Herr talman, riksdagsledamöter! Politik är konsten
att hindra människor från att lägga sig i vad som
angår dem, sade den franske författaren Paul Valéry
för snart hundra år sedan. Oscar Wilde lär ha sagt:
Man lär av historien att man inget lär av historien.
Varför är det på detta vis då? Det tycker jag att
dagens debatt har fullt tydligt deklarerat. Från kl.
9 till nu, när klockan snart är 16, har vi debatterat
någonting som inte skulle behöva debatteras, om vi
hade tagit hänsyn till de urgamla traditioner som vi
har i vårt land att sätta familjen som nummer ett.
Jag kan gå till min egen situation. Jag är född 1947.
1957 dog min far och efterlämnade min mor plus
fyra barn. Då var -- hör och häpna! -- barnbidraget
290 kronor per år, ungefär 5 000 kronor per år i
dagens penningvärde. I dag är barnbidraget 9 000
kronor per år.
Nåväl, jag återgår till 1957. Varför klarade vi oss?
Hur kan det komma sig att jag står här, jag som blev
utan far och som hade en mor som klarade vår
familj helt ensam? Jo, det skall jag tala om för er.
Det gjorde vi, för på den tiden lade sig inte politiker
i, speciellt inte Sveriges riksdag, hur vi skötte vår
familj. Det fick vi göra alldeles själva.
Att denna debatt är som den är, beror på att
Sveriges riksdag totalt har misslyckats med sin
uppgift. Uppgiften var att föra medborgarnas
tankar framåt. Men det har man inte gjort, utan vi
svenska medborgare skall enbart betala skatt och
hålla käft -- förlåt, herr talman! Sedan skall vi som
sitter i Sveriges riksdag fördela skattepengarna.
Och de underbara Socialdemokraterna! Det är helt
fantastiskt att höra dessa människor som står här
och talar om sin egen förträfflighet. De har
grundlurat oss vanliga arbetare -- jag är faktiskt en
vanlig arbetare -- hela 60-talet och 70-talet med det
förträffliga skattesystemet som gjorde att man tog
från de fattiga och gav till de rika.
Det finns mycket man kan säga här. Alla har hört
talas om Lindbeck-kommissionen. Och vad säger
den? Jo, den talar om välfärdsstatens kris.
Välfärdsstatens kris är, menar kommissionen, en
effektivitets- och förtroendekris. Se bl.a. på de
frikostiga förmånssystem som vi hade, t.ex.
föräldrapenningen, hur man planerade sina barn!
Jag själv har tre barn. Vi planerade inte dem, utan
de kom precis som de ville. Och min fru stannade
hemma. Hon hade ingen planering för att skapa en
hög inkomst och sedan suga ut vad andra
människor har skapat.
Det är ganska bedrövligt att behöva stå här och
förklara. Vad är orsaken? Jo, orsaken är att vi har
fört en felaktig penningpolitik de senaste 30 åren.
Det är klart och tydligt när vi behöver låna 1 miljard
kronor per dygn. Dessutom skall vi då ha ett
ofinansierat vårdnadsbidrag. Var någonstans skall
vi ta pengarna? 1 miljard per dygn lånar vi, och
dessutom skall vi skapa ytterligare ett
förmånssystem! Det håller inte.
Vad har vi nydemokrater sagt då? Jo, om nu
borgarna tänker till litet grand, så återremitterar de
ärendet till utskottet, och sedan kommer vi
överens, för vi gillar inte Socialdemokraterna. Vi
tycker att Socialdemokraterna har fört Sverige
precis rakt ner i botten.
Om nu inte borgarna återremitterar ärendet, blir vi
tvungna att rösta på Socialdemokraternas förslag.
Det är hur enkelt som helst, för sådant är det
parlamentariska systemet. Nu har Alf Svensson och
hans kolleger att övertyga de andra om att
återremittera till utskottet, och sedan löser vi det
här.
Vi kanske t.o.m. kan komma till en sådan lösning
att miljonärerna inte får barnbidrag, vilket vi tycker
att de inte borde ha. Men Socialdemokraterna
tycker att miljonärerna skall få det, för det är så
krångligt att göra om system med bidrag hit och dit.
Men det är jättelätt -- ta bostadsbidrag och det ena
med det tredje! Det går, om man bara vill, men man
vill inte.
Varje riksdagsledamot borde ha en analytisk
förmåga, men vad som fattas är en syntetisk
förmåga. Ni skrattar ni, men skratta på så får ni se
vad som händer! Det är bara att konstatera att vi
har hållit på i snart sju timmar och diskuterat saker
som inte vi har med att göra, för det är faktiskt
varje familjs enskilda problem att ta hand om sina
angelägenheter.
Men då måste det skapas förutsättningar, och det
sker genom en rejäl skattesänkning. Så enkelt är
det med det. Men då eliminerar vi i Sveriges riksdag
vår roll, för då får alla de stackars svenskarna börja
tänka själva, vilket de inte får göra nu, för vi har
liksom tagit bort deras ansvar.
Nu tänker visst talmannen klubba av mig igen, för
jag håller aldrig tiden. Skall vi vänta och se vad som
händer? Jo, så är det. Tack skall ni ha!