Fru talman! Det är stort att debattera detta betän-
kande, som vi i utrikesutskottet har jobbat med i långt
över ett år. Vi har nästan fått börja om från början
ibland, eftersom nya saker har kommit till. Därför
hinner man inte gå in på alla de frågor som berörs,
men jag vill säga att det i de allra flesta frågor finns
en stor och bred enighet i utrikesutskottet om det som
vi behandlar i detta betänkande. Trots att man fokuse-
rar på de områden där det finns skillnader är det ändå
så. Det är väldigt viktigt, tycker jag.
För Centerpartiet är den grundläggande utgångs-
punkten i all politik FN-deklarationens portalmening
om alla människors lika värde och rättigheter. Vårt
yttersta mål är att alla människor ska ha möjlighet att
växa och förverkliga sina drömmar. Det målet om-
fattar alla oavsett kön, inkomst, etnisk bakgrund,
sexuell identitet och var man bor någonstans.
För att nå dit krävs frihet att välja och verktyg för
att kunna axla ansvaret för sig själv och för andra. Vi
sätter den enskilda människan i centrum - alltså indi-
videns okränkbara värde.
Vår utrikes- och säkerhetspolitik bygger på dessa
utgångspunkter och strävar efter att möjliggöra för
enskilda människor, länder, grupper av länder och
regioner - samma sak gäller det globala samfundet -
att ta ansvar för sig själva, för andra och för vår ge-
mensamma värld. Vi strävar efter att stärka skyddet
för de mänskliga rättigheterna, bejaka ländernas
självständiga val av säkerhetspolitik - det handlar om
såväl Baltikum som andra, förstås - att utveckla kon-
flikthanterande och konfliktläkande instrument, ut-
jämna klyftorna mellan världens fattiga och rika och
bejaka tilltron till demokratisk uppbyggnad under-
ifrån genom starka civila samhällen.
Nationellt ska vi kunna möta militära hot som di-
rekt berör Sverige. Vi ska också förebygga och kunna
hantera situationer som utan att direkt hota Sveriges
fred och självständighet ändå skulle innebära snabba
och allvarliga försämringar av samhällets normala
funktioner: naturkatastrofer, olyckor, internationell
brottslighet och sabotage. Det kan gälla IT och annat,
t.ex.
Internationellt ska vi samverka med andra stater
och aktivt verka för fred och ökad avspänning.
Säkerhetspolitiken står på tre ben, som jag ser det.
De hänger ihop alltmer. Det handlar förstås om utri-
kespolitiken, om vårt samarbete med andra länder och
deras människor och med alla de internationella in-
stitutionerna som FN, EU, OSSE, Europarådet m.fl.
Det är viktigt, tycker vi, att FN:s roll som samordnare
av olika insatser stärks på olika sätt.
Det var utrikespolitiken. Det andra benet är säker-
hetspolitiken - det militära försvaret, det internatio-
nella fredsarbetet, krishanteringen och det konfliktfö-
rebyggande arbetet.
Det handlar också om biståndet - om utvecklings-
samarbetet. Det är kanske det viktigaste för att före-
bygga konflikter.
Allt detta är viktigt, och vad som är alltmer viktigt
är en ökad samverkan för att förebygga och hindra att
konflikter bryter ut. Det är det viktigaste säkerhets-
politiska arbetet. Vi måste börja mycket tidigare än
vad som sker i dag. Vi har ett särskilt yttrande som
handlar just om detta - om att världssamfundet måste
fånga upp att utvecklingen går i fel riktning och
snabbt kunna sätta in insatser. Det står mycket om det
i betänkandet. Vi har inte en annan syn på det; vi
tycker bara att det är så oerhört viktigt.
På senare tid har fokus alltmer satts på det före-
byggande - på förebyggande krishantering och före-
byggande arbete innan det blir en kris. Det är ju där
som det är så viktigt att det finns resurser och att man
arbetar. Fokus har satts på det. Sverige talar mycket
om det. Det är viktigt att vi går från ord till handling
ännu mera än vad vi gör i dag. Det tycker vi.
I dag växer det ömsesidiga globala beroendet. En
ökad rättvisa mellan världens fattiga och rika är en
förutsättning för fred och långsiktig hållbar utveck-
ling. Det handlar också så mycket om kontakter mel-
lan människor och om att konkret stödja arbetet mot
ökad demokrati i världens länder - om att medverka i
processer som leder till detta - och om att stödja det
civila samhället och låta demokratin växa underifrån.
Det finns mycket vi kan göra.
