Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tion 20 i utrikesutskottets betänkande. Därmed kom-
mer voteringen kl. 17 i dag att bli historisk. Det är
första gången som Sveriges riksdag tar ställning till
ett yrkande enligt vilket Sverige bör söka medlem-
skap i Nato. Detta är enligt Folkpartiets mening den
naturliga slutsatsen av de dramatiska förändringarna i
vår del av världen för tio år sedan och mycket av det
som har hänt i världen under 1990-talet.
Jag satt häromåret bredvid Polens ambassadör på
en middag. Han sade då att Polen nu gränsar till sju
länder av vilka inget fanns för tio år sedan, och att
Polen då gränsade till tre länder av vilka inget fanns
kvar nu. Jag tänkte: Han måste ju rimligen veta, efter-
som han är Polens ambassadör. Men när jag kom hem
slog jag ändå upp en kartbok och tittade efter hur det
var. Faktum är att då, kring 1990, hette grannarna
Sovjetunionen, Tjeckoslovakien och DDR. Nu är det
Ryssland, Litauen, Vitryssland, Ukraina, Slovakien,
Tjeckien och Förbundsrepubliken Tyskland.
Detta var en liten illustration till de enorma för-
ändringar som har ägt rum i vår del av världen.
Vi hade stora förhoppningar, då, om vad den eu-
ropeiska kommunismens fall skulle innebära för värl-
dens utveckling. Men 1990-talet har delvis krossat de
förhoppningarna. Vi har här hört om folkmordet i
Rwanda. Vi känner till diktatorn Saddam Husseins
ockupation av Kuwait. Vi känner till diktatorn Mi-
lo evics agerande i Bosnien och Kosovo, för att ta
några exempel.
Ett land som då, för tio år sedan, var på väg att bli
en demokrati, nämligen Vitryssland, måste vi numera
på nytt betrakta som en diktatur under Lukasjenko.
Det påminner också om att säkerhetspolitik fortfaran-
de är ett extremt viktigt ämne att diskutera i Sveriges
riksdag. Vi måste fortfarande fundera på hur vår egen
säkerhet ska kunna öka och hur vår roll i världen som
hävdare av mänskliga rättigheter och humanitet ska
kunna stärkas.
Här är det uppenbart att det finns en klyfta mellan
dem som hittills har debatterat, med Lars Ohly på den
ena sidan. Vi har gemensamt den uppfattningen att
Förenta nationerna spelar en utomordentligt viktig
roll i världen. FN har en ställning som mänsklighe-
tens samlade företrädare som ingen annan organisa-
tion utmanar. Men det är uppenbart, för den som
vågar se verkligheten som den är, att FN inte räcker.
Det beror i grunden på att det som krossades för drygt
tio år sedan var den europeiska kommunismen. Men
kommunismen i världen lever ju kvar, framför allt i
världens mest folkrika nation Kommunistkina, som är
permanent medlem av FN:s säkerhetsråd och enligt
den FN-stadga som Lars Ohly här vill slå vakt om har
en möjlighet att blockera aktioner för att komma folk
och enskilda människor till hjälp vars rätt kränks av
diktatorer.
Det är ju det som 1990-har lärt oss: Människorna i
Srebrenica hade ingen hjälp av FN. FN hade lovat
dem att staden skulle vara en skyddad zon. De hade
strömmat dit för att undgå Milo evics mördare. Men
FN förmådde inte skydda dem. Löftet var inget värt.
Det är den diskussionen som måste föras: Ska vi
som tror på mänskliga rättigheter stå passiva när t.ex.
diktatorerna i Beijing tycker att det som sker är okej?
Den tolkning av folkrätten som Lars Ohly här har
givit uttryck för stöds ju mycket kraftfullt av Slobo-
dan Milo evic. Den stöds också av diktatorerna i
Beijing. Men fler och fler i den demokratiska världen
inser att vi måste ha en utveckling av folkrätten som
innebär att hotade och kränkta människor måste kun-
na få hjälp någonstans ifrån.
Under 1990-talet har Nato utvecklats till den i
särklass viktigaste säkerhetsordningen i Europa. Vi
talade för tio år sedan mycket om att det behövde
utvecklas en alleuropeisk säkerhetsordning. Nato har
mycket framgångsrikt inlett byggandet av en sådan
säkerhetsordning. När EU:s ledare på pampiga topp-
möten avger yviga deklarationer om hur viktigt det är
att vidga unionen österut har Nato i praktiken inlett
denna östutvidgning. Nato har inlett omfattande part-
nerskaps- och samarbetsarrangemang med en rad
länder i Europa och också i Europas närhet.
Sverige samarbetar mycket nära med Nato. Jag
tycker att det är en mycket positiv situation. Vi med-
verkar mycket aktivt i PFF. Vi har svenska officerare
i Natohögkvarteret i Bryssel. Svensk trupp står under
Natobefäl i Kosovo. Vi har ett omfattande samarbete
på underrättelsesidan. Vi stärker de baltiska staterna
militärt för att underlätta deras Natomedlemskap.
En diplomat påpekade för mig för en tid sedan att
det faktiskt också fanns svensk trupp på Natoområde.
