Fru talman! Viola Furubjelke säger att de länder
som söker medlemskap har en annan historia. Jag vill
påstå att vi har en gemensam europeisk historia.
Václav Havel har bl.a. åberopats som auktoritet inom
utrikespolitiken av Viola Furubjelke. Det var med
stor stolthet som han som företrädare för sitt land
inträdde i Nato häromåret.
Det borde väl ringa en varningsklocka hos Viola
Furubjelke när partier med vitt skilda utgångspunkter,
som t.ex. Folkpartiet och Vänsterpartiet, skildrar
svensk utrikespolitik på samma sätt när det gäller
västmakternas intervention på senare år. Sanningen är
ju att Sverige stödde de allierades aktion för att hjälpa
Kuwait. Sverige skickade ett fältsjukhus. Vänsterpar-
tiet, som då fortfarande hette kommunisterna, var
emot detta. Den svenska regeringen accepterade Na-
toalliansens ingripande i Kosovo. Vänsterpartiet var
emot.
På de här punkterna stöder jag regeringens age-
rande, men jag håller med t.ex. Lars Ohly om att det
är en omorientering av svensk utrikespolitik. Det
naturliga slutsteget i den processen, eller rättare sagt
en naturlig fortsättning på den processen, vore ett
fullvärdigt svenskt Natomedlemskap. För vad innebär
det? Jo, att vi har beslutsrätt i en organisation som vi
har gjort oss djupt beroende av.