Fru talman! Den gemensamma utrikes- och säker-
hetspolitiken inom EU är ett mellanstatligt samarbete
med vissa begränsningar. Det finns en vilja och en
strävan att hitta gemensamma ståndpunkter i utrikes-
politiska frågor, och det tycker jag är bra. Jag håller
med Lars Leijonborg om att ett alliansbyggande av
den sort som den gemensamma utrikes- och säker-
hetspolitiken grundar sig på är viktigt i vår tid. Det
finns dock, som jag sade, begränsningar i detta. Varje
land har sina små frågor som man vill hävda och där
man inte vill ha eller inte anser sig kunna forma en
gemensam syn. För svensk del har det t.ex. gällt frå-
gan om dödsstraffets behandling i FN och frågan om
kärnvapennedrustningen, där vi har gått en egen väg.
Just den här formen av mellanstatligt samarbete
ger möjlighet att hålla en hög profil i vissa frågor och
att påverka starkt inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Samtidigt kan man där värdering-
arna sammanfaller känna styrkan av att många till-
sammans driver frågorna. Jag ser inte detta som en
fara utan som en möjlighet. Jag hoppas att Sverige
ska kunna påverka mycket inom just det här politi-
kområdet, utrikespolitiken. Jag tycker t.ex. att vi
redan väldigt klart har fått tanken på konfliktförebyg-
gande, som i huvudsak är svensk, anammad av många
av EU-staterna.
Jag skrev upp den andra frågan men hittar inte
igen min anteckning. Jag kanske kan få frågan uppre-
pad.