Fru talman! Detta betänkande, som har gått under
arbetsnamnet millenniebetänkandet, inleds med föl-
jande mening:
Främjandet av respekt för de mänskliga rättighe-
terna i hela världen är en av grundpelarna i svensk
utrikespolitik, och om kränkningar förekommer måste
det påtalas.
Sedan följer ett par hundra sidor där detta ut-
vecklas. Betänkandet avslutas med den här meningen:
Med utgångspunkt i en vidgad syn på säkerhet bör
säkerhetspolitikens nationella och internationella
dimensioner formas i ett kontinuerligt samspel mellan
olika politiska områden.
Och det är just vad man gör i detta betänkande.
Här tar man upp området mänskliga rättigheter, de-
mokratins roll i fredsarbetet, FN:s roll, EU:s freds-
skapande roll, OSSE, PFF osv.
En fråga som många människor ställer sig när de
ser rapporter i TV, lyssnar på radio och läser sina
tidningar är: Varför gör inte FN något åt situationen?
Man kan också höra: Varför gör inte EU något? Är
det inte EU:s ansvar att tackla de här problemen? Och
varför går inte Sverige in och gör något?
Det är förtvivlade rop från människor som upple-
ver situationen som ohållbar.
Jag ska först upprätthålla mig lite grann kring
FN:s roll. Problemet är, som också har framförts här i
dag, att FN:s säkerhetsråd inte alltid tar sitt ansvar ens
vid grova brott mot FN:s principer. Exempelvis svek
säkerhetsrådet sitt ansvar när folkmorden i Rwanda
ägde rum 1994. Vi minns fortfarande de gräsliga TV-
bilderna.
Säkerhetsrådet har inte heller förmått ge mandat
till USA:s och Storbritanniens insatser för att skydda
kurderna i norra Irak mot planerade folkmord. Också
dessa bilder förföljer oss fortfarande.
Inte heller kunde säkerhetsrådet vidhålla den mi-
litära insatsen i Makedonien. Detta fick i sin tur för-
ödande konsekvenser när strider bröt ut i Makedonien
mellan albanska väpnade grupper och den makedo-
niska armén.
Denna brist på ansvarstagande kan inte accepteras
när det gäller att förhindra grova brott mot FN:s prin-
ciper. Gräsliga folkmord och folkfördrivningar måste
stoppas. Vi vänder oss till FN för handling och age-
rande. Skydd mot denna typ av brott måste kunna ges
kraftfullt och med FN-stadgan som plattform för
ingripande. En reformering av säkerhetsrådet måste
ske, så att det bättre förmår uppfylla sitt ansvar och
sitt agerande.
FN-stadgan måste ändras så att humanitära inter-
ventioner kan ske för att förhindra folkmord och
förödande konflikter med gräsligt lidande för civila.
Carlsson-Ramphal-rapporten har nämnts här. I
den tas problemet upp med att FN-stadgan inte ger
mandat att gå in i interna konflikter. Vi har diskuterat
detta tidigare, både i utskottet och här i kammaren.
Men något riktigt stöd för förslaget har aldrig Carls-
son-Ramphal-rapporten fått. Det är olyckligt. FN
måste ta sig samman på den här punkten.
Säkerhetsrådet måste alltså ges möjlighet att agera
även vid inomstatliga konflikter. Hänvisning till att
detta inkräktar på staters suveränitet är i längden inget
hållbart argument när människor mördas, lemlästas,
fördrivs och måste fly sina hem.
Grova kränkningar av mänskliga rättigheter kan
aldrig accepteras med hänvisning till att det rör sig
om ett lands inre angelägenheter. Universella mänsk-
liga rättigheter måste värnas. Detta är FN:s viktigaste
uppgift. Förändring av FN-stadgan är en viktig åtgärd
för att åstadkomma detta.
Där grundläggande värden står på spel och alla
andra vägar har uttömts ska militära ingripanden från
det internationella samfundets sida kunna ske med
FN-stadgan som plattform.
Generalsekreterare Kofi Annan har presenterat ett
antal rapporter angående FN:s reformering. Han är
också inne på linjen att FN måste reformeras. Det har
sagts här tidigare i debatten att man inte ska röra FN-
stadgan, men en reformering och även en ändring av
stadgan måste till - det inser också Kofi Annan.
I den senare rapporten föreslår han att verksam-
heten ska fokuseras på tre kärnområden, nämligen
fattigdomsbekämpning, säkerhet och hållbar framtid.
Jag menar att det också finns ett fjärde område där
FN kraftfullt ska agera. Det gäller demokratiområdet.
Utan demokrati kommer inte de tre områden Kofi
Annan talar om att hållbart kunna förverkligas. Ett
viktigt område för demokratibyggandet är genomfö-
randet av fria och demokratiska val, men det är na-
turligtvis inte det enda området. Här har FN definitivt
ett ansvar och måste agera kraftfullt. Därför menar
jag att FN bör inrätta en samordnande funktion för
demokratiska val. Jag utvecklar detta i reservation
nr 4, som jag härmed yrkar bifall till.
Fru talman! Den svenska neutralitetspolitiken är
inte entydig, och har aldrig varit det. Det visar inte
minst den debatt som har ägt rum här i dag. Neutrali-
tetspolitikkommissionen hade uppdraget att beskriva
situationen som den såg ut under tiden från andra
världskriget och fram till 1969. Den gjorde ett viktigt
arbete med att beskriva hur den svenska regeringen
under det kalla kriget värderade hotet mot landet och
sökte samarbete för att säkra landets försvar i händel-
se av krig. Där kom också fram hur viktig den atlan-
tiska länken är för svensk säkerhetspolitik och att den
även varit det historiskt.
Centrala delar av den svenska efterkrigshistorien
är varken tillfredsställande utredda eller skildrade. En
ny neutralitetspolitikkommission med mandat att
arbeta sig vidare fram i tiden efter november 1969
borde redan ha tillsatts. Är regeringen rädd för hur
sanningen om det verkliga säkerhetspolitiska ageran-
det ser ut? Eller vad är förklaringen till att man inte
vill tillsätta en kommission som grundligt får gå ige-
nom frågan? Ett folk, i det här fallet det svenska, har
rätt till sin egen historia, och den ska skildras rätt.
Därför är det viktigt att en sådan här kommission
tillsätts. Det skulle också ge en bra bakgrund till den
fortsatta säkerhetspolitiska debatten i Sverige.