Vi hade ett underhållsförband i Ungern sedan landet
blivit Natomedlem för att understödja de svenska
trupperna på Balkan. Så vi har ett tätt samarbete, och
jag tycker att det är mycket bra.
Jag tycker också att det är bra att EU ökar sina
möjligheter att använda militär personal vid kriser.
Men jag vill anlägga några aspekter på detta. Framför
allt är det ett visst dubbelspel - den anklagelsen går i
första hand till regeringen - att varje dag bedriva
detta nära Natosamarbete, men att på sätt och vis
förneka det inför svenska folket genom att hävda att
Sverige är alliansfritt. Alliansfritt blir ju ett fullstän-
digt irrelevant begrepp inför den uppräkning jag just
gjorde. Vi bygger ju allianser hela tiden. Det är alli-
ansbyggande som måste vara det centrala begreppet i
modern säkerhet, inte alliansfrihet.
En annan aspekt på det här är att Sverige har allt
intresse av att hävda den atlantiska länken. Det är
fullständigt ohistoriskt att tro att Västeuropa på egen
hand klarar att hävda demokrati och mänskliga rättig-
heter. Hela 1900-talet lär oss att det är i samverkan
över Atlanten som detta hävdas bäst.
Här är också en liten märklighet. Man kan tala om
ett dubbelspel även här. Det jag just nu sade är Sveri-
ges officiella politik. Sveriges socialdemokratiska
regering hävdar att det är viktigt med den atlantiska
länken.
Det här är enligt min mening en av de mest aktu-
ella och viktiga utrikespolitiska frågorna, därför att
det som sker nu i Europa är en snabb expansion av
det militära samarbetet inom Europeiska unionen.
Som jag nyss sade är jag för det. Vi menar att det
definitivt har sin roll. Men det finns krafter i Europa
och i Sverige som ser det samarbetet som ett alterna-
tiv till den atlantiska länken och, som jag nyss sade,
det synsättet strider ju mot Sveriges officiella, av den
socialdemokratiska regeringen formulerade utrikes-
politiken.
Här har alltså jag och regeringen samma ambition.
Vi vill slå vakt om den atlantiska länken. Vi vill inte
att det som nu sker inom EU ska bli en ersättning för
Nato. Men självklart är det som Natomedlemmar vi
har störst förutsättningar att hävda den viktiga stånd-
punkten.
En annan aspekt av Natosamarbetet är att det är
lite oklart för mig vad ett par andra partier, framför
allt Moderata samlingspartiet, egentligen tycker i den
frågan. Jag har läst texterna i betänkandet mycket
noga. Moderata samlingspartiet har ju en vältalig
argumentation i text. Jag noterade att Lars Ohly t.o.m.
tyckte att den var ännu vältaligare än Folkpartiets
argumentation för varför Sverige bör vara Natomed-
lem. Men den mycket fina argumentationen fullföljs
ju inte i ett yrkande.
Om vi ska få till stånd en sådan här förändring är
det klart att processen måste starta. Den naturliga
startpunkten är ett uttalande från Sveriges riksdag att
Sverige bör bli medlem.
Lars Ohly sade i ett sammanhang, jag antecknade
formuleringen, att ett skäl för alliansfrihet är att Sve-
rige inte behöver ta hänsyn till vad som sägs i andra
huvudstäder och att vår alliansfrihet inte hindrade oss
från kraftfulla ställningstaganden mot diktatur och
förtryck.
Jag tycker precis tvärtom. Man ska inte tala för en
hänsynslös utrikespolitik. Tvärtom, Sverige ska ta
hänsyn till vad som sägs i andra huvudstäder. Och
Sverige ska på ett helt annat sätt än vi gjorde under
60-talet, 70-talet och 80-talet ta ställning mot diktatur
och förtryck.
Det har framkommit mycket tydligt hur vi svek
Kambodjas folk under Pol Pot-tiden, hur vi svek
förtryckta kubaner när vår dåvarande statsminister
Olof Palme åkte dit och höll tal tillsammans med
diktatorn Fidel Castro, hur vi svek de baltiska folken.
Det behövs en helt annan demokratiprofil i svensk
utrikespolitik. Jag menar att det är i samverkan med
andra demokratier som den demokratiprofilen hävdas
bäst.
För mig är det uppenbart att Sverige har gjort sig
starkt beroende av Nato under 1990-talet, och jag har
applåderat den utvecklingen. Det är som sagt i alli-
ansbyggande vi formar modern säkerhet.
Men det är en potentiellt farlig situation att vara
mycket beroende av Nato men inte vara beslutsfat-
tande när de riktigt viktiga besluten ska fattas. Därför
är det viktigt att Sveriges riksdag i dag fattar beslut
om att göra uttalandet att Sverige bör bl medlem i
Nato, så att vi startar den processen.
I dag har riksdagsledamöter från alla partier möj-
lighet att visa att de har förstått vad en modern säker-
hetspolitik kräver. Ju fler röster folkpartimotionen får,
desto starkare blir signalen till andra att inleda det
säkerhetspolitiska omtänkande som snart ändå måste
komma. Kärnan i det omtänkandet måste vara just
denna: I vår tid är det allianser, inte alliansfrihet som
bygger säkerhet.