Fru talman! Det här betänkandet, KU 19, behand-
lar två olika områden, dels barnpornografifrågan, dels
frågor riktade till före detta Mediekommitténs arbete.
Jag kommer att beröra barnpornografifrågan och de
moderata ställningstagandena i det sammanhanget,
och Birger Hagård kommer senare att utveckla den
andra halvan av betänkandet.
Fru talman! Det är inte ovanligt, åtminstone inte
bland unga människor, att tryck- och yttrandefriheten
tas för något tämligen självklart och ohotat i vårt
samhälle. Men det finns skäl att då och då erinra om
att den svenska demokratin i sin nuvarande form inte
är äldre än 75 år. Den är med andra ord ung och
bräcklig. Vi måste därför alltid vara förberedda att
försvara den när den utmanas och utsätts för påfrest-
ningar. Bästa försvaret är en fri och öppen debatt som
kan avslöja ondskans och våldets ideologi. Det är i
atmosfären av tolerans och mångfald som vi kan
skydda oss mot icke-demokratiska samhällen, skepsis
och förakt.
Vid riksdagens manifestation till minne av Förin-
telsen tidigare i år gav Jerzy Einhorn inte bara per-
sonliga vittnesbörd om nazismens brott mot mänsk-
ligheten. Han vädjade också till dagens unga genera-
tion att slå vakt om demokratiska värden. Han sade:
"Demokratin har många brister men alternativen är
djupt skrämmande. Demokratin har en mekanism för
självläkning; det har inte totalitära statsskick."
Samma riksdag som den 27 januari i år lyssnade
till och greps av Jerzy Einhorns ord skall i dag, mind-
re än fyra månader senare, ta ställning till ett lagför-
slag som innebär att vårt över 200 år gamla förbud
mot censur delvis avskaffas. Det känns overkligt och
ofattbart.
Fru talman! Första gången frågan om barnporno-
grafi mer genomgripande diskuterades här i Sveriges
riksdag var i slutet av 1960-talet. Då föreslog en
kommitté förbud mot sedlighetssårande åtgärder. Den
socialdemokratiske justitieministern följde inte för-
slagen utan föreslog att de begränsningar som fanns i
lagstiftningen i stället skulle upphävas i den mån de
innebar begränsningar i yttrande- och tryckfriheten.
Genom socialdemokraternas ändringar i brottsbalken
1970 och i tryckfrihetsförordningen 1971 fick Sverige
en mer liberal sexuallagstiftning än tidigare.
Under 1970-talet diskuterades frågan vid flera till-
fällen, och i mars 1979 överlämnade den då borgerli-
ga regeringen ett förslag till riksdagen med ändringar
i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen. Dessa
innebar att det infördes en bestämmelse i brottsbalken
om straff för dem som i pornografisk bild skildrar
barn och som sprider sådana bilder.
Under 1980-talet utpekade medierna vid flera till-
fällen Sverige som storexportör av barnpornografi.
Medierapporteringen resulterade i frågor och interpel-
lationer i riksdagen. Vilka åtgärder vidtog då den
socialdemokratiska regeringen? Dåvarande justitie-
minister Laila Freivalds betonade att "man naturligt-
vis inte kunde utesluta att det förekom spridning av
barnpornografi från Sverige men att uppgifterna om
omfattningen måste ses med viss skepsis".
När SVT 1988 sände en norsk dokumentärfilm om
utnyttjandet av barn från olika delar av världen svara-
de justitieminister Laila Freivalds att det inte förelåg
brister i den svenska lagstiftningen. Sammanfatt-
ningsvis kan konstateras att det under den socialde-
mokratiska regeringsperioden 1982-1991 över huvud
taget inte vidtogs någon lagstiftningsåtgärd mot barn-
pornografi.
Så tillträdde den borgerliga regeringen 1991 och
fyrdubblade straffen från sex månader till två års
fängelse för den som skildrar barn i pornografisk bild
med uppsåt att bilden sprids.
Samma år, 1993, föreslog regeringen en ändring i
sekretesslagen som innebär sekretess till skydd för de
barn som förekommer på bild i mål om barnporno-
grafibrott. Tidigare uppstod den prekära situationen
att samtidigt som domstolen hade att pröva om det var
brottsligt att sprida filmer tvingades samma domstol
på grund av offentlighetsprincipen att lämna ut kopior
av filmerna.
Barnpornografifrågan kom åter, och än mer, i fo-
kus i och med polisens avslöjande av barnpornografi-
härvorna i Huddinge 1992 och i Norrköping 1993.
Rapporterna om beslagen var förfärliga. Det talades
om tusentals övergrepp, och alla blev naturligt nog
djupt berörda och bestörta. Lyckligtvis visade det sig,
som Bo Könberg också påpekat, att omfattningen av
övergreppen inte tillnärmelsevis var av den storleks-
ordning som man från början fick intryck av.
När Barnpornografiutredningen undersökte de in-
spelningar som beslagtagits sedan 1980 fann man att
filmade övergrepp skett i 42 fall. Till helt övervägan-
de del saknade filmerna svensk anknytning. Fyra
svenska barn kunde identifieras. I princip alla gär-
ningsmän, varav två svenskar, var identifierade och
dömda. Svenskarna dömdes för sexualbrott, och något
särskilt åtal för barnpornografi har aldrig väckts,
eftersom sexualbrottet tog över barnpornografiinne-
havsbrottet. Att jag nämner enbart de svenska barnen
har endast att göra med det faktum att svensk lag och
svensk polis har att utreda brott som begåtts i Sverige.
Barnpornografiutredningen har också visat att ing-
en tryckt barnpornografi har tillverkats i Sverige se-
dan 1980. I detta avseende instämmer regeringen i
Barnpornografiutredningens bedömningar.
