Fru talman! Vi delar inte den uppfattningen. Vi
menar att båda dessa processer måste kunna pågå
samtidigt. Vi är fullt medvetna om att det är svårt att
ändra FN-stadgan, men det är fråga om en viktig
signal om vad vårt land vill göra. Arbetet för en veto-
fri kultur måste naturligtvis pågå samtidigt.
Jag skulle vilja kommentera något annat som Vi-
ola Furubjelke sade, nämligen att vi i stället ska ar-
beta konfliktförebyggande och att vårt arbete över
huvud taget ska inriktas på det. Jag hoppas att Sverige
lever upp till detta på ett lite bättre sätt än vad som
sker t.ex. i Afrika. Jag ska ge ett par exempel som jag
tycker är ganska bedrövliga.
Det handlar först om det lilla landet Guinea-
Bissau, som vi har haft uppe till diskussion så många
gånger. Sverige har minskat sitt bistånd och tagit bort
sin diplomatiska närvaro där. Vi vet mycket väl att
det har varit ett kaos i det landet, men när man äntli-
gen lyckades genomföra ett demokratiskt val och utse
en ny president drogs stödet till det landet bort. När
man hade fått vissa förutsättningar att gå en positiv
utveckling till mötes, drog omvärlden bort stöd, så att
man inte kunde betala löner osv. Detta gör att det
kommer att vara omöjligt för landet att utvecklas
demokratiskt, och det kommer att bli konflikter igen.
Jag tycker att det är helt fel metod.
Ett annat exempel är Burundi, där vi under flera år
har haft en närvaro för att stötta parlamentet och
medverka till en demokratisk utveckling. Det finns i
Burundi en oerhört bräcklig demokrati, som behöver
stöd, men man tar i stället bort sin närvaro där och
satsar på Burkina Faso, där utvecklingen just nu hål-
ler på att gå lite grann åt fel håll.
Jag tycker att vår modell för påverkan borde vara
att stärka den positiva utveckling som finns. Jag tyck-
er att Sverige ibland gör missar i det sammanhanget.