Fru talman! I dag diskuterar vi en säkerhetsord-
ning för 2000-talet. I debatten kommer vi att få höra
olika förslag som t.ex. att Sverige bör gå med i Nato,
att den säkerhetspolitiska doktrinen behöver ändras
eller att vi behöver en alleuropeisk säkerhetsordning.
Från kristdemokratiskt håll vill jag betona att det inte
är avgörande vilken kombination i "bokstavssoppan",
t.ex. Nato, EU, VEU, EARP eller OSSE, som priori-
teras. Organisationsformerna är enbart ett medel för
att uppnå ett högre mål. Den säkerhetspolitiska de-
batten måste främst vara inriktad på hur vi skyddar
människors och länders säkerhet. Vi får inte glömma
det när vi debatterar medlemskap i Nato eller ej, sä-
kerhetsdoktrinen, folkrätt m.m. Enskilda människor
dör i krig och konflikter just i detta nu. Diskussionen
måste fokuseras på hur vi bäst och solidariskt hjälper
våra medmänniskor.
Fru talman! Detta betänkande är uppdelat i tre av-
snitt - en global säkerhetsordning, en alleuropeisk
säkerhetsordning och svensk säkerhetspolitik.
När vi talar om den globala säkerheten är det
främst Förenta nationerna och dess medlemsstater
som har uppgiften att upprätthålla internationell fred
och säkerhet. Detta slås fast i FN-stadgans första
artikel. I början av FN:s historia betonades den kol-
lektiva säkerheten i världen, dvs. en plikt för alla
FN:s medlemmar att ställa upp för ett angripet land -
ett slags artikel 5 i FN.
Under det kalla kriget fanns det däremot av för-
klarliga skäl ingen kollektiv säkerhet i världssamfun-
det. Frågan är om inte just den kollektiva säkerheten
återuppstår och blir en central del av den globala
säkerheten för 2000-talet. Jag återkommer till det lite
senare.
FN behöver en lång rad instrument för att uppfylla
sin huvuduppgift att upprätthålla internationell fred
och säkerhet. Tyvärr brister medlemsstaterna i poli-
tisk vilja att bistå med såväl finansiella resurser som
materiella tillgångar för att möjliggöra ett effektivt
FN som verkligen kan förhindra krig och konflikter.
Även FN som organisation har inbyggda problem
som behöver rättas till för att största möjliga kraft ska
kunna frigöras för konfliktlösning. Mest allvarligt är
att FN:s säkerhetsråd inte tar sitt fulla ansvar. Jag
tänker på vissa länder som inte vill ge avkall på sin
nationella suveränitet till förmån för en stabil världs-
ordning. Denna hållning är inte acceptabel. Tjeckiens
president Václav Havel myntade för några år sedan
ett uttryck som vi alla borde ta fasta på, nämligen: I
dagens värld angår allt alla.
FN behöver reformeras. Det handlar inte bara om
interna arbetsformer i FN-sekretariatet, utan framför
allt om reformer som bara medlemsstaterna kan be-
sluta om. Säkerhetsrådet behöver reformeras så att det
bättre återspeglar generalförsamlingens sammansätt-
ning. Vetorätten bör ses över. Det handlar inte nöd-
vändigtvis om att ändra FN-stadgan, vilket är svårt,
utan snarare om att upprätta en praxis som begränsar
vetorätten.
En viktig del av dagens globala säkerhetsarbete
inom det s.k. vidgade säkerhetsbegreppet är också
frågor om hälsoproblemen i världen. Spridningen av
hiv/aids är inte bara en hälsofråga, utan lika mycket
ett hot mot utvecklingen och säkerheten. Det gäller
även andra sjukdomar. Det behöver göras stora insat-
ser på det området, och därför vill jag yrka bifall till
reservation 7.
Fru talman! En annan reformering som behövs
gäller de fredsfrämjande operationerna. Här ligger
den s.k. Brahimirapporten till grund för reformarbe-
tet. Den omfattar en bättre och mer effektiv organisa-
tion inom FN för fredsfrämjande operationer liksom
tydligare mandat, bättre vilja att avsätta nödvändiga
resurser, snabbare insatsmöjligheter och en bättre
samordning mellan militära och civila insatser. Rege-
ringen säger att den stöder Brahimirapporten, och det
tycker vi kristdemokrater är bra.
