsav-
tal förhandlas fram. Vi tar också upp den FN-
resolution som uppmanar medlemsstater att stärka
kvinnorepresentationen på alla beslutsnivåer inom
krishantering.
Fru talman! Den europeiska unionen håller på att
bygga upp en krishanteringsförmåga och en kapacitet.
Fokus ligger mycket starkt på den militära delen.
Inom EU driver Sverige på utvecklingen av den s.k.
civila krishanteringen. De beslut som finns i dag
rörande den civila delen innebär att medlemsstaterna
har åtagit sig att senast år 2003 kunna bidra med upp
till 5 000 poliser för internationellt uppdrag. Från
svenskt håll säger man sig också trycka på när det
gäller konfliktförebyggande åtgärder. De civila delar-
na är än så länge endast polisiära, vilket betyder att
tyngdpunkten ligger på krishanteringsinsatser där de
nationella våldsmonopolen är aktörer. Detta betyder
också att den s.k. europeiska krishanteringen är tyd-
ligt inriktad på av tradition manligt dominerade om-
råden - krishanteringens aktörer är män.
På ett seminarium i Simrishamn togs bl.a. dessa
frågor upp. Till det förberedande möte inför toppmö-
tet i Göteborg som ägde rum i samma stad överläm-
nades krav på att utbilda internationellt arbetande
personal i genusmedvetenhet för att motverka den
könsblindhet som i dag befäster kvinnors och mäns
olika maktpositioner. Det gäller också att se kvinnor
som nyckelaktörer i konfliktförebyggande krishante-
ring och uppbyggnadsarbete efter krig. Nu gäller det
verkligen! Nu får vi se om Göteborgsmötet kan driva
på jämställdheten inom krishanteringen.
Egentligen är det onödigt att man ska behöva peka
på att det före, under och efter väpnade konflikter
finns både kvinnor och män som är inblandade. Så
länge man bevisligen inte kan konstatera att kvinnor
och män drabbas på samma sätt av väpnade konflikter
eller har samma möjlighet att påverka utvecklingen
av en kris eller återuppbyggnad av samhället efter en
konflikt så bör allt säkerhetspolitiskt arbete grunda
sig på en analys av kvinnors och mäns villkor. Målet
för allt säkerhetspolitiskt arbete bör därför alltid in-
nehålla ett jämställdhetsperspektiv. Det är detta som
vi måste ha en strategi för. Sverige måste gå från ord
till handling.
Fru talman! Jag ska kort ta upp en annan fråga.
Det handlar om utarmat uran.
Vänsterpartiet har i en motion krävt att Sverige
och FN ska initiera förbud mot utarmat uran i projek-
tiler. Bakgrunden är de sjukdomssymtom som solda-
ter från Gulfkriget uppvisar, men också att Nato nu
äntligen har erkänt att man har använt utarmat uran
även i Kosovo och Bosnien.
Det är riktigt att forskare är oense om effekterna
på både människor och miljö. De som påtalar riskerna
är främst läkare. Utskottet hänvisar till FOA, som
hävdar att det i dagsläget - märk väl - inte finns
några bevis på skador.
Skador på människor och miljö kan komma efter
en ganska lång tid. Även om FOA i dagsläget inte ser
några risker så bör försiktighetsprincipen råda. Det
finns många exempel på ämnen och verksamheter
som ansetts vara ofarliga men som på lång sikt har
visat sig vara förödande.
Ett svenskt initiativ till en internationell överens-
kommelse om förbud mot militärt användande av
utarmat uran skulle vara ett steg på vägen mot ned-
rustning och förbättrad kontroll mot användandet av
vapen som i värsta fall kan leda till svåra, långvariga
skador på människor och miljö.
Därför yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reserva-
tion 6.