Fru talman! Förändringarna av svensk säkerhets-
politik är ganska betydande och omfattande - sett i ett
historiskt perspektiv. Från att mycket starkt ha beto-
nat den militära alliansfriheten och neutralitetspoliti-
ken under en följd av år, vilket också har gagnat Sve-
riges intressen internationellt, har vi nu hamnat i ett
läge där EU-medlemskapet har omöjliggjort de tradi-
tionella svenska positionerna.
Neutraliteten och alliansfriheten har en stark folk-
lig förankring. Det har betytt mycket mer än bara
avsaknaden av medlemskap i en militär allians. Den
svenska säkerhetspolitiken har varit mycket mer om-
fattande än att den bara har kunnat definieras som
avsaknaden av ömsesidiga försvarsförpliktelser med
andra länder. Den har inte bara varit ett förhållnings-
sätt till en värld och en världsdel dominerad av två
konkurrerande militärallianser.
Nej, den svenska neutralitetspolitiken har haft sin
utgångspunkt i vikten av självständighet och vikten
av trovärdighet för ett litet land att kunna stå upp för
små länders och folks intressen mot stormakter. Den
har varit ett sätt att kunna forma en egen politik utan
att ta hänsyn till vad som sägs i andra huvudstäder.
Den har varit ett sätt att kunna formulera en egen
identitet i internationell säkerhetspolitik. Detta håller
EU-medlemskapet och de nu pågående förändringar-
na på att omöjliggöra.
Sverige har aldrig varit ett land som har varit pas-
sivt på grund av sin alliansfrihet. Sverige har varit ett
av de länder som har deltagit mest aktivt i FN:s kris-
hantering - både militärt och civilt. Det har gällt över
hela världen; det har gällt i Kongo, på Cypern, i
Mellanöstern och i en mängd andra länder.
Konsekvensen av neutralitetspolitiken har också
varit att Sverige har kunnat tala klarspråk när brott
har skett mot territoriell integritet, mot demokrati och
mot mänskliga rättigheter.
De svenska regeringarna under 1960-, 1970- och
1980-talen förhöll sig aldrig passiva eller avvaktande
till diktaturer, övergrepp och anfallskrig. Tvärtom var
Sverige en klar förespråkare för små länders och folks
intressen mot stormakternas maktpolitiska ambitio-
ner.
Därför är det sorgligt att vi har kommit i ett läge
när EU-medlemskapet så tydligt går i motsatt riktning
mot den svenska neutralitetspolitiken. EU-
medlemskapet sätter en hämsko på våra möjligheter
att själva utforma vår politik. Detta sades redan inför
folkomröstningen 1994. Vi som var tveksamma,
kritiska eller direkta motståndare till ett svenskt EU-
medlemskap hävdade att den svenska neutralitetspo-
litiken i längden inte kunde finnas kvar såsom den
tidigare formulerats. Mot detta sade en enad front på
ja-sidan att den svenska alliansfriheten och neutrali-
tetspolitiken inte kommer att påverkas av ett EU-
medlemskap. Det borde vara dags att tala klarspråk.
Det borde vara dags att erkänna från ja-sidan att man
faktiskt inte talade sanning. Det borde vara dags att
erkänna att det svenska medlemskapet i den europe-
iska unionen är den främsta grunden för den föränd-
ring av svensk säkerhetspolitik som nu sker. Det är
detta som är det främsta argumentet för att Sverige nu
är på väg att överge den säkerhetspolitiska doktrin
som har innefattat neutralitetsoptionen.
Det finns de som har tagit konsekvenserna av
detta. Folkpartiet kommer i debatten i dag att före-
språka en reservation som innebär att Sverige ska
söka medlemskap i Nato. Det snällaste man kan säga
om den är att den är konsekvent. Folkpartiet vill att
Sverige ska ansluta sig till en militär allians under ett
kärnvapenparaply för att stödja och försvara de in-
tressen som den rika världen och USA företräder
gentemot andra länder i världen. Den ståndpunkten
kan man ha, även om det är en ståndpunkt med
mycket svag folklig förankring. Det är ändå hedervärt
att kunna diskutera den.
Då har jag svårare att fördra dem som med exakt
samma argument landar på att ingenting ska föränd-
ras. Där finns Moderata samlingspartiet, som i sin
reservation mer vältaligt än Folkpartiet utvecklar
synen på Nato och vikten av ett svenskt Natomedlem-
skap och talar om att neutraliteten och alliansfriheten
är historiskt förlegade. Men slutsatsen blir ändå att
Moderaterna inte vill bifalla krav på ett svenskt Na-
tomedlemskap. Det är obegripligt. Det borde förkla-
ras av Moderaterna - det borde vara rimligt att man
talar om vad man menar.