Samtidigt är en viktig del av Brahimirapporten det
som sägs om att FN-soldater måste kunna få agera
om de ställs öga mot öga med bl.a. folkmord och att
man i nödfall inte kan invänta FN-mandat. Här kom-
mer vi in på frågan om folkrätten och s.k. humanitära
interventioner. Vi beklagar att regeringen här för en
restriktiv linje och mer beaktar procedurreglerna i FN
i stället för att framhålla principen om fred, kollektiv
säkerhet och mänskliga rättigheter. Humanitära inter-
ventioner måste kunna få ske vid massiva kränkning-
ar av mänskliga rättigheter.
I dag sker en tydlig förskjutning av folkrätten mot
människors säkerhet, och den trenden måste rege-
ringen stödja så att vi hjälper till att få en universell
praxis att växa fram. Det räcker inte att säga som
regeringen gör att humanitära interventioner prövas
från fall till fall. Det behövs tydliga kriterier för när
humanitära interventioner bör tillåtas och för rege-
ringar som arbetar för en sådan rättsutveckling. Den
internationella rätten måste gå i samklang med inter-
nationell moral.
Det är märkligt att regeringen säger att den är för
Brahimirapporten men att man samtidigt går emot en
av rapportens viktigaste principer. Det är inte rimligt
att hänvisa till föråldrade delar av folkrätten samtidigt
som människor dör. Det är detta som jag menade med
mina inledningsord om att alltid diskutera och agera
för hur vi ska skydda människors säkerhet och inte
fastna i föråldrade principer och doktriner.
En annan viktig utveckling inom den globala sä-
kerhetspolitiken är dess regionalisering. När FN
brister i vilja och förmåga att generera resurser är det
oerhört viktigt att olika regionala organisationer växer
fram som kan ta ett större ansvar för att säkra inter-
nationell fred och säkerhet i just sina regioner. Detta
står inte i motsats till FN utan är i stället ett nödvän-
digt komplement till FN, vilket FN:s generalsekrete-
rare säger liksom det slås fast i FN-stadgans kapitel 8.
Det är framför allt de fredsfrämjande kapaciteterna i
Afrika och Asien som behöver stärkas.
Fru talman! Om vi ser närmare på den regionala
säkerhetspolitiken i Europa, som ju utgör det andra
avsnittet i betänkandet, är det alldeles uppenbart att
Europa självt måste ta ett större ansvar för den euro-
peiska freden och säkerheten. Detta visar erfarenhe-
terna av FN:s insatser på Balkan under 1990-talet. De
visar också att vi inte alltid kan vara beroende av
amerikansk välvilja.
Därför bygger vi nu upp en bättre förmåga inom
EU för att hantera kriser och konflikter i Europa. Vi
talar inte längre bara om en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik utan även om en gemensam försvars-
politik. Den utvecklingen stöder vi kristdemokrater.
EU:s krishantering ska kunna bemästra allt inom de
s.k. Petersbergsuppgifterna. De gemensamma styr-
korna ska framför allt användas för konflikter inom
Europa.
Den transatlantiska länken är och förblir en avgö-
rande del av den alleuropeiska säkerhetsstrukturen.
Elva EU-länder är medlemmar i Nato, och ett flertal
länder i Öst- och Centraleuropa söker medlemskap i
Nato. Samarbetet i PFF är alleuropeiskt och viktigt
för att förbättra den fredsbevarande kapaciteten. Det
är märkligt att det svenska ordförandeskapet inte gör
mer för att försöka lösa de diplomatiska knutarna
mellan EU och Nato vad gäller EU:s krishantering.
En avgörande del för trovärdigheten i uppbyggna-
den av EU:s krishantering är den civila dimensionen.
Vi ser med allra största tydlighet i både Bosnien och i
Kosovo att de stora utmaningarna i fredsarbetet är
civila. Det handlar om att bygga upp fungerande
rättssamhällen, skapa en polisiär ordning i landet,
upprätta effektiva kommunala och regionala admi-
nistrationer, liksom civilförsvarets olika områden.