Det finns alltså inga belägg för den i den allmänna
debatten vanliga uppfattningen att barnpornografi är
av stor omfattning, åtminstone inte den som vi nu har
att hantera. Det finns heller inte belägg för att det i det
här sammanhanget är ett utbrett samhällsproblem. För
säkerhets skull är det kanske bäst att jag tillägger att
de fall av barnpornografi som trots allt förekommer
naturligtvis är djupt kränkande för det utsatta barnet.
Därför måste förekomsten av barnpornografi förhind-
ras och bekämpas med alla till buds stående medel.
Fru talman! Vi vet alla vad som hände våren 1994
i denna riksdag. Ett illa underbyggt lagförslag om
innehavsförbud forcerades fram, men tillräcklig ma-
joritet gick inte att uppnå i KU för att med hjälp av
dispensregeln driva igenom lagförslaget. Vi modera-
ter föreslog i stället ett konfiskeringsalternativ. KU:s
ordförande avvisade detta, men 14 dagar senare lade
han själv fram det som sitt förslag. KU:s beredning
resulterade till slut i att majoriteten krävde att grund-
lagsändringar skulle införas som innebar att innehav
av barnpornografi skulle kriminaliseras fr.o.m. den 1
januari 1999, alltså det vilande grundlagsförslaget.
Sedan våren 1994 har vi alla haft tid att tänka ef-
ter. Ingen vill i dag kännas vid förslaget från 1994,
eftersom det visat sig innehålla sådana brister att det
saknar förutsättningar att bli ett effektivt skydd för
våra barn. Jag är mycket glad och tacksam över att vi
fick den betänketiden.
Ett annat mycket glädjande beslut har också fattats
i konstitutionsutskottet. Utskottet har i enighet avvisat
regeringens förslag om ett mycket snävt straffritt
område för innehav av barnpornografi och yrkar i
stället bifall till den moderata motionen.
Detta beslut innebär att opinionsbildare och medi-
er även i framtiden kommer att kunna inneha barn-
pornografi i nyhetsförmedlings- och opinionsbildande
syfte. Kravet är att innehavet skall vara försvarligt.
När vi moderater tidigare hävdat det rimliga i att inte
strypa debatten har vi av högljudda populistiska soci-
aldemokratiska politiker framställts som pedofilernas
vänner. Jag hoppas att den debatten i och med detta
kommer att ta slut.
KU motiverar sitt förslag med att det jämfört med
regeringens "förbättrar - - - möjligheterna att avslöja
och bekämpa barnpornografi, men ställer samtidigt
kravet att var och en som i t.ex. forsknings- eller opi-
nionsbildande syfte befattar sig med barnpornografis-
ka bilder måste ställa sig frågan huruvida innehavet
verkligen är nödvändigt." Det är detta som i debatten
på juristsvenska kallas för försvarlighetsrekvisitet.
Vårt moderata förslag när det gäller att kriminali-
sera innehav av barnpornografi följer Barnpornogra-
fiutredningen. Det innebär att tryckfrihets- och yttran-
defrihetsgrundlagarna inte berörs. När socialdemokra-
terna nu har accepterat det försvarliga i att vissa i
vissa fall har möjlighet att befatta sig med barnporno-
grafi kan jag inte förstå behovet av att flytta ut barn-
pornografin ur grundlagarna. Effekten blir ju att den
journalist som samlar material till en artikel kan utsät-
tas för censur, att hans tipsare inte har meddelarskydd
- och vem vågar tipsa då - samt att anonymitetsskyd-
det och ensamansvaret försvinner.
Vid den utfrågning som konstitutionsutskottet ha-
de för några veckor sedan framkom med all önskvärd
tydlighet det osäkra rättsläge som kommer att gälla.
Inte heller redovisar regeringen om eller hur övervä-
ganden om överensstämmelse med Europakonventio-
nen har gjorts i detta fall.
Om socialdemokraterna värnar och är stolta över
våra grundlagar i samma mån som vi moderater och
vissa andra infinner sig frågan: Varför denna utdefini-
ering av barnpornografi? Skyddet av barnen - och det
måste ju vara det som är det allra viktigaste - blir ju
starkare om Barnpornografiutredningens förslag, och
därmed det moderata förslaget, vinner gehör. Som ett
extra plus får man inte heller den smittorisk som både
Lagrådet, justitiekanslern och regeringen fruktar.
Landets ledande auktoritet när det gäller barnpor-
nografibrott torde vara den förre justitiekanslern. Han
ledde utredningarna i Norrköping och i Huddinge,
och han säger så här: "Sammanfattningsvis gör jag
bedömningen att det går att bekämpa barnpornogra-
fibrottsligheten inom ramen för gällande regelsystem
men för att styrka spridningsrekvisitet fordras ett
betydande arbete." Det innebär att polisen och rätts-
väsendet behöver tillräckliga resurser för att kunna
bekämpa denna brottslighet, vilket framgår av den
moderata reservationen nr 5.
Till slut, fru talman: Det råder i dag politisk enig-
het om att innehav av barnpornografi skall kriminali-
seras. Sakfrågan gäller vilken lagteknisk modell som
skall väljas. De som menar att det är rätt att lyfta ut
barnpornografin ur grundlagarna måste kunna visa att
det verkligen är nödvändigt och att det kommer att
förbättra möjligheterna att bekämpa övergrepp på
barn. Det har hittills inte skett. Jag tycker tyvärr att
det är alldeles klart att socialdemokraterna säljer ut
grundlagarna för en vattvälling - antagligen av popu-
listiska skäl. Det bästa skyddet för barnen och för oss
alla ger det moderata/folkpartistiska förslaget.
Jag står naturligtvis bakom alla de moderata mo-
tionerna, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast
till reservation nr 1.