Fru talman! Marianne Andersson säger nu att vi
naturligtvis ska göra bådadera när det gäller FN-
stadgan, men låt oss titta på hur detta faktiskt skulle
fungera. Sveriges regering skulle i så fall i morgon
lämna en anmälan om att Sverige önskar ändra FN-
stadgan på det och det sättet och föreslå en ny text.
Det skulle skapa enorma reaktioner och väcka ett
motstånd från många länder. Det finns i dag inte en
majoritet för en ändring, även om man med läpparnas
bekännelse säger att man tycker att det inte gäller
staters inre angelägenheter. Alltför många länder är -
kanske med fog - rädda för att forna kolonialister
skulle komma tillbaka och lägga sig i deras interna
angelägenheter.
Vi vill i stället ändra attityder. Om man vill göra
det går man inte ut och säger vad som är målet för
den förändringsprocessen, utan man får då successivt
och genom praxisändring visa att det här inte är så
farligt, att man inte är illasinnad utan faktiskt vill
någonting gott. När man med goda exempel, övertal-
ning och förtroendebyggande till slut kommer fram
till en situation där en stadgeändring är helt odrama-
tisk kan den ske.
Jag har många gånger i den här debatten försökt
säga att det är helt fel väg att börja i den andra änden.
Det kräver energi för fel saker, och det skapar en
oerhörd oro i FN-systemet. Det handlar faktiskt bara
om att vara pragmatisk och taktisk, att inte förlora
målet ur sikte men ändå veta hur man ska gå till väga.