De diskussioner som pågår och som kommer att
fortsätta om en ny säkerhetspolitisk doktrin kommer
knappast att kunna samla en bred enighet. Åtminstone
från Vänsterpartiets sida blir det mycket svårt att vara
med och forma en sådan enhet om Moderaterna är
med på en sådan överenskommelse, med den syn på
Natomedlemskap som framgår av Moderaternas re-
servation i dagens ärende.
Ett avgörande brott mot tidigare utrikespolitiska
principer var den svenska hållningen till bombningar-
na i Jugoslavien. Det var ett folkrättsbrott. Enligt
internationell rätt finns det ingenting som kan försva-
ra att en militär allians tar sig rätten att bedöma när
våld ska få användas, tar sig rätten att bomba civila
och tar sig rätten att föröda ett land. Det våldsmono-
pol som FN har haft är fortfarande den enda garanten
för att vi ska kunna bygga en värld i säkerhet. Därför
var det så sorgligt när regeringen hummade och inte
talade klarspråk. När man sedan väl talade klarspråk
så lutade man sig mer mot Natos argument än mot de
svenska neutralitets- och alliansfrihetsargumenten,
som borde ha lett regeringen fram till ett klart av-
ståndstagande från Natos militära aktiviteter i Jugo-
slavien.
Det viktigaste i dag borde vara att återupprätta
FN:s våldsmonopol och se till att de starka, de rika
och de mäktiga inte själva ska få rätten att bestämma
när militär makt ska få användas mot andra länder.
Bara genom ett reformerat FN kan vi komma fram på
en väg mot en säkerhetsordning som tryggar både
fred och säkerhet och även folks möjlighet och rättig-
het att välja olika vägar. Bara på det sättet kan vi
förhindra att USA än tydligare tar sig rollen som
världspolis och dominant på den världspolitiska are-
nan.
I förlängningen innebär ju ett hummande eller ett
passivt stöd till Natos bombningar att man accepterar
våldsanvändning från dem som har militär, ekono-
misk och politisk möjlighet till detta. Det är också ett
brott mot svensk traditionell utrikespolitik. Vi har
tvärtom alltid försökt att stå på de små ländernas och
folkens sida mot de stora makterna.
Det här vill ju vissa få till att man stöder folkmord
och brott mot mänskliga rättigheter i länder som Ju-
goslavien eller i Kosovo, och ingenting kan vara mer
felaktigt. Jag tycker att den jugoslaviska regimen
under Milo evic var en katastrof både för det jugosla-
viska folket och för kosovoalbanerna. Men om vi ska
ha någon ordning i hur vi ska hantera brott mot de
mänskliga rättigheterna i olika länder kan vi inte
tillåta att starka makter bestämmer när det är dags att
använda militärt våld. Det är en orimlig position som
leder oss till en uppdelning av världen i intressesfärer
från de starka och rika ländernas sida.
FN-stadgan och dess principer måste hävdas. Och
det innebär naturligtvis att vi ställer mycket starkare
krav på att FN-mandat ska vara grunden för militära
insatser som Sverige deltar i. Det är rimligt att vi klart
och tydligt säger att det inte bara handlar om någon
sorts principer. Det handlar inte om att sätta in militär
enligt FN-stadgans principer. Det var ju just det som
Nato motiverade sitt angrepp på Jugoslavien med.
Det handlar om att vi värnar FN:s våldsmonopol och
inte kommer att delta som nation i någon militär
aktivitet som inte har ett klart FN-mandat bakom sig.
Det finns också en fråga som ännu inte har besva-
rats av regeringen. Vi har ställt den vid upprepade
tillfällen. Det handlar om EU:s militära krishantering
och den snabbinsatsstyrka som nu ska sättas upp. Är
det så - jag frågar t.ex. utskottsordföranden Viola
Furubjelke - att Sverige kommer att tvingas att soli-
dariskt betala för militära insatser som vi avstår från
att delta i? I så fall menar jag att inte bara neutralite-
ten, utan även den svenska alliansfriheten faktiskt är i
fara.
Fru talman! Detta är ett stort betänkande. Det
finns många reservationer. För Vänsterpartiets del
kommer Berit Jóhannesson så småningom att prata
mer om kvinnors medverkan i krishantering och om
utarmat uran.
Jag står naturligtvis bakom alla de reservationer
som Vänsterpartiet har lagt i utrikesutskottet, men för
tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 13
om EU:s militarisering och reservation 19 om svensk
säkerhetspolitik och svensk neutralitet.