Den civila dimensionen är minst lika viktig i EU:s
krishantering som den militära. Vidare anser vi krist-
demokrater att förslaget om en europeisk civil freds-
kår som komplement till den civila dimensionen inom
EU:s krishantering ytterligare bör undersökas. Inom
Europaparlamentet har ett betänkande för en sådan
fredskår tagits fram.
En viktig fråga vad gäller EU:s gemensamma
styrkor är mandatfrågan. Här har den svenska rege-
ringen sagt att det krävs FN-mandat för fredsfram-
tvingande insatser. Frågan är hur Sverige ställer sig
till ett fall då människor dödas i en konflikt och FN:s
säkerhetsråd samtidigt är blockerat av ett veto. Är det
rimligt att t.ex. Kina har vetorätt över hur vi i Europa
upprätthåller Europas fred och säkerhet? Nej, det är
det naturligtvis inte. EU bör självt besluta om insatser
i Europa i enlighet med folkrätten och principer om
fred och mänskliga rättigheter. En praxis kan t.ex.
utmejslas som tillåter humanitära interventioner som
en påbyggnad till FN-stadgan. Det är människor som
ska försvaras och inte föråldrade folkrättsprinciper
och doktriner. Kom ihåg vad jag sade i början om att
alltid sätta människors behov främst och inte fastna i
teoretiska diskussioner som inte hjälper människor i
nöd.
Fru talman! Den svenska säkerhetspolitiken är
naturligtvis oerhört beroende av omvärlden, kanske i
dag än mer än tidigare. Jag vill avsluta med att säga
något om just den svenska säkerhetspolitiken.
Först tror jag att det är viktigt att vi i Sverige gör
upp med vår historia. Det gäller speciellt inom säker-
hetspolitiken. Därför borde vi få en fullständig neut-
ralitetskommission som utreder tiden mellan 1969
och 1989.
När Sverige gick med i FN släppte vi på vår neut-
ralitetspolitik från andra världskriget. Då var det den
kollektiva säkerheten som gällde. Men i och med att
det kalla kriget växte fram tog vår neutralitetspolitik
över igen. Vi var solidariska med FN men inte i den
kollektiva säkerheten. Efter det kalla krigets slut, och
i och med Sveriges medlemskap i EU och en upp-
byggnad av en gemensam säkerhets- och försvarspo-
litik är det naturligt att Sverige återigen satsar på den
kollektiva säkerheten. Den svenska säkerhetspolitiken
bör i dagens globalisering präglas av internationellt
samarbete för människors säkerhet. Nya nyckelord är
och måste vara samarbete och solidaritet.
Sverige bör auktorisera FN:s roll inom den glo-
bala säkerhetspolitiken och främja FN:s förmåga att
hantera regionala kriser. Vi bör också ställa upp så
långt som möjligt i EU:s krishantering och ta vårt
ansvar för säkerheten i Europa. Vi kan inte stå neu-
trala om våra grannländer anfalls.
Vad gäller Nato anser vi i nuläget inte att Sverige
bör söka medlemskap. I den meningen anser vi därför
att Sveriges militära alliansfrihet bör kvarstå. Ett
svenskt Natomedlemskap i nuläget vore att skada den
regionala processen när det gäller att bygga närmare
relationer mellan EU och Ryssland, liksom mellan
Nato och Ryssland. Det är däremot en självklarhet att
vi har en fortsatt handlingsfrihet till förändringar i vår
omvärld. Samarbetet med Nato är och bör vara en
central del av den svenska säkerhetspolitiken.
Den förändrade säkerhetspolitiska situationen gör
att den traditionella neutralitets- och alliansfrihetspo-
litiken har spelat ut sin roll. Det övergripande målet
ska vara att säkra Sveriges och medborgarnas fred,
frihet och säkerhet, samt att i det internationella sam-
arbetet arbeta för demokrati, mänskliga rättigheter
och fred. I en alltmer globaliserad värld krävs att
nationer i framtiden är beredda att ta ett större ansvar
för utsatta medmänniskor. Detta gäller även för Sve-
rige.