I dag, t.ex., pågår en konferens här i riksdagen om
Turkiet och dess plats i Europa och om vad Turkiet
måste göra för att kunna inleda medlemskapsför-
handlingar med EU, med betoning på mänskliga
rättigheter. Det handlar om en kritisk men också
konstruktiv debatt och diskussion för att visa att re-
spekten för mänskliga rättigheter är ett odelbart krav
när det gäller alla ansökarländer och att den respekten
hänger ihop med såväl den ekonomiska utvecklingen
i landet som en fredlig utveckling.
I förra veckan hade Awepa, en organisation för
europeiska parlamentariker för Afrika, en tvådagar-
skonferens här i Stockholm - Parlamentariker som
instrument för fred - där parlamentariker från olika
partier i länder i södra Afrika och i centralafrikanska
länder deltog. Som exempel kan nämnas en minister
och en oppositionspolitiker från Zimbabwe. Det var
mycket intressant. Det var ungefär samma relation
när det gäller representanter från Angola, Burundi,
Rwanda m.fl. länder. Den typen av stöd till det par-
lamentariska arbetet är en mycket viktig del i våra
säkerhetspolitiska strävanden. Människorna där ute
ska känna att det finns en dialog och att de har stöd
när det gäller att bygga deras egen demokrati. Vi ska
hjälpa till med att ge dem verktygen för detta.
I dag debatterar vi alltså en säkerhetspolitik inför
2000-talet - en politik som ska bidra till att göra
framtiden säkrare för oss här i Sverige, förstås, och
för människor ute i världen. Det ska vara säkrare än
det föregående seklet, som rymde så mycket av krig
och förstörelse.
Efter det kalla krigets slut upplevde världen någon
sorts eufori. Det fanns de som trodde att historien nu
var slut. Nu skulle det inte vara några fler problem.
Hur fel hade inte de?
90-talet präglades både av den inställningen och
av krigen på Balkan, av naturkatastrofer och av
många interna konflikter runtom i världen - inte
minst i Afrika.
Det finns en hel rad positiva tecken i dag, men det
finns också många negativa. Jag kan bara nämna den
eskalerande krisen i Mellanöstern, att antalet fattiga i
världen ökar även om andelen fattiga inte gör det, att
ett ökande antal barn i flera afrikanska länder blir
utan skolgång, att USA med Bushadministrationen
håller på att göra världen lite mer osäker och att kli-
matförändringar hotar att öka antalet miljöflyktingar.
Det här är bara några exempel.
Vår säkerhetspolitik i Sverige vävs ju alltmer in i
ett brett internationellt samarbete om säkerhet i Euro-
pa. Det är av grundläggande betydelse för de stora
förbättringar som har skett i vårt säkerhetspolitiska
läge sedan det kalla krigets slut. Den stora utmaning-
en nu är att på såväl nationell som internationell nivå
finna former för att möta de nya hot som världen står
inför. Genom att verka för en stärkt internationell
rättsordning och genom att medverka till konfliktfö-
rebyggande insatser, gemensam krishantering samt
försoning och uppbyggnad efter kriser och konflikter
kan vi bidra till ökad säkerhet i omvärlden.
EU behöver institutionella strukturer och civil och
militär kapacitet för att utveckla sin förmåga att han-
tera kriser. Därför bejakar vi från Centerpartiets sida
det arbete som pågår. En förstärkt krishanteringsför-
måga i Europa kan dock inte ersätta den amerikanska
politiska och militära närvarons betydelse - den är
stor; vi ska konstatera och inse att så är det - inte
minst för stabiliteten i norra Europa och Östersjöregi-
onen.
Den här debatten kommer förstås att fokuseras
kring Sveriges säkerhetspolitiska doktrin och de par-
tiledaröverläggningar som pågår. När inte neutralite-
ten längre är relevant är det den militära alliansfrihe-
tens - betoningen ligger på "militära" när vi pratar
om alliansfrihet - betydelse som måste sättas i cent-
rum och belysas på olika sätt. Vi menar att den mili-
tära alliansfriheten medverkar till att undvika kon-
flikter och spänning i norra Europa och ger oss goda
möjligheter att utveckla förtroendefulla relationer och
samarbete för ökad säkerhet. Vi menar också att den
bidrar till ett öppnare samarbetsklimat med Ryssland,
och den kan rätt utnyttjad vara en stor tillgång i byg-
gandet av en gemensam europeisk fredsordning. Just
relationen till Ryssland är oerhört viktig i det här
sammanhanget, likaså samarbetet med Finland som ju
har en liknande situation som Sverige.
Som jag har sagt tidigare i den här kammaren är
den militära alliansfriheten för oss i Centerpartiet ett
medel för ökad säkerhet. Det är inget självändamål,
men det är ingenting som vi ska ge upp lättvindigt på
något sätt. Den minskar inte vår förpliktelse att föra
en aktiv och utåtriktad säkerhetsfrämjande politik.
Tvärtom ska deltagande i internationella civila och
militära fredsfrämjande insatser vara en naturlig och
ökande del av svensk utrikespolitik.
Fru talman! Som jag sade tidigare har vi inte så
väldigt avvikande meningar i det här betänkandet. Vi
har en reservation och några särskilda yttranden. De
särskilda yttrandena handlar bl.a. om reformarbetet
inom FN. Vi menar att det är viktigt att FN får en
större del av samordningsansvaret både när det gäller
biståndsinsatser och när det gäller olika andra insat-
ser. Vi bör stärka FN:s kapacitet när det gäller det
här. Det är också viktigt att stärka samarbetet med det
civila samhället, till stor del då i form av näringslivet.
Vi bejakar Kofi Annans initiativ, Global Compact,
som handlar just om den delen.
Sedan har vi ett särskilt yttrande som handlar om
konfliktförebyggande som jag var inne på lite grann
tidigare. Vi kan bara konstatera hur det har sett ut
under senare år. I våra TV-rutor har vi kunnat se hur
mänskliga rättigheter har kränkts utan att omvärlden
har gjort någonting. Det värsta var väl folkmorden i
Rwanda. Vi satt och såg på hur människor dödades i
stor omfattning, och omvärlden struntade i detta. Det
här är ju någonting som inte får ske igen. Det är oer-
hört viktigt att man kommer in i ett tidigt skede för att
fånga upp sådana här signaler, att man kan sätta in
åtgärder och att världens länder och det internatio-
nella samfundet verkligen har en vilja att göra någon-
ting även i länder som är små, som ligger långt bort
från oss och där det inte finns några ekonomiska
intressen. Det är så oerhört viktigt att den skillnaden
inte finns, men den finns ju faktiskt i verkligheten.
Ett annat särskilt yttrande handlar om kvinnors
roll i konfliktförebyggande och konflikthantering. Vi
konstaterar bara att det är kvinnorna som drabbas
värst i alla konflikter, att det är kvinnorna som känner
det civila samhället bäst och att kvinnor måste få
komma med i ökad omfattning när det gäller det
förebyggande arbetet, naturligtvis, men också i upp-
byggandet efter konflikter. Vi arbetar med kraft för
att se till att det blir på det sättet att kvinnorna tas till
vara i hela det fredsskapande och konfliktförebyg-
gande arbetet.
Vi har en reservation. Jag lämnade den till sist.
Den handlar om humanitär intervention. Vi har den
tillsammans med Folkpartiet. Vi tycker att arbetet
med att reformera FN har gått alldeles för långsamt.
FN har stått handlingsförlamat, precis som jag har
sagt, inför massakrerna i t.ex. f.d. Jugoslavien,
Rwanda, Burundi, Sierra Leone, Demokratiska re-
publiken Kongo och Algeriet. Vi menar att FN-
stadgan bör förändras för att möjliggöra humanitär
intervention i enlighet med de förslag som fanns i
Carlsson/Ramphal-rapporten Our Global Neighbour-
hood.
Vi tycker att säkerhetsrådet bör ges möjlighet att
agera även vid inomstatliga konflikter utan att in-
kräkta alltför mycket på statens suveränitet och att
grova kränkningar av mänskliga rättigheter inte kan
accepteras med hänvisning till att det rör sig om ett
lands inre angelägenhet. Vi förstår ju hur komplicerat
och svårt det är att genomföra detta, men det är vik-
tigt att arbeta för det. Vi bör driva på för att legitime-
ra och reglera en humanitär nödvärnsrätt, humanitär
intervention, när alla andra möjligheter är uttömda.
Det är det som är viktigt. Naturligtvis ska det här inte
ske på något lättvindigt sätt. Allt annat måste vara
uttömt, men då ska den möjligheten finnas.
Fru talman! Jag vill sluta med att säga att den här
konflikten mellan humanitär intervention och suverä-
nitetsprincipen inte är någon ny diskussion. Redan ett
sekel före den westfaliska freden 1648, då det moder-
na Europas stater grundlades och suveränitetsprinci-
pen etablerades, skrev Thomas More om hur invånar-
na på den påhittade ön Utopia tänker om krig. Han
skrev så här:
De inger sig inte lättvindigt i krigiska företag, en-
dast för att försvara sitt land eller för att slå tillbaka
fiender som ockuperat vänskapligt sinnade länders
områden. De tar sig an varje folk som lever under
tyranni och befriar det med hjälp av sina stridskrafter
från diktatoriskt förtryck och slaveri. Detta betraktar
de som en humanitär handling.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servation nr 2 och i övrigt till hemställan i betänkan